år 1086. Den gamla pergamentsurkunden består af en volym i folio- och en i kvartformat. Den senare, en förteckning öfver egendomarna i tre grefskap, tyckes vara en del af det först upprättade egendomsregistret; den förra, som innehåller en förteckning öfver egendomarna i trettio andra grefskap, torde däremot vara endast ett sammandrag af det ursprungliga registret. "Domedagsboken" upprättades i den kungl. kammaren, efter uppgifter, som kronans kommissarier samlade i orterna, där invånarna måste på ed aflägga fullständig redogörelse för hvarje egendoms omfång, beståndsdelar och värde. Denna bok egde högsta vitsord i jordetvister, och dess utslag ansågs stå fast som domen på domedag — hvaraf namnet lär hafva kommit. 1783 utgafs den från trycket i 2 bd (med 2 supplementband 1811—16). En fotografisk faksimileupplaga af en del af den gamla handskriften utgafs 1862. "Domedagsboken" har under de senare åren gjorts till föremål för ifriga och ingående studier och lämnar synnerligen värdefulla bidrag till Englands ekonomiska och kulturhistoria under den äldre medeltiden. Jfr "Domesday studies" (af Round m. fl., 1886 i 2 bd utg. af Royal historical society), Birch, "Domesday book, a popular account" (1887), och Maitland, "Domesday and beyond" (1897). Domesnäs l. Domsness (lett. Kolguragas), Kurlands norra udde, hvilken utlöper i Rigabukten och fortsätter i ett ref, som först 6,5 km. från land har 7,3 m. vatten. Vid refvets ände står ett fyrtorn af järn. Domesticera (af lat. domesticus, af domus, hus, hem), tämja, förvandla till husdjur, göra hemtam; göra inhemsk. — Subst. domestikation. Jfr Domestik. Domestik (fr. domestique, lat. domesticus, som hör till hushållet, af domus, hem), tjänare, tjänarinna, medlem af husfolket, tjänstehjon. Domestik, ett slags gröfre bomullstyg med tvåskaftad bindning. Domestikation. Se Domesticera. Domett [då'mit], Alfred, engelsk skald, f. 1811, d. 1887, emigrerade 1842 till Nya Zeeland, där han bl. a. var koloniens premiärminister 1862—63 och hvarifrån han återvände 1871. D. skref dikter med exotiska ämnen, bland hvilka den väldiga maori-berättelsen Ranolf and Amohia (1872; ny uppl. 1883) är ryktbarast. Domeyko, Ignacy, polsk geolog, f. 1802 i guv. Minsk, d. 1889 i Santiago (Chile). Efter studier vid Vilnas universitet måste han emigrera, bodde i Dresden med Mickiewicz, sedan i Paris, där han tog bergsexamen, och kallades 1837 till professor i Santiago. D. författade på polska, spanska och franska många skrifter rörande Syd-Amerikas geologiska och fysiska förhållanden, däribland Araucania i sus habitantes (1845), Elementos de mineralojia (1860 och 1867) och Mémoire sur la constitution géologique de Chili (1846). Hans polska ungdomsbiografi Filareci i Filomaci (1872) innehåller värdefulla tidsskildringar från Vilnas studentlif och Mickiewicz' ungdom. A—d J. Domherre, i katolska kyrkan medlem af ett domkapitel (se d. o.). Domherren, zool. Se Domherresläktet. <img l>

Domherresläktet, Pyrrhula, zool., ett till tättingarnas ordning (Passeriformes), sångfåglarnas underordning (Oscines) och de finkartade fåglarnas familj (Fringillidæ) hörande släkte, som kan betraktas såsom en mellanlänk mellan fink- och korsnäbbsläktena och igenkännes på den koniska, kägelformiga, korta och tjocka näbben, hvilken är ungefär lika hög som bred och besatt med borsthår i munvikarna, vidare på de hvarandra ej korsande käkarna, den starkt hvälfda öfverkäken, hvilken saknar tydlig inskärning bakom den nedböjda spetsen, som hänger öfver den något uppåt böjda underkäken, de afrundade, på sidan af näbben belägna näsborrarna, de korta, måttligt grofva fötterna, den tämligen långa, nästan tvära stjärten, den mjuka fjäderklädnaden o. s. v. Dithörande fåglar hafva en vidsträckt utbredning, men träffas företrädesvis inom de kalla och måttligt varma luftstrecken, där de i allmänhet vistas i skogs- och bergstrakter, bland träd och buskar. De bygga sina bon i träd, lefva af allahanda oljehaltiga frön samt knoppar och blad. Den vanliga l. röda domherren eller dompapen (Pyrrhula europæa l. vulgaris) har svart hufva med blå glans samt hvit öfver- och undergump; ryggen är blågrå hos hannen, brunaktig hos honan, undre kroppsdelarna cinnoberröda hos hannen, rödgråa hos honan; vingarna äro försedda med ett gråhvitt tvärband och för öfrigt, liksom stjärten, svarta med blå glans. Fågelns längd uppgår till 161 mm. Domherren torde ej saknas i något land i Europa, ehuru den under sina ströftåg kommer till sydligare trakter endast om vintern, och finnes dessutom i en stor del af Asien, bl. a. Sibirien och Japan. Särskildt i Skandinavien träffas domherrarna tämligen allmänt öfver hela landet. Under sommaren hafva de sitt tillhåll i täta skogar, men om vintern framkomma de i mängd till gårdarna. De träffas företrädesvis i bok- och barrskogar och besöka under sina ströftåg om vintern gärna fruktträdgårdarna, där de göra rätt stor skada genom att förtära knopparna, i synnerhet på päronträden. För öfrigt utgöres deras föda af allahanda slags frön. Boet, som de helst bygga i täta barr- och granskogar, snarare lågt än högt från marken, är sammansatt af kvistar, grässtrån, mossa och lafvar samt invändigt fodradt med hästhår och ull. Äggen, som äro 4—5 och blå-hvita, med fläckar, prickar och streck af violett och brunt, i synnerhet kring den tjockare ändan, och som hafva 20 mm. längd och 16 mm. tjocklek, rufvas i ungefär två veckor af honan, hvilken under tiden matas af hannen. Både hannen och honan hjälpas åt att uppföda ungarna, som de försvara med fara för sina egna lif. Hvad namnet domherre beträffar, har man antagit, att detsamma härleder sig från den svarta hufvan, hvilken betäcker hufvudet liksom en sammetskalott. På marken rör domherren sig tämligen ovigt, hoppande, men i träd med långt större lätthet. Hans flykt är lätt, men långsam och sker i båglinjer. Denna fågel, hvilken man beskyller för att vara dum, har ett modigt, ehuru på samma gång fredligt, sällskapligt, inställsamt och läraktigt sinnelag. Sången är mera egen än vacker. Han låter höra ett tämligen sträft och svagt kvittrande,