Doliidæ, Tunn- eller Fatsnäckor, zool., en till blötdjuren (Mollusca), snäckdjurens klass (Gastropoda) och framgälarnas afdelning (Prosobranchia) hörande familj, som igenkännes därpå, att arterna hafva ett tunt, bukigt skal med kort spira, öfver vindningarna tvärgående ribbor och tämligen vid mynning med sned urskärning och membranöst lock. För öfrigt skilja dessa snäckor sig från närstående familjer genom sin jättelika snabel, som kan utstjälpas, sin stora, åt sidorna utbredda fot och sina väldiga spottkörtlar, i hvilka en skarp mineralsyra beredes och uppsamlas, för att vid lämpligt tillfälle utsprutas. Hos en hithörande medlem har man gjort den märkliga iakttagelsen, att den, om den retas, ifrån snabeln utkastar en stråle af denna vattenklara vätska, i hvilken ingå 3%—4% fri svafvelsyra och 0,3% saltsyra. Sannolikt är denna vätska en afsöndringsprodukt, som hvarken tjänar till försvar eller tjänstgör vid matsmältningen. Af det dithörande släktet Dolium förekommer en art (D. galea) i Medelhafvet. J. G. T. (L—e.) Dolikocefal l. Dolichocephal (af grek. dolichos, lång, och kefale, hufvud), långskallig. — Dolikocefali, långskallighet. Se Breddindex och Hufvudskål. Dolina, stad i Galizien, vid järnvägen Lemberg—Czernowicz. 9,110 inv. (1900), omkr. 1/3 judar. Saltkälla och saltsjuderi. Doliner (Dolliner), Jordtrattar, Karsttrattar, de tratt- eller kittelformiga fördjupningar i markens yta, som äro utmärkande för karstområdena i Krain, Istrien, Dalmatien m. fl. ställen, där berggrunden utgöres af kalkstens- eller dolomitbergarter. Dolinerna beteckna kommunikationsställen med underjordiska, genom kalkens upplösning bildade håligheter, och genom de förra störta ytvattnen ofta ned till de senare. Storleken är mycket olika, från några få till hundratals m. i genomskärning. De flesta doliner torde hafva uppstått därigenom, att taket öfver en underjordisk hålighet eller grotta störtat in, och sådana tilldragelser åtföljas vanligen af lokala jordskalf. I Bjurälfvens dalgång, hvilken i nordvästra Jämtland framgår öfver kalkgrund, finnes en mängd doliner; enstaka jordtrattar träffas äfven inom nordöstra Skånes kritområde. E. E. Dolitären, zool. Se Drontsläktet. Dolium, zool. Se Doliidæ. Dolk, ett kort, blankt vapen, afsedt uteslutande för stöt och bestående af ett handtag med parerstång samt af en kort och rak, med tvenne eggar försedd klinga. W. G. B. (E. N.)

1. Tysk dolk från 1500-talet. 2. Morisk dolk från 1400-talet.

Dolksteklar, Scoliidæ, zool., familj af gaddsteklarnas underordning. Hithörande arter äro solitära (ej samhällsbildande) steklar, med båda könen försedda med vingar, som under hvilan ej äro hopveckade på längden; benen äro korta och mycket kraftiga, med borst och taggar besatta gräfben; mellankroppen är baktill nästan lodrätt afskuren, och bakkroppens 2:a bukled är genom en mycket djup tvärfåra skild från den 1:a. — Alla arterna, för så vidt deras lefnadssätt är kändt, lägga sina ägg på i jorden lefvande bladhornade skalbaggars larver, ett på hvarje, och den utkläckta stekellarven förtär sitt offer i dess egen gång. — Släktet Scolia innefattar, särskildt hvad honorna beträffar, stora, groft byggda steklar med mörkt färgade vingar och raggluden kropp af svart grundfärg, men med gula eller röda tvärband eller fläckar på bakkroppen. — Hit höra de kanske största af alla steklar. Sålunda uppges den jättestora Scolia capitata på Java nå en längd af mer än 6 cm. De flesta arterna träffas i de varma länderna. I Sverige har man funnit blott en enda art, Scolia unifasciata, och detta endast på Särö i Halland. — Honorna af detta släkte gräfva sig ned i jorden för att uppsöka de stora skalbagglarver, som skola tjäna deras egen larv till föda, förlama dem genom ett styng i nervknutkedjan och fästa sitt ägg på bukens midtlinje. Den utkläckta stekellarven förtär sitt offer, spinner sin kokong och förpuppar sig i jorden. Scolia hortorum utser till sitt byte de väldiga larverna af noshornbaggen (Oryctes nasicornis), Scolia bifasciata väljer larverna af guldbaggar (Cetonia) och Scolia interrupta slutligen larver af ollonborrsläktet Anoxia. Alla dessa arter lefva i södra Europa. Från Madagaskar känner man 2 arter, Scolia oryctophaga och carnifex, som till rof välja noshornbagglarver i det inre af murkna palmstammar. — Släktet Tiphia omfattar mindre och smärtare byggda arter af svart färg, med särdeles korta och kraftiga lår och skenben samt med sidorna af mellankroppen försedda med en glänsande fördjupning, i hvilken frambenen kunna inläggas. Från vårt land känner man två arter, 5—13 mm. långa. Den större af dem, Tiphia femorata, väljer sannolikt till rof åt sin afkomma larverna af pingborren (Rhizotrogus solstitialis). G. A—z. Dollar [då'lə], myntenhet i flera länder, numera framför allt i Förenta staterna. Namnet härstammar från det tyska thaler (på svenska daler, se d. o.) och gafs åt det spanska silfvermyntet pieza de à ocho ("åttamyntstycket", d. v. s. åtta realer), äfven kalladt peso duro, som i vikt och värde ganska nära motsvarade den tyska thalern och som efter eröfringen af Peru med dess rika silfvergrufvor banade sig väg till de flesta länder. Den spanska silfverdollarn bibehölls i själfva Spanien utan större förändringar ända till 1868 och erhöll dessutom 1821 en afläggare i den mexikanska silfverdollarn, som fortfarande är Mexicos myntenhet i silfver (nu vanligen kallad peso), vid sidan af ett mynt i guld; likartade förhållanden råda i öfriga spansk-amerikanska republiker. I Englands amerikanska kolonier var dollarn före och under frihetskriget (1775—83) den vanliga myntenheten, och därför blef genom 1792 års lag dollarn (indelad i 100 cents) Förenta staternas myntenhet. Lagen fastställde dubbel myntfot (med värdeförhållandet 1 : 15 mellan metallerna), och sålunda kommo både silfverdollars och gulddollars till stånd, men gulddollar-stycken utmyntades ej förrän 1849; dessförinnan var det minsta guldmyntet en eagle (på 10 dollars). 1834 ändrades värdeförhållandet mellan guld och silfver till 1 : 16, hvilket i det närmaste bibehölls i 1837 års lag, hvars bestämmelser om myntens skrot och korn fortfarande äro de gällande.