De flesta rummen äro små, med låga, rikt utsirade tak, kolonner i stuck och kupoler af måladt glas. Den centrala audienssalen utmärker sig dock för storartade, harmoniska dimensioner och en praktfull, orientalisk ornamentik. Bakom palatset, åt landsidan, höjer sig terrassformigt Konstantinopels vackraste trädgård. — I D. tvangs sultan Abd-ul-asis att abdikera natten mellan 29—30 maj 1876. H. A.*

Dolman. Se Dolma. Dolmar, ett enstaka berg, nära sydvästra delen af Thüringerwald, n. ö. om Meiningen. 740 m. Dolmen, fr. (af kelt. daul, bord, och men, sten), arkeol., användes af utländska fornforskare för att beteckna hvad de nordiske fornforskarna kalla dös eller dyss. Stundom tages ordet dolmen i en vidsträcktare betydelse, som gemensam benämning på hela den grupp af fornlämningar, hvilkas mest utpräglade former kallas döser, gånggrifter och hällkistor. Ordet dolmen behöfver icke upptagas i den svenska arkeologiska terminologien, men vid dess ersättande med ett svenskt ord får man noga se till, huruvida det har den allmänna eller den inskränkta betydelsen; det kan ingalunda alltid återgifvas med dös. Jfr Begrafning, Cromlech, Dös och Megalitiska monument. Hs Hd. Dolnja-Tuzla l. Dônja-Tuzla. 1. Distrikt i nordöstra Bosnien. 8,904 kvkm. 358,990 inv. (1895), af hvilka 155,780 voro muhammedaner, 150,814 grek. ortodoxa och 49,080 katoliker. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vanligare kallad Tuzla. 11,034 inv. (1895). Dolnji-Kubin ("Nedre Kubin"), det slovenska namnet på köpingen Alsó-Kubin. Se Arva. Dolo malo, lat. (förk. d. m.), med arg list, med ondt uppsåt. Dolomedes, zool. Se Kärrspindeln. Dolomieu [dålåmiȫ], Déodat Guy Silvain Tancrède Gratet de, fransk geolog, f. 1750, d. 1801, blef 1796 medlem af franska vet. akad. och professor vid bergsskolan i Paris, deltog i Bonapartes expedition till Egypten och utnämndes 1800 till prof. i mineralogi vid naturhistoriska museet i Paris. Hans viktigaste geologiska verk äro: Voyage aux îles de Lipari (1783), Sur le tremblement de terre de la Calabrie (1784), Sur les îles Ponces et catalogue raisonné des produits de l'Etna (1788). Efter D. har bergarten dolomit fått sitt namn. E. E. Dolomit [dålå-] l. Bitterkalk, petrogr., en efter franske geologen Dolomieu benämnd kalkstensliknande, vanligen kristallinisk bergart med hvit eller mer och mindre gul-, grå- eller brunaktig färg. Såsom bestående af mineralet dolomitspat (bitterspat), bör dolomiten i rent tillstånd innehålla ungefär 54 proc. kolsyrad kalk och 46 proc. kolsyrad talk. I allmänhet äro dock proportionerna obestämda och växlande, i det att bergarten merendels utgöres af en blandning af dolomitspat och kalkspat; talkens mängd nedgår stundom ända till 20 proc. Vid lägre talkhalt får bergarten namn af dolomitisk kalksten. Som föroreningar ingå stundom lera, sand, järnoxid, bitumen m. m. Från kalksten skiljes den typiska dolomiten genom sin större hårdhet och tyngd samt därigenom, att den är svårlöslig i syror, hvilket gör, att nästan ingen brusning eller fräsning uppstår, när den i helt stycke begjutes med saltsyra. Den är också mera hårdbränd än kalksten. Efter den inre strukturen, som är mycket varierande, skiljer man emellan kornig dolomit (dolomitmarmor), porös l. jordartad dolomit, äfven kallad dolomitaska, råvacka och rökvacka (tyskarnas "rauchwacke") samt tät dolomit, hos hvilken dock, med tillhjälp af mikroskop, en viss kristallinisk kornighet kan upptäckas. — Dolomiten användes till framställning af bittersalt, till utfodringsmaterial vid s. k. basiska smältprocesser (Thomas- och Siemens-Martins-processerna) samt såsom beskickningsämne vid masugnar. De fastare varieteterna äro användbara till byggnadssten och till skulpturarbeten m. m. Bergarten förekommer såsom lager inom nästan alla geologiska formationer, allmännast inom den devoniska, den permiska och jura-formationen. Nästan öfverallt utmärker den sig genom sina sällsamma bergformer och sin rikedom på underjordiska grottor. Den i Värmland, Härjedalen och Närke m. fl. trakter i Sverige förekommande dolomiten tillhör urformationen och eger en mer eller mindre finkornig kristallinisk textur. Några af de korniga dolomiterna fosforescera, vid slag af hammare. E. E. Dolomitalperna l. Sydtyrolska Dolomiterna, ett parti af de södra kalkalperna, på gränsen mellan Tyrolen och Italien, mellan Eisak-Etsch och öfre Piave. Bland höga toppar märkas Marmolata (3,298 m.), Cima di Vezzana (3,194 m.) och Monte Cristallo (3,199 m.). Dolomitaska. Se Dolomit. Dolomitmarmor. Se Dolomit. Dolon-nor. Se Lama-miau. Doloper (grek. Δόλοπες) forntida folkstam i sydvästra Tessaliens bergland (Dolopia). De tillhörde någon tid etoliska förbundet och voro mestadels själfständiga, men lydde tidtals under Macedonien, sista gången 172 f. Kr. underkufvade af konung Perseus, som själf inom kort besegrades af romarna. Doloperna nämnas som Cæsars bundsförvanter mot Pompejus; kort därefter försvinna de som särskildt folk ur historien. — Från några öar i Egeiska hafvet, företrädesvis Skyros, idkade dolopiska kolonister sjöröfveri, tills Kimon 473 f. Kr. tog ön i besittning. Dolores. 1. Stad i argentinska prov. Buenos Aires, vid järnvägen Buenos Aires—Mar del Plata. 10,000 inv. (1903). — 2. D. Hidalgo, stad i mexikanska staten Guanajuato, 30 km. n. ö. om hufvudstaden. 7,500 inv. (1900). Dolorosa [dålårå̄sa], lat. (af dolor, smärta), den smärtfyllda. Se Mariabilder och Mater.