då och då afbrutet af några klingande, milda flöjttoner ("diu", "diu"). Honans sång är svagare än hannens och mindre liflig. Domherren blir i fångenskapen lätt tam och sin herre innerligt tillgifven samt lär sig snart nog att hvissla melodier. I de nordligare delarna af Europa (Finland, Estland, Livland; endast en gång funnen i Sverige) och i norra Asien lefver rosen- l. karmindomherren (Pyrrhula erythrina), som har hufva, kinder, haka, strupe och bröst karmosinröda och buken hvitaktig med mörka långsgående fläckar. J. G. T.* Domicella. 1. Se Domicellus. — 2. Zool. Se Papegojor. Domicellus, mlat. (af dominicellus, dimin. af lat. dominus, herre; jfr Damoiseau), junker; i medeltidshandlingar och krönikor benämning på yngre furstesöner. — Domicella, adlig jungfru; stiftsjungfru. Domicil (lat. domicilium, af domus, hem), hemvist, boningsort; medelpunkten för en persons rättsliga förhållanden; hand., eg. växelbetalarens (trassatens) boningsort, däraf växelns betalningsort. — Domiciliera en växel, å densamma angifva annan betalningsort än trassatens boningsort, d. v. s. i regeln annan betalare än trassaten (acceptanten). Denne andre betalare kallas då domiciliat, och kan dennes namn utsättas å växeln antingen af trassent eller trassat (acceptant); den af dessa, som sålunda å växeln angifver domiciliaten, kallas domiciliant. Jfr Växel. Domiciliant. Se Domicil. Domiciliat. Se Domicil. Domiciliera en växel. Se Domicil. Domicillag (af lat. domicilium, bostad), jur., kallas rättsordningen i det land, där en person har sitt fasta hemvist. Denna lag kan dels såsom hans personalstatut (se d. o.), dels oberoende häraf i olika afseenden blifva bestämmande för hans privat internationella rättsförhållanden. Se vidare Internationell privaträtt. Rld. Domina, lat., husfru; i senromerska tiden äfven tilltalsord till ungmör; härskarinna; föreståndarinna för ett jungfrustift l. nunnekloster, abbedissa. Jfr Dominus. — Domina Abundia, myt. Se Abundantia. Dominant (lat. dominans, näml. tonus, "härskande ton"), mus., en tonarts kvint, den ton, som näst grundtonen (tonikan) gör sig mest gällande i tonarten. I det gregorianska systemet intog dominanten en olika plats i de olika kyrkotonarterna: den var än kvint, än kvart, än ters. I det moderna systemet har öfverkvinten alltid namnet öfverdominant och underkvinten (= öfverkvarten) namnet underdominant. I c dur är således g öfverdominant och f underdominant. Den förra tonen är den viktigare, och med ordet dominant ensamt menar man alltid denna. — Tonisk dominant kallas dominanten såsom hufvudtonartens kvint, till skillnad från bidominanterna, som tillhöra de tonarter, i hvilka man utviker under tonstyckets lopp. — Dominantackord kallas hvarje ackord på dominanten såsom grundbas, men företrädesvis septimackordet med stor ters, ren kvint och liten septima (i c dur: g h d f), emedan detta tydligast utvisar tonarten (jfr Ackord). Införandet af det fritt anslagna dominantseptimackordet, hvarmed det afgörande steget togs från det äldre till det nyare tonsystemet, tillskrifves Claudio Monteverde (omkr. 1590). A. L.* Dominantackord. Se Dominant. Domine miserere, lat., "Herre, förbarma dig". Se Litania. Dominera (lat. dominari), härska, behärska, framträda starkast, betyda mest; hafva ett högt läge (i förhållande till omgifningen); krigsv., behärska (se d. o.). - Dominerande l. härskande, skogsv., kallas de lägre, gröfre och växtligare träden i ett jämnåldrigt skogsbestånd. F. L. Domingo, Santo. 1. Republik på ön Haïti. Se Dominikanska republiken. — 2. Hufvudstad i denna republik. Se Santo Domingo. Domingohampa, Sisalhampa l. Pitafiber utgöres af bladfibrerna hos åtskilliga Agave- och Pita-arter. Fibrerna äro blekgula samt i många afseenden liknande manillahampans, dock mindre glänsande än dessa; de utmärka sig för stor hållfasthet och ringa vikt. De finare sorterna kunna användas till inslagsgarn i möbeltyger; gröfre begagnas till tågvirke och transmissionslinor, i hopkrusadt tillstånd till möbelstoppning. G. A. W. Dominguez [dåmi'ȵges], Gustavo Adolfo Bécquer. Se Bécquer. Dominguez [dåmi'ȵges], José Lopez y, spansk militär och politiker, f. 1829, d. 1901, befordrades till öfverste under marokkanska kriget 1860 och deltog, såsom nevö till Serrano, i septemberrevolutionen 1868. Utnämnd till fältmarskalk, bekämpade D. 1873 det stora kommunardupproret och lyckades på en månads tid intaga dess hufvudsäte Cartagena, som hans två företrädare i öfverkommandot förgäfves belägrat i 3 månader. Han stred därefter mot carlisterna i baskiska provinserna. D. var krigsminister okt. 1883—jan. 1884 och ånyo 1893—95. Han invaldes 1869 i deputeradekammaren, där han på 1880-talet blef en af de liberales ledare. Dominica, lat. (näml. dies, dag), Herrens dag, söndagen, så kallad, emedan det var på en söndag, som Kristus uppstod från de döde. — Dominica adventus (Domini), adventsöndag. — D. ante litanias. Se Rogate. — D. carnisprivii. Se Esto mihi. — D. de panibus. Se Brödsöndag. — D. de rosa, midfastosöndag. — D. in albis (näml. stolis, skrudar), eg. "söndag i hvita skrudar", första söndagen efter påsk, så kallad, emedan de, som under kristna kyrkans första tid blefvo döpta vid påsk, då för sista gången visade sig i hvit dräkt. (Jfr Quasimodogeniti.) — D. palmarum l. olivarum (florum), palmsöndagen. — D. passionis. Se Judica. — D. post trinitatis (festum), söndag efter trefaldighetssöndagen. — D. trinitatis, trefaldighetssöndag. Dominica [dåmini'kə], fr. La Dominique. 1. En England tillhörig ö bland Små Antillerna i Västindien, mellan Guadeloupe och Martinique, 15° 15′—15° 35′ n. br. och 61° 13′—61° 30′ v. lgd. 754 kvkm. 29,924 inv. (1903). Kusten är brant och i s. ö. och n. otillgänglig i följd af korallref. Ön är af vulkaniskt ursprung med mäktiga vulkaniska bergmassor, som resa sig alldeles vid stranden, såsom Trois Pitons (1,900 m.) och Morne Diablotin (1.447 m.). Ur kratersjön La Souffrière uppstiga svafvelångor ännu, men de svåra utbrotten på Martinique och S:t Vincent 1902 och 1903 lämnade D. oberördt.