framgångsrikt bekämpade olika folk i Israels närhet. Enligt den äldsta uppfattningen betyder "schofet" en man, som frälsar en del af Israel och skaffar det dess rätt gentemot någon fiende. Ordet står därför såsom parallell beteckning till "frälsare". Jfr t. ex. Dom. 3: 9 ff.: "Jahve lät bland Israel en frälsare uppstå, Otniel... och han skaffade Israel rätt" (bibelkommissionen mindre korrekt: "blef domare"); Dom. 2: 16 m. fl. st. Härmed stämmer fullständigt innehållet i Domarebokens berättelser om domarnas bedrifter. Domarna uppträda icke i en bestämd ordning som ett slags regenter och förvalta icke heller ett juridiskt ämbete, utan uppträda mera impulsivt såsom räddare ur ett politiskt förtryck. Ehud från Benjamin strider i spetsen för inbyggarna på Efraims berg mot moabiterna, Dom. 3: 12 ff., 27 ff. Barak och Debora (se Debora) ställa sig i spetsen för israeliterna i trakten af Jisreelsslätten för att strida med de däromkring boende kananeerna, Dom. 4 o. 5. Gideon från Manasse synes, åtminstone enligt den ena berättelsen om hans uppträdande, ha gripit till vapen närmast för att hämnas ett brott mot hans släkt (Dom. 6—8, jfr särskildt 8: 4 ff.). Jefta strider i landet ö. om Jordan mot Israels fiender i denna trakt (Dom. 11 o. 12). Och Simson står nästan ensam i sin kamp mot filisteerna, till hvilka han slutligen blir utlämnad af sina landsmän (Dom. 13—16, jfr särskildt 15: 9 ff.). Denna uppfattning af domarna har dock med tiden fått vika för en annan, som framträder i redigeringen af berättelserna om de särskilde domarna (se Domareboken). Klart är, att en man, som befriat folket från en farlig fiende, skulle få stort inflytande jämväl under fredens dagar; Dom 8: 22 ff. berättar ock, att åt Gideon erbjöds konungavärdigheten såsom lön för hans bedrift. I de yngre delarna af Domareboken har emellertid denna sanning fått ett schematiskt och doktrinärt uttryck. Där framställas nämligen de särskilde domarna som ett slags regenter öfver hela Israel, så att deras skillnad från konungar bestod endast däri, att de icke uppträdde i en sammanhängande rad efter hvarandra, utan endast vid bestämda anledningar (jfr Dom. 2: 18 ff.; 4: 4 ff.; 10: 2 ff. m. fl.). Man räknar bland domarna 6 större och 6 mindre. 12-talet synes dock ha vunnits med någon svårighet. De större äro: Otniel, Ehud, Debora-Barak, Gideon, Jefta, Simson; de mindre: Samgar, Tola, Jair, Ibsan, Elon, Abdon. Enligt andra beräkningar hänfördes äfven Eli och Samuel till domarna (1 Sam. 4: 18; 7: 15). E. S-e. Domareboken, den andra boken i ordningen af de s. k. "förre profeterna" i judarnas kanon (Josua b., Domareb., Samuels b. och Konungab.). Den innehåller: kap. 1: 1—2: 5 en kort redogörelse för de eröfringar, som Juda jämte Simeons stam samt Josefsstammarna gjorde i västra Jordanlandet, och en kort förteckning på de orter, som de öfriga stammarna icke lyckades eröfra; 2: 6—16: 31 berättelserna om de olika domarna. Kap. 2: 6—3: 6 bildar inledning, hvari de historiska händelser, som sedan berättas, sättas i direkt förbindelse och växelverkan med Israels religion och sedliga förhållande: affall från Jahve framkallar förtryck från de omkringboende folken, hvarpå efter bättring och omvändelse följer befrielse genom en domare, en räddare ur förtrycket (se Domare). Denna inledning har sin fortsättning i den ram, som förbinder de särskilda berättelserna. Kap. 17—21 utgöra ett bihang och innehålla skildringar från domartiden; kap. 17—18 berätta om Mikas bilddyrkan och daniternas öfverflyttning till Lais (senare Dan), hvarvid de togo Mikas gudabild med sig; kap. 19—21 om illgärningen i Gibea. — En närmare undersökning af innehållet i Domareboken har bl. a. visat, att större delen af berättelserna om (de store) domarna hvilar på dubbla källor, som sammanfogats till ett, och att inledningen samt den förbindande ramen härleda sig från en redaktion, som stått under stark påverkan af Deuteronomion (se d. o.). Här ha domarna blifvit ett slags regenter, som härskade öfver hela Israel under en bestämd tid. Jämväl bihanget, kap. 17—21, är säkert af sammansatt natur. — Se Budde, "Die bücher Richter und Samuel, ihre quellen und ihr aufbau" (1890), af väsentligen källkritiskt innehåll. Kommentarer finnas på engelska af Moore (1895), på tyska af Budde (1897) och Nowack (1900). E. S—e. Domaredansen, en svensk ringlek (med dans och sång), som af ålder varit känd inom Uppland, Södermanland och Götaland samt tillgår så, att en person går inom ringen med ett brinnande ljus i handen, lyser de uti ringen gående i ansiktet och söker få dem till att skratta, medan den gemensamt sjungna visan bryr dem för deras käresta. Den, som skrattar, erlägger pant. Jfr Dans, sp. 1325. Domarnästen. Se Tingsgästningspenningar. Domarregler ("Några allmennelige regler, ther en domare skal sig aldeles effter rätta") kallas en samling rättsgrundsatser — delvis i afhandlingsform, delvis i form af sentenser —, hvilken, sannolikt med skäl, tillskrifves Olaus Petri. Med afseende på innehållet äro domarreglerna anmärkningsvärda därför, att i dem röjer sig ett af de tidigaste spåren till den förändring i rättsuppfattningen, som i flera afseenden försiggick under tiden mellan landslagarna och 1734 års lag. Särskildt gäller detta i fråga om bevisningen. Domarreglerna utmärka sig för en human anda, utsprungen från en religiös grundåskådning, samt en klar blick och sund uppfattning. Språket är kraftfullt och manligt. De trycktes första gången 1635 i en upplaga af landslagen, och de finnas intagna i alla upplagorna af 1734 års lag (den första trycktes 1736). — Ett motstycke till dessa från nyare tid härstammande domarregler föreligger från medeltiden i olika handskrifter. Se Schlyters edition af Västgötalagen (IV: 12). Äfven dessa äldre domarregler äro af kyrkligt ursprung. I. L. (V. Sgn.) Domarring, Domkrets l. Domarsäte, arkeol., kallas de på många ställen i södra och mellersta Sverige förekommande, runda eller aflånga stensättningarna. Stenarna, som kunna vara mycket stora, äro vanligen till antalet 9 eller 12, stundom färre, 6—8, någon gång ända till 24 som i den ståtliga ovala stenkretsen vid Nässja i närheten af Vadstena. Vid gräfning har man stundom funnit kol inom stenkretsarna, men de kunna ej karakteriseras som grafvar. Man har däremot funnit, att offerkällor ofta ligga i deras närhet, hvilket antyder, att de användts vid gudstjänst och offer. Den folkliga benämningen torde äfven kunna ha sitt berättigande. I medeltida handlingar omtalas