Guillerme, måste redan 1881 vika för don Fernando Arturo de Merino. Täta presidentskiften följde, tills general Heureaux fick makten. President 1887, kufvade han med framgång de sedvanliga upproren och förde 1893—99 en despotisk och obunden styrelse, tills han sistnämnda år mördades. Under de följande åren lyckades en rik köpman Jimenes, den ofvannämndes son, bemäktiga sig styrelsen, som han innehade till 1902, då han störtades genom ett af generalerna Vasquez och Caceres ledt uppror. Därefter innehade Vasquez provisoriskt makten till 1904, då general Carlos Morales valdes till president för fyra år. Hans ämbetstid har oroats af ständiga inbördeskrig och konflikter med utländska makter. Dominion line [dəmi'njən la͡in], engelskt rederibolag. Se Ångfartygslinjer. Dominion of Canada [dəmi'njən əv kä'nədə], sedan 1867 gemensamt namn på de brittisk-nordamerikanska provinserna. Se Canada. Dominium, lat. (af dominus, herre), eganderätt (se Rätt); herravälde. <img l>

Domino [då'minå], it. (eg. herre). 1. Ett slags mycket kort vinterkappa med kapuschong, som förr bars af italienska och spanska präster. — 2. En lång och vid maskeradkappa, vanl. af siden, med kapuschong och kompletterad af svart halfmask för ansiktet; person, som bär sådan förklädnad. — 3. Ett från Italien härstammande sällskapsspel, som af två eller högst fyra personer utföres med rektangulära små brickor (vanl. 28), af hvilka hvar och en innehåller två fält med ett visst antal (från 0 till 6) punkter i tärnings-"ögon" i hvartdera fältet, så att hvarje tal förekommer en gång dubbelt och en gång tillsammans med hvarje annat tal. (Äfven användas dominospel, hvari antalet af på brickorna markerade ögon uppgår till 9, stundom ända till 12.) Brickans afvigsida är ofta af ebenholts och dess rätsida (med ögonen på) af (elfen-)ben. Spelet tillgår i hufvudsak på följande sätt. Först läggas alla brickorna med afvigsidan uppåt och omblandas väl, hvarefter hvarje spelare tar för sig ett bestämdt antal (vanl. 6) och ställer dem på kant så, att ingen annan kan se valörerna. Resten af brickorna bildar talongen. En spelare, vanl. den, som fått högsta brickan, börjar genom att sätta ut denna, nästa spelare fogar därtill en bricka så, att fält med lika antal ögon komma att ligga invid hvarandra, och på detta vis fortsattes spelet. Saknar spelare bricka med erforderlig valör på, får han köpa eller taga ur talongen, tills han får riktig bricka; är talongen läns på sådan, passar spelaren och låter nästa man sätta. Den, som först i föreskrifven ordning satt ut alla sina brickor, har vunnit ("gör domino"). Om ingen kan sätta längre och intet finns kvar i talongen, är partiet "stängdt"; då anses den ha vunnit, hvars återstående brickor visa det minsta antalet ögon. För öfrigt variera spelreglerna i hög grad. Sedan 1700-talet idkas dominospelet i synnerhet i Frankrike ofantligt mycket.

Dominus, lat., husbonde; herre, härskare; i senromerska tiden höflighetstitel mellan män (äfven domine frater, herr broder!); smickerbenämning på de romerske kejsarna; under den kristna tiden namn på Gud och Jesus. — Dominus ac redemptor noster, "Vår herre och återlösare", begynnelseorden i den af påfven Klemens XIV utfärdade bulla, genom hvilken jesuitorden förklarades upphäfd (1773). Jfr Bulla. — Dominus major och dominus minor, hos romarna benämning på husfadern och äldste sonen. — Dominus vobiscum! Herren vare med eder! (den katolske prästens liturgiska hälsning till församlingen). Jfr Domina. Dominus protector meus, lat., "Gud min beskyddare", ett af konung Karl XII:s valspråk. Dominus protector noster, lat., "Gud vår beskyddare", ett af konung Karl XI:s valspråk. Domit [dåmīt], petrogr., en afart af den vulkaniska bergarten trakyt, förekommande i Frankrike på Puy-de-Dôme (däraf namnet). E. E. Domitiana quæstio, lat., "domitiansk fråga", d. v. s. enfaldig fråga, så kallad efter den romerske juristen Domitius Labeo. <img l>Kejsar Domitianus. Staty i Vatikanen.

Domitianus, Titus Flavius, romersk kejsare, andre son till Vespasianus och Flavia Domitilla, yngre broder till Titus, föddes i Rom 24 okt. 51 e. Kr. Gossen blef tidigt moderlös och erhöll under uppväxtåren ej tillräcklig omvårdnad och tillsyn. Medan Titus faktiskt var faderns medregent, hölls D. alltjämt utestängd från militäriskt befäl och regeringsbestyr, enär fadern och brodern ej vågade lita på den ytterst ärelystne ynglingen; detta tillbakasättande alstrade emellertid djup bitterhet i hans sinne. — Då Titus vid sin död 81 efterlämnade blott en dotter, öfvertog D. utan vidare regeringen. Härsklysten till sin natur, var han ofta hård och sträng, mot slutet äfven misstänksam och grym; dock synas åtskilliga uppgifter härom hos historieskrifvare, tillhörande aristokratpartiet (t. ex. Tacitus), vara starkt färglagda. För vetenskap och litteratur hade