den har i de första ordensstadgarna af 1228. I spetsen för hvarje kloster stod en för lifstid vald prior. Orden var delad i provinser, 1220 redan 8, 1228 åter 12, under för fyra år valda provinsialer; i spetsen för hela orden stod en för lifstiden (sedan 1862 för 12 år) vald general (magister generalis). Ordens medlemmar voro ej bundna till de särskilda klostren, utan aflade sina munklöften omedelbart till ordensgeneralen. I början hvarje, senare hvart tredje år skulle — enligt den ursprungliga, i praxis uppgifna bestämmelsen omväxlande i Bologna och Paris — hållas generalkapitel, bestående af provinsialerna samt för hvar provins valda ombud. I hvarje provins skulle hvartannat år provinsialkapitel hållas. Dominikanorden var den första munkorden, som med hänsyn till sitt verksamhetsfält pålade sina medlemmar lärda studier såsom en skyldighet. Enligt 1248 års generalkapitelsbeslut skulle i hvarje provins finnas ett universitet (studium generale), organiseradt efter Parisuniversitetets mönster. Studietiden sattes till 8 år. Af Honorius III:s stadfästelsebulla framgår, att egendomslöshetsförpliktelsen ej såsom hos franciskanerna var ordens grundval, utan ett under intryck af de senares framgångar upptaget medel att befordra dess själavårdande verksamhet. Bestämmelsen antogs på generalkapitlet 1220. 1425 tillät emellertid Martin V de enskilda klostren att besitta gods och räntor; 1475 och 1477 utsträcktes detta till orden i dess helhet. De första ordensstadgarna (från 1228) omarbetades och kodifierades ånyo 1238 af den tredje ordensgeneralen, Raymund af Peñaforte, samt modifierades ytterligare under hans efterträdare Johan från Wildeshausen och Humbert. För slutgiltigt antagande af en ny stadga fordrades tre generalkapitels beslut. Alltifrån början gynnades orden af påfvestolen; genom bullor af 26 april 1218 och 4 febr. 1221 anbefalldes åt prästerskapet dominikanernas verksamhet såsom predikanter och biktfäder, och 21 april 1227 erhöllo de rätt att predika och bikta öfverallt utan tillstånd af sockenprästerna, ett privilegium, som ledde till långvariga och svårlösta konflikter med det sekulära prästerskapet. Den påfliga inkvisitionen anförtroddes alltifrån sitt inrättande 1232 hufvudsakligen åt dominikanerna. Redan under stiftarens lifstid utbredde sig orden hastigt; vid generalkapitlet 1221 voro 60 kloster företrädda. Särskildt under 1200- och 1300-talen nådde orden en oerhörd utveckling, under strider likväl med det sekulära prästerskapet, de gamla ordnarna och universiteten, senare äfven med minoriterna. Men från den stora schismens begynnelse märkas tecken till nedgång och splittring i dess led. Af de reformkongregationer, som under årens lopp uppstodo inom densamma för att råda bot på missförhållandena, är den viktigaste den af Antoine Le Quieu 1636 grundade Heliga sakramentets kongregation, som upplifvade ordensregeln i all dess stränghet med inneslutande äfven af armodsförpliktelsen. Reformationen, klosterupphäfningarna i Österrike, den franska revolutionen samt sekulariseringarna i Tyskland i början af 1800-talet medförde för orden stora förluster. Pius IX:s dogmatisering af jungfru Marias obefläckade aflelse genom bullan Ineffabilis Deus 8 dec. 1854 gaf en svår stöt åt dominikanordens anseende för renlärighet, i det denna dogm af gammalt utgjort ett tvistefrö mellan dominikaner och franciskaner, förkastats af de förre, försvarats af de senare. 1899 funnos 28 provinser med 320 dominikankloster och 203 missionshus, med 4,350 medlemmar (lekmannabröder inräknade). Sin främsta betydelse ha dominikanerna haft genom sin predikoverksamhet och sina vetenskapliga arbeten. Träffande har man kallat dem medeltidens frälsningsarmé. Deras predikan var beräknad för massorna, liflig och konkret, ofta drastisk, deras verkningskretsar städerna. De fleste af medeltidens största predikanter voro dominikaner, så Vincentius Ferrér, Savonarola, mäster Eckhart, Tauler, Suso, Nicolaus från Basel. Deras stora vetenskapliga intressen framgå af hvad ofvan sagts om deras studieorganisation. De medeltida universitetens lärostolar voro till en god del besatta med dominikaner. Till deras krets höra flera af medeltidens mest lysande namn på vetenskapens område: en Tomas från Aquino, en Albertus Magnus, en Vincentius Bellovacensis; i våra dagar räknas ett namn sådant som Heinrich Denifle till vetenskapens främsta. Äfven på den kyrkliga konstens område har orden lysande namn att uppvisa; dit hörde Fra Giovanno Angelico da Fiesole. Orden har dessutom bedrifvit en omfattande missionsverksamhet. Redan under Dominicus' lifstid grundades en kvinnlig gren af orden, som nu räknar 90 kloster, med omkr. 1,500 invånare. En tredje gren utgjorde de antagligen efter franciskanmönster organiserade s. k. tertiarierna, som utan att aflägga klosterlöften voro förbundna att medverka till kättares omvändelse. Till denna gren af orden hörde bl. a. den berömda Katarina af Siena. Inom de skandinaviska länderna vann dominikanorden en ej ringa utbredning, och Norden bildade redan tidigt en särskild ordensprovins, Dacia. Man känner namnen på åtskilliga af provinsen Dacias provinsialpriorer, hvilka vanligen voro svenskar eller danskar; i senare fallet residerade de vanligen i Roskilde. Flera provinskapitel äro ock kända, det första i Ribe 1246, det sista i Næstved 1520; i Sverige höllos kapitel i Skara 1255 samt något af åren 1275—80, i Visby 1281 (eller 1282), i Sigtuna 1286, i Västerås 1291 samt i Skeninge 1305. I sistnämnda stad fanns ock provinsens undervisningsanstalt. Sveriges äldsta dominikankloster, det i Sigtuna, leder sitt ursprung tillbaka ända till 1220-talet. I öfrigt funnos i det medeltida Sverige dominikankloster i Visby, Lödöse, Skara, Strängnäs, Stockholm, Västerås, Åbo och Viborg, samtliga munkkloster; i Kalmar och Skeninge funnos dominikankloster både för munkar och nunnor. Särskildt berömda äro dominikanklostren i Sigtuna och Stockholm. Efter sistnämnda kloster bär ännu Svartmangatan sitt namn. Åt detta kloster anförtrodde den flyende Karl Knutsson sina skatter, som konung Kristian tillegnade sig; där valdes ock 1501 Sten Sture d. ä. för andra gången till riksföreståndare. I Norge nämnas dominikankloster i Oslo, Bergen, Trondhjem och Hamar. Äfven i Danmark vann orden en vidsträckt utbredning; så nämnas svartbrödrakloster i Slesvig, Tönder, Haderslev, Ribe, Viborg, Aarhus, Vejle, Odense, Næstved, Vordingborg, Roskilde, Skjelskör, Holbæk, Helsingör, Lund, Åhus, Hälsingborg och Halmstad.