Doloroso [dålårå̄så] l. Con dolore, it., mus., smärtfullt. Jfr Dolente. Dolphinrise [då'lfinra͡i'ṡ], namn på en långsträckt bottenförhöjning i norra delen af Atlantiska hafvet (se d. o., sp. 337). Dolus och Culpa, lat., jur. 1. Inom straffrätten afses härmed de två skuldformer, från hvilka strafflagarna utgå vid sina bestraffningsreglers uppställande. Vid många rättskränkningar förutsättes nämligen för att straff öfver hufvud skall komma till användning, att dolus föreligger, och i de fall, då straff kan inträda, äfven om blott culpa föreligger, gäller såsom regel att i så fall lindrigare straffbestämmelser skola tillämpas. Därjämte förutsattes för bestraffning af ofullbordade stadier af brottslighet, att dolus förelegat hos den handlande. Huru dessa skuldformer skola afgränsas från hvarandra, är högeligen omtvistadt. I allmänhet säges dolus föreligga, om rättskränkningen i fråga ingår i en handlande persons föreställningskomplex såsom ändamål eller såsom medel för ändamål ("ingår i hans syfte"). Härutöfver måste emellertid dolus äfven anses föreligga, om rättskränkningen i fråga enligt den handlandes uppfattning är nödvändigt förbunden med handlingens företagande (enligt andra: med något, som ingår i hans syfte); vanligen antages dolus äfven föreligga, om rättskränkningens inträde för den handlande framstår såsom endast ett möjligt resultat af handlingen (eller af något, som ingår i hans syfte), samt den handlande skulle företagit handlingen i fråga, äfven om rättskränkningens inträde för honom framstått såsom fullt visst. Skulle han åter för sådant fall hellre afstått från densamma, d. v. s. har han med sitt handlande endast velat riskera rättskränkningens inträde, får på sin höjd culpa antagas vara för handen. Härutöfver måste emellertid för tillvaron af dolus alltid fordras, att enligt den handlandes föreställning alla de omständigheter äro för handen, hvilka erfordras för att det föreställda förloppet skall innefatta en rättskränkning samt den rättskränkning, hvarom fråga är (t. ex. intet uppsåt att stjäla, om man föreställer sig, att den sak man ämnar tillgripa tillhör en själf). Brista de nu uppställda förutsättningarna, kan på sin höjd endast culpa förefinnas i förhållande till rättskränkningen. Till dess afgränsning från det skuldlösa området kan culpa i positiv riktning karakteriseras såsom oaktsamhet, denna må nu bestå i bristande psykisk aktivitet, i det att föreställningen om rättskränkningen i fråga antingen icke alls aktualiserats i samband med handlingens företagande eller väl aktualiserats, men endast med otillräcklig sannolikhetsgrad eller olustbetoning; eller den må bestå däri, att den handlande utan tillräcklig grund förbisett någon af de omständigheter, som erfordras, för att det föreställda förloppet skall innefatta en rättskränkning resp. den rättskränkning, hvarom fråga är. — 2. Ang. civilrätten se Skadegörelse. N. S—g. D. O. M., en fornromersk tempelinskrift, förkortning för lat. Deo Optimo Maximo, (invigdt) åt den bäste och högste guden (d. v. s. Jupiter). Dom., förkortning för lat. dominus och dominica (se dessa ord). Dom [då̄m], fr. dôme (mlat. doma, af lat. domus, grek. doma, hus, med underförstådt Dei, Guds, således egentl. Guds hus), domkyrka, katedral (jfr d. o. och Münster); ett rundt, hvälfdt tak öfver en kyrka, kupol. Se Domkyrka. Dom [dåm], port. (af lat. dominus), herre, härskare, är i Portugal en hederstitel, som tillkommer endast monarken och hans närmaste manliga anförvanter samt vissa adelsmän, åt hvilka den särskildt förlänas. Titeln (förkort. D.) sättes näst före dopnamnet. Jfr Don och Doña. Dom, jur. I vidsträcktare bemärkelse betecknas med detta ord det beslut, hvarigenom ett vid domstol anhängigt mål slutligt afgöres. I inskränktare betydelse användes denna beteckning om dylika beslut af hofrätt och Högsta domstolen i civila mål, under det slutliga beslut i brottmål kallas utslag, hvilket är den allmänna beteckningen för dylika beslut af underrätt. Till innehållet är hvarje dom en slutledning, i hvilken öfversatsen är det lagbud, som skall tillämpas, undersatsen det faktum, som af domstolen antages hafva i målet förekommit, och slutsatsen en subsumtion af nämnda faktum under lagbudet, eller tillämpningen af lagbudet på detta faktum. Angående domens formella affattning stadgas i 24 kap. 3 § rättegångsbalken, att "däri skall tydligen utsättas själfva saken och målet däri tvisten består med dess nödiga omständigheter så ock de hufvudskäl och den lag, därå slutet grundas". L. A. Dom [då̄m], högsta toppen i Mischabelgruppen, en nordlig utlöpare från Monte Rosa, emellan Nikolaidalen och Saasdalen, i schweiziska kantonen Valais. 4,554 m. Dom, ett på Himalayas sydvästliga sluttningar boende blandningsfolk af tibetaner och hinduer. Domalde (Domald), enligt Snorre Sturlason sveakonung af Ynglingaätten, son af Visbur och dennes andra hustru. "I hans dagar var i Svitjod stor hunger och nöd", säger Snorre Sturlason i "Ynglingasagan". Första hösten offrade svearna oxar och andra hösten människor, men årsväxten var likadan eller sämre. Tredje hösten kommo de talrikt till Uppsala, då bloten skulle hållas. Höfdingarna rådslogo och blefvo ense om, att missväxten måste bero på D., deras konung, och att de därför borde offra honom för att få god äring. De gingo honom för den skull in på lifvet och dräpte honom samt rödfärgade gudabildernas ställningar med hans blod. Namnet betyder "domhafvande". Jfr Ynglingaätten. Domar, enligt Snorre Sturlason namn på en sveakonung af Ynglingaätten, Domaldes son, som var drott i många år, under hvilka god årsväxt och frid rådde. Han dog sotdöden i Uppsala och brändes på Fyrisåns strand, där bautastenar restes åt honom. D. betyder "domare" och är kanske missuppfattadt som namn (se Noreen, "Uppsalastudier", s. 221 ff.). Jfr Ynglingaätten. Domare, jur., den, som på grund af offentligt bemyndigande har att pröfva och afgöra rättstvister eller åtal för brott (jfr Domstol). Redan i Svea rikes landskapslagar förekommer domare såsom titel på föreståndare för hvarje hundare. (Jfr Häradshöfding.) L. A. Domare (hebr. schofetim, sing. schofet, part. af schafat, skaffa rätt), enligt Domareboken (se d. o.) och andra ställen i G. T. benämning på en rad personligheter, hvilka vid olika tillfällen satte sig i spetsen för en eller flera af Israels stammar och