upprättande i Uppsala 1164 synes ett försök ha
gjorts att upprätta ett kapitel af munkar,
alltså reguljärt; men detta kapitel hade mera
tillfällighetens prägel. Viktigare var, att biskop
Bengt i Skara vid ett besök i Rom 1220—21 fått
initiativ till verklig kapitelbildning i Sverige
och efter hemkomsten troligen ordnat ett sekulärt
kapitel i Skara. Sedan blefvo alla svenska kapitel
sekulära. 1232 höra vi talas om begynnande kapitel i
Linköping och Åbo. Vilhelms af Sabina besök i Sverige
1248 gaf ytterligare fart åt kapitelbildningen;
då organiserades bl. a. Uppsala kapitel. Tillika
öfverlämnades genom hans legatstatut och Innocentius
IV:s bulla 1250 valrätten till biskopar i Sverige
åt kapitlen. Nu följde snart Växjö, Strängnäs och
Västerås kapitel; omkr. 1300 var organisationen
färdig. — Med 1400-talet nåddes äfven Sverige af
striderna mellan kapitlen å ena sidan, påfve och
kungamakt å den andra, hvilka ville tillrycka sig
biskopstillsättningarna. Dessa stridigheter torde
klarast framträdt i den stora konflikten mellan Erik
af Pommern och Uppsalakapitlet 1432—34. Kapitlen
häfdade med framgång sin rätt mot påfven, ej så
väl gentemot Sturarna; det varslade om den nya
tiden. — Reformationen i Sverige omstörtade ej
domkapitelinstitutionen, utan inskränkte blott antalet
medlemmar och de ekonomiska resurserna. Rätten till
val af biskopar försvann dock snart, och kapitlen
blefvo nästan blott biskopens rådgifvare. 1571
års kyrkoordning sökte restaurera prelatkapitlen;
vid hvarje domkyrka skulle finnas ett kapitel,
bestående af 6 ämbetsmän utom biskopen. Virrvarret och
oklarheten i fråga om kapitlens sammansättning och
uppgifter fortforo dock, och Karl IX:s inskränkning
af antalet medlemmar ökade ej redan. Då kom ett nytt
skede med gymnasiernas upprättande i stiftsstäderna
från 1620-talet. Kyrkans och skolans nära samband
gjorde, att de nye lektorerna allmänt togo plats
i kapitlen; raskt, men nästan omärkligt skedde den
stora förändringen från prelatkapitel till det moderna
lärarkapitlet. Under 1600-talets lopp tillkämpade
sig ock de nya kapitlen småningom i hufvudsak samma
själfständiga ställning bredvid biskopen, som de
ännu innehafva, beträffande både stiftsstyrelsen och
undervisningsväsendet. Sin sanktion fick utvecklingen
genom 1687 års förordning om rättegång i domkapitlen,
hvilken ännu är gällande som ett bihang till 1686 års
kyrkolag. Här äro ock alla gamla kapitelämbetsmän
försvunna utom domprosten (i de flesta stift) och
dekanus. Under 1600-talet fingo småningom äfven
alla genom delning eller eröfring nytillkomna stift
lärarkapitel. En särskild form togo dock kapitlen
i Uppsala och Lund, där teol. professorerna
blefvo bisittare, och Stockholms stads kapitel
(konsistorium) med ärkebiskopen som ordf. och
kyrkoherdarna vid hufvudkyrkorna som bisittare samt
hofkonsistorium med öfverhofpredikanten som ordf. och
garnisonsregementenas pastorer som assessorer. —
Under 1700-talet uppstod den brännande frågan, om
gymnasielektorerna kunde tillhöra kapitlet äfven
som lekmän (under 1600-talet voro lärarna allmänt
präster); en rad förordningar sökte på olika vis
lösa svårigheten. Ordnad blef saken dock först i
samband med den stora skolreformen 1849 och 1856;
de nya lektoraten ställdes utanför kapitlen, och de
gamle gymnasielektorerna, kapitlets assessorer, voro icke skyldiga att
prästvigas. Så fick snart lekmannaelementet majoritet
i de flesta kapitlen. Därmed började den långa raden
af förslag till domkapitlens omorganisation. Fullt
aktuell blef denna fråga dock först, när upprättandet
af Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk 1904
fråntog kapitlen deras gamla styresrätt öfver de
högre allmänna läroverken (jfr dock
Domsrätt,
sp. 689). Därmed var lärarkapitlens egentliga raison
d'être slut. Sedan 1905 arbetar ock en k. kommitté på
förslag till deras omorganisation. — I
Finland, som
från svenska tiden ärft 1687 års domkapitel, skedde
omorganisationen genom 1869 års kyrkolag. Kapitlen
bestå där af biskopen, domprosten, två af prästerna
valda teologer samt sekreteraren, som är jurist
och tillsättes af kapitlet. Kapitlens uppgifter äro
preciserade till det kyrkliga området.
Litt.: Schneider, "Die bischöflichen domkapitel"
etc. (1892), Lundqvist, "Bidrag till kännedom
om de svenska domkapitlen under medeltiden"
(1897), Lundström, "Hvilka äro våra äldsta
domkapitel?" (i "Kyrkohist. tidskr.", I, 79
ff.), "Akter rör. ärkebiskopsvalet i Uppsala
1432" (utg. af A. Lindblom, i "Skrifter
utg. af Kyrkohist. föreningen", 1903), Anjou,
"Sv. kyrkans historia ifrån Upsala möte 1593"
(1866), J. O. Andersen, "Kirkeorganisation
udenlands" (1905), och Hj. Holmquist, "Domkapitlens
historia i Sverige" (i betänkande af kommittén
ang. domkapitlens omorganisation 1906).
L. M. B. Hj. H—t.
Fig. 1.
Fig. 2.
Domkraft, maskint., apparat, som är afsedd att
lyfta tunga laster en liten höjd. Man har flera slag
af sådana maskiner. Den enkla domkraften (fig. 1)
utgöres förnämligast af en kuggstång, som kan höjas
med ett litet kugghjul och en handvef. Den
sammansatta domkraften skiljer sig från den enkla
endast däruti, att flera kuggväxlar användas,
hvarigenom en kraftigare verkan erhålles.
Ett annat slags domkraft, benämnd den engelska (fig. 2), har
en skrufformig stång, som endast höjes, men icke
kringvrides, samt en skrufmutter, som icke höjes,
men däremot kringvrides med tillhjälp af utväxling
och handvef. Den hydrauliska domkraften, af hvilken
man under de senare åren gjort ganska vidsträckt
bruk, grundar sig på fullkomligt samma princip som
den
hydrauliska pressen (se d. o.), men upptager så
litet utrymme som möjligt och är lätt flyttbar.
