Klimatet är hett (årstemperaturen i Roseau 31,6°), men sundt, regn faller nästan hvarje månad (2,100—5,000 mm. pr år). Vegetationen är synnerligen yppig; täta skogar af palmer och andra träd finnas. Något svafvel och kopparmalm brytes. Invånarna äro nästan alla färgade och afkomlingar efter negerslafvar. De äro i allmänhet katoliker och tala franska; bland de få hvite finnas flera ättlingar af öns forna spanska egare. Af omkr. 400 kariber äro något öfver hundra till utseendet oblandade afkomlingar af urbefolkningen. Genom stark utvandring af den manliga ungdomen till följd af det dåliga ekonomiska tillståndet på ön är kvinnkönet i stor majoritet. De viktigaste exportvarorna äro limetta (limonsaft), apelsiner, ananas, kakao, kaffe, kokosnötter, ingefära, kanel, muskotnötter och trä. Exporten steg 1904 till 63,016 pd st. och importen till 91.088 pd st. Ön hör till guvern. Leeward islands och förvaltas af en kommissarie, som biträdes af ett verkställande råd af 7 af kronan utnämnda medlemmar samt en lagstiftande församling af 12 af guvernören utnämnda medlemmar. — Ön upptäcktes af Columbus, 3 nov. 1493, på en söndag (dies dominica), däraf namnet. Den tillhörde Spanien till 1625, kom då under Frankrike och afträddes 1763 till engelsmännen. 1781 eröfrades den af fransmännen, återlämnades 1783, togs för andra gången af fransmännen 1802 och afträddes ånyo till England 1814. Hufvudstad: Roseau l. Charlottetown. — 2. (Sp. La Dominica l. Hivaoa) En af Marquesasöarna, i sydöstra Polynesien. Omkr. 400 kvkm. och 3,000 inv. Denna ö är vulkanisk och dess växtlighet yppig. Dominicus l. Dominikus (sp. Domingo), dominikanordens stiftare, föddes 1170 i Caleruega (Calaroga) i Gamla Kastilien, Spanien. Han synes ha varit af god familj; att han tillhört familjen Guzman, synes dock obevisligt. Efter att från sju års ålder ha uppfostrats af sin farbroder, archipresbyter i Gumiel d'Izan, studerade han från sitt 14:e år omkr. ett tiotal år under berömda lärare i Palencia (då ännu ej universitet) och blef under något af åren 1194—99 kanik i Osma. Under resor tillsammans med sin biskop, Diego af Azevedo, i södra Frankrike fick han en djup inblick i de där grasserande kätterska rörelserna och greps af begär att arbeta för deras utrotande. 1204 begåfvo sig D., hans biskop samt tre cisterciensabboter, som fått påfvens uppdrag att bekämpa kätteriet, ut på predikoresor för att med ordets makt omvända kättare. Två år senare grundade Diego i Prouille för kvinnor, närmast omvända albigenser, ett kloster, hvars prior D. blef. Det 1209 utbrytande albigenskriget lade visserligen hinder i vägen för D:s omvändelseverk, men han fortsatte dock sina predikningar och grundlade för kraftigare verkan bland kättare en af påfven 1216 stadfäst munkorden, den s. k. dominikanorden (se d. o.). Att D. vid sitt besök i Rom 1215 eller senare skulle ha sammanträffat med Franciscus synes vara en senare tendenslögn. Sina sista år tillbragte D. på resor under oförtruten verksamhet för sin ordens utveckling. Hans plan att verka för trons utbredning bland kumanerna afklipptes genom hans död, 6 aug. 1221. Redan 1234 blef han af Gregorius IX kanoniserad. Litt.: Jordanus Saxo (dominikanernas 2:e ordensgeneral), "De principiis ordinis prædicatorum" (före 1234; utg. af Berthier 1892), den äldsta Dominicusbiografien. Någon modern kritisk biografi finnes ej; af nyare arbeten märkas Lacordaire, "Vie de S:t Dominique" (1841), samt Balme o. Lelaidier, "Cartulaire ou histoire diplomatique de S:t Dominique" (1892 ff.). T. H—r. Dominicus målare. Se Ver Wilt. Domini est terra et coelum [sēlum], lat., "himmel och jord äro Herrens", ett af konung Gustaf I:s valspråk (jfr Valspråk). Dominikaner, Predikarbröder och Predikarmunkar, namn på medlemmarna af dominikanorden (se d. o.). I Frankrike kallades de jakobiner (jacobins) efter sitt första kloster i Paris, ett åt aposteln Jakob helgadt klosterhärbärge.

Dominikanmunk. Dominikannunna.

Dominikanorden l. Predikarorden, jämte franciskanorden (se d. o.) den förnämsta af de s. k. tiggarordnarna, stiftades af spanjoren Dominicus (se d. o.). Gripen af de olyckor kätterierna dragit öfver södra Frankrike och brinnande af begär att återföra de villfarande i kyrkans sköte, beslöt han att bilda en munkorden med syfte att genom predikan och själavård verka för kättares omvändelse. 1215 begaf sig D. till Rom för att vinna påfvens bekräftelse på sin stiftelse. Innocentius III gillade visserligen D:s syften, men uppmanade honom — under hänvisning till fjärde Lateransynodens förbud mot grundandet af nya ordnar — att till grund för sin stiftelse lägga någon förut godkänd regel. D. valde augustinregeln; för den närmare organisationen lades premonstratensernas ordensstadgar till grund. I denna form stadfästes det nya samfundet af Honorius III 22 dec. 1216. Dominikanorden var en orden af präster (ordo canonicus secundum S. Augustini regulam); predikan och själavård voro dess hufvuduppgifter; däraf bestämdes dess organisation, däraf ock dess namn, predikarorden. Faste- och tystnadsbestämmelser voro stränga. Dräkten var från början augustinkanikernas, senare — från 1219 — kartusianernas: hvit underklädnad samt däröfver en svart mantel med kapuschong, hvaraf benämningen svartbröder. Särskildt intresse har författningen, som redan 1221 föreligger färdig i den form