han lifligt intresse. — D., som icke tålde någon makt jämte sin egen, satte sig öfver den från Augustus tid tillämpade författningen, enligt hvilken makten, åtminstone formellt taget, var delad mellan senaten och kejsaren (dyarki): år 84 öfvertog han på lifstid censorsämbetet, hvarmed följde rättigheten att välja medlemmarna af senaten. Denna korporation förlorade härigenom sin själfständighet gentemot fursten; förhållandet dem emellan blef därefter alltmera spändt. Likaså lät kejsaren tillerkänna sig konsulatet på tio års tid. — Bland krigsföretag, som förekommo under D:s regering, må nämnas fälttåget i Britannien under Agricola (se d. o.); denne hemkallades efter sju års förvaltning af detta område, enligt Tacitus på grund af kejsarens afund, i själfva verket troligtvis därför, att kejsaren insåg det fruktlösa i detta långvariga och dyrbara krigsföretag. Kejsarens eget fälttåg mot chatterna (se d. o.), som man ofta förlöjligat, var ingalunda utan betydelse för fredens bevarande och föregående eröfringars tryggande, och kejsaren hedrades år 91 med anledning af framgångarna i Germanien med en ryttarstaty på Forum, hvaraf grundvalen påträffades vid utgräfningarna 1903; däremot var fälttåget mot dacerna (se Dacien), som styrdes af den ovanligt begåfvade och kraftfulle Decebalus, olyckligt, och kejsaren fann sig nödsakad att sluta fred och därvid bevilja konung D. en betydande summa och årliga skänker. — I den inre förvaltningen visade sig D. under de första åren af sin regering såsom en dugande, energisk och samvetsgrann furste: han höll noggrann uppsikt öfver ämbetsmän och ståthållare, ordnade finanserna, anlade präktiga vägar, uppförde ståtliga byggnader m. m. Upptäckten af en sammansvärjning mellan aristokraterna under ledning af ståthållaren i Germanien Antonius Saturninus alstrade emellertid i kejsarens själ den dystra, människofientliga misstänksamhet, som författarna så ofta framhålla. Gentemot senaten sökte kejsaren sitt stöd hos folket och soldaterna, hvilkas tillgifvenhet han lyckades bibehålla bl. a. genom storartade spel och förhöjd sold; då finanserna i längden ej kunde tåla dessa utgifter, tillgrep han grymma medel, justitiemord och konfiskering af de förmögnes egendom o. d. Slutligen vände sig kejsarens misstänksamhet mot medlemmar af hans egen släkt och mot hans närmaste omgifning, hvaraf flera dödades. Detta föranledde kejsarens egen gemål, Domitia Augusta, som på grund af otrohet blifvit förskjuten, men sedan återupptagen, att anstifta en sammansvärjning vid hofvet; kejsaren mördades i sitt rum 18 sept. 96. — Litt.: Gsell, "Essai sur le règne de l'empereur Domitien" (1894). H. Sgn. Domitius, romersk plebejisk släkt. A. 1. Lucius Domitius Ahenobarbus, konsul 54 f. Kr., var en hätsk fiende till Cæsar; stupade vid Farsalos 48 f. Kr. 2. Gnæus D., den förres son, var delaktig i sammansvärjningen mot Cæsar. 3. Gnæus D., den förres sonson, make till Agrippina, Germanicus' dotter, och fader till L. Domitius Ahenobarbus, sedermera kejsar Nero. B. Till grenen Calvinus hörde bl. a. Gnæus Domitius Calvinus, som under inbördeskriget kämpade på Cæsars sida och efter mordet på denne slöt sig till Antonius; ståthållare i Spanien 39—36 f. Kr. Domkapitel (af lat. domus, hus, nämligen Herrens, och capitulum, kapitel) kallades först den af biskop Krodegang af Metz omkr. år 760 för därvarande klerus (prästerskap) fastställda anordning för ett gemensamt lif (vita communis), hvilken sedermera tjänade som mönster för hela kristenheten. Medlemmarna af domkapitlet, canonici, kaniker, skulle bo, äta och sofva tillsammans i ett gemensamt hus, claustrum (kloster), hvars namn vittnar om munkväsendet som förebild för hela institutionen; de skulle vidare iakttaga de kanoniska timmarna (horæ canonicæ), d. v. s. de 7 hvarje söckendag föreskrifna bönestunderna, samt sinsemellan föra ett kristligt och broderligt lif. All egendom var i viss mån gemensam. Detta genom regler ordnade samlif (vita canonica) förföll redan på 1000-talet, men återställdes å vissa håll genom idén om egendomsgemenskap. Det uppstod en skillnad mellan tvenne slag af kaniker: de regulära (canonici regulares), som lefde gemensamt, och de sekulära (canonici sæculares), som hade enskild egendom. De senare voro och blefvo allt flera. Förmögenheten fördelades å särskilda "prebenden", som tilldelades capitulares, d. v. s. sådana kaniker, som hade rösträtt i kapitlet (votum in capitulo) och en bestämd stol i kyrkans kor. De främste bland dem voro prelater (prælati), nämligen præpositus (prost), archidiaconus (ärkedjäkne) och decanus, af hvilka den förstnämnde intog efter biskopen främsta platsen i kapitlet. Öfriga kapitularer och tjänstemän voro i Sverige kantor, skolastiker, sakrista, syssloman (yconomus, cellerarius) och custos; därtill kom ett växlande antal lägre kaniker. Antalet medlemmar i de svenska domkapitlen under medeltiden varierade mellan 20 (Uppsala) och 6 à 7 (Västerås); utomlands voro kapitlen ofta talrikare. — Domkapitlens ekonomi gynnades genom andliga och världsliga personers donationer, och kapitlets rättsliga ställning som korporation utbildades i synnerhet genom dess å 4:e lateranska mötet (1215) fastställda rätt att med uteslutande af både klerus och folk ensamt välja biskop, hvars enda rådgifvare i stiftsstyrelsen kapitlen hädanefter också voro. Domkapitel eger förvalta biskopsämbetet vid vakans. Denna valrätt, ehuru i kanoniska lagen stadgad (electio canonica), blef därstädes sedermera inskränkt af påfvens provisionsmakt, d. ä. påfvens rätt att själf tillsätta biskop, och påfven egde att förbehålla sig (reservation) dylik rätt äfven för kapitelvärdigheter. — Den ständigt växande rikedomen förvärldsligade kapitlen; kanikerna, ofta af hög börd, egnade sig alltmer åt världsliga bestyr och läto sina ämbeten skötas af vikarier. Mot medeltidens slut var det sedliga tillståndet dåligt. På tridentinska mötet (1545—63) omorganiserades domkapitlen till uteslutande andliga inrättningar. — Där protestantismen segrade, upplöstes de däremot snart helt och hållet och ersattes med andra former för kyrkostyrelse (på kalvinsk mark presbyterialförfattning, i Tyskland furstarnas konsistorier). Ett undantag härifrån blef den engelska episkopalkyrkan, där kapitlen ännu finnas kvar i alla stift (utom ett), men ha förlorat sin medeltida ställning som stiftsstyrelse och hufvudsakligen ha till uppgift att ombesörja gudstjänsterna i domkyrkorna. Ett annat undantag blef Sverige (med Finland). Domkapitlens utbildning i Sverige tillhör 13:e årh. Redan i samband med ärkebiskopsstolens