Vasilij Lukitj D., sedan de alla förklarats skyldiga till högförräderi. Jekaterina, som 1741 hölls inspärrad i kloster, frigafs af kejsarinnan Elisabet och blef 1745 gift med general Bruce. 6. Vasilij Krimskij Michajlovitj, furst D., f. 1722, d. 1782, general-en-chef 1762, eröfrade 1771 Krim och fick därför tillnamnet Krimskij ("den krimske"). 7. Jurij Vladimirovitj, furst D., general, f. 1740, d. 1830, efterlämnade en samling memoarer, som utgåfvos 1840. 8. Ivan Michajlovitj, furst D., skald af Derzjavins skola, f. 1764, d. 1823, räknas såsom en af Rysslands klassiske författare. Hans dikter, som utgöras af oden, epistlar, satirer o. d., utgåfvos 1806 (ny uppl. 1849). 9. Michail Petrovitj, furst D., generaladjutant, f. 1780, stupade i striden vid Virta bro, 27 okt. 1808, såsom chef för ryska avantgardet. 10. Vasilij Andrejevitj, furst D., f. 1804, d. 1868, var krigsminister 1849—56 och chef för tredje afdelningen af kejserliga kansliet (polisminister) 1856—66. 11. Peter Vladimirovitj, furst D., författare, f. 1817, d. 1868 i Bern, ådrog sig kejsar Nikolaus' onåd genom sitt, under pseudonymen "grefve d'Almagro" utgifna, arbete Notice sur les principales familles de la Russie (1843; 3:e uppl. 1858, "Notiser om de förnämsta adliga familjer i Ryssland", 1843), förvisades för en tid till Vjatka, vistades sedermera några år i Petersburg och bosatte sig därefter i Paris. Där utgaf han sin ryktbara bok La vérité sur la Russie (1860, 2:a uppl. 1861; "Sanningen om Ryssland", öfv. af J. A. Kiellman-Göranson 1861), hvilken i så hög grad väckte de ryska maktegandes förbittring, att författaren dömdes förlustig sina gods i Ryssland och till ständig landsflykt. Utom ofvannämnda verk utgaf D. bl. a. en historia öfver ätten Dolgorukov, Skasanie o rodje knjasej D. (1840), och ryska adelns ättartaflor, Russkaja rodoslovnaja kniga (1854—57), samt Mémoires (1867—71). 12. Jekaterina Michajlovna Dolgorukova, kejsar Alexander II:s (se denne) morganatiska gemål. (J. Th. W. A—d J.) Doliarin, farm., ett ägghvita digererande enzym i saften af Ficus doliaria Mart. i Brasilien. C. G. S. Doliche, fordom stad i syriska landskapet Kommagene, v. om Eufrat, berömd för sina varma bad och Zeus Dolichenos' tempel (om denne inom romerska rikets provinser dyrkade gud se Hettner: "De Jove Dolicheno", 1887, och Kan, "De Jovis Dolicheni cultu", 1901); sedermera biskopssäte (den nuv. apostoliske vikarien i Sverige, Bitter, är biskop "in partibus" af D.). Dolichocephal, långskallig. Se Dolikocefal. Dolichoderinæ, zool., underfamilj af myrornas grupp, omfattande arter, som hafva en enda petiolarled och hvilkas arbetare ha rudimentär gadd samt äro utrustade, ensamma bland alla myror, med analkörtlar, som afsöndra ett ämne med stark, karakteristisk lukt ("Tapinoma-lukt"). Spetsen af abdomen är nedåtriktad, så att den, uppifrån sedd, helt och hållet döljes af 4:e abdominalsegmentet, och kloaköppningen är springformig. Larverna spinna ej kokong, så att pupporna äro nakna. — Hit höra af svenska myror Tapinoma erraticum, små (2,5—3,5 mm.) svarta myror med fin, ljus hårbeklädnad, hvilka bo under stenar och på Öland ej äro sällsynta. Afsöndringen från analkörtlarna, som har en icke oangenäm, myskartad lukt, användes af Tapinoma såsom försvarsmedel. Man ser dessa små myror i strid med fiender högt upplyfta sin abdomen och vrida dess spets med den därur framträdande sekretdroppen mot angriparens hufvud. Sekretet tycks hos därmed berörda myror framkalla häftiga smärtor och konvulsioner, så att de förlora herraväldet öfver sina rörelser, fastän döden endast långsamt följer. — Det sydeuropeiska släktet Liometopum bor alltid i träd, särskildt ekar, och då myrornas tallösa skaror vimla öfverallt på stam och grenar, ursinnigt angripande hvar och en, som kommer deras träd för nära, blir det påtagligt, att de bilda en verksam skyddsvakt mot skadedjur. På samma sätt förhåller sig det Liometopum närstående släktet Azteca, som i Brasilien bebor imbaubaträdet och skyddar det för bladskärande myror (se d. o.). Ännu en med föregående nära besläktad myra af samma underfamilj, Iridomyrmex cordatus, som på Sundaöarna bebor de knölformigt uppsvällda och med en mängd håligheter till myrbostäder bekvämt inredda stammarna af de epifytiska växtsläktena Hydnophytum och Myrmecodia, har gjort sig känd såsom en varm försvarare af den växt, som skänker den fristad. G. A—z. Dolichopodidæ, zool. Se Långbenflugor. Dolichopus, zool. Se Långbenflugor. Dolichos (grek.). Se Olympiska spelen.

Dolichos Lablab albus.

Dolichos L., bot. ett till fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ, hörande släkte, som är nära släkt med Phaseolus. De många tropiska och subtropiska arter, som Linné förde till släktet D., hafva sedermera blifvit fördelade på en mängd smärre släkten. Släktet omfattar nu endast 20 arter, nästan alla förekommande i gamla världens tropiska regioner. D. Lablab L., sannolikt inhemskt i tropiska Afrika, odlas allmänt i varma länder, särskildt i Egypten och Ostindien, där de unga baljorna och de svarta eller bruna bönorna allmänt användas till näringsmedel. D. biflorus L. odlas ofta i Ostindien till boskapsfoder. G. L—m. Dolichotis, zool. Se Marasläktet.