2 hyfvelmaskiner samt sysselsatte 308 arbetare, tillverkades sågade och hyflade trävaror samt träkol, med ett sammanlagdt värde af 995,226 kr. Tillhör Mo-D. aktiebolag. Domsness, Kurlands norra udde. Se Domesnäs. Domsrätt, jur., befogenhet att skipa lag och rätt. Närmast afses här den allmänna civila och kriminella jurisdiktionen äfvensom den mera speciella, t. ex. i krigs- och sjörättsmål, men äfven den s. k. administrativa domsrätten samt slutligen ock — i vidsträckt mening — den rättsskipning, som har afseende på disciplinärmål. Domsrätten tillkommer endast staten själf genom därtill lagligen erkända organ. Dessa organ äro framför allt domstolarna (se Domstol). Men likasom domstolarna vid sidan om den dömande verksamheten hafva åtskilliga förvaltningsbestyr, så gifves det ock förvaltande organ, som hafva domsrätt i vissa frågor. Domsrätt i förvaltningen rörande mål hade genom 1618 års kammarordning blifvit inrymd åt Räkningekammaren (Kammarkollegium), hvarest alla räkenskaper undergingo granskning; och Kammarrätten, som ersatte den under Kammarkollegium subordinerande Kammarrevisionen, är än i dag dels domstol, dels förvaltande verk. Konungens befallningshafvande eger ock domsrätt i flera fall. Äfven riksdagen och rådet hafva haft domsrätt, riksdagen i synnerhet under frihetstiden (1718—72), då högsta kontrollen öfver hela rättsskipningen var tillerkänd riksdagen, och rådet under olika skeden. Konungen är sedan gammalt högste domare. Efter inrättandet af Svea hofrätt (1614) stadgades följande år, att den, som var missnöjd med hofrättens dom, fick med begäran om revision (se d. o.) vända sig till konungen. Denne blef i egen person högsta instans (se d. o.). Då nu rådet var konungens medhjälpare, blef följden, att det anlitades äfven i revisionssaker. Rådet blef sedan högsta domstol, i hvilken konungen under frihetstiden och äfven enligt 1772 års R. F. hade endast två röster. Då rådet afskaffades 1789, blef dess befattning med domsrätten öfverflyttad till Högsta domstolen, där konungen, såsom förut i justitierevisionen, har två röster i de mål, hvilkas behandling han — undantagsvis — vill öfvervara. Regeringen har dock att i sista hand afgöra åtskilliga administrativa rättstvister. Den administrativa domsrätten har fordom haft ett vidsträckt område, men är numera mindre omfattande. I flera främmande stater har man förlagt administrativa rättstvister från regeringens handläggning till de allmänna domstolarnas behandling. Hos oss är (1906) under utarbetande förslag till inrättande af en särskild administrativ högsta domstol (s. k. regeringsrätt) såsom den lämpligaste utvägen för åvägabringande såväl af erforderlig lättnad i statsrådens arbete som af tillbörlig rättssäkerhet på de administrativa rättstvisternas område. Hit höra besvär i fråga om tillämpning af kommunal- och politiförfattningar, väg- och flottningsmål, beskattningsmål, fattigvårdsmål o. s. v. I den mån handhafvande af disciplinär myndighet kan sägas innebära utöfning af domsrätt, tillhör detta icke domstolarna, utan de särskilda civila eller militära verk eller personer, åt hvilka dylik myndighet blifvit anförtrodd. Att skipa rätt är en af statens viktigaste uppgifter. Domsrätten regleras af lagstiftningen, som bestämmer, af hvem och på hvad sätt den får utöfvas. Statens domsrätt är exklusiv dels gentemot undersåtarna, hvilka icke själfva ega taga sig rätt, dels ock gentemot andra stater, hvilka få utöfva domsrätt endast inom sina egna, icke på främmande områden. Undantag i detta senare afseende utgör den s. k. konsularjurisdiktionen i icke kristna stater. På grund af fördrag (kapitulationer) hafva de kristna staternas konsuler i icke-kristna stater rätt att där utöfva domsrätt öfver sina landsmän inom de gränser kapitulationerna angifva. Detta är dock icke en allmän befogenhet. Gentemot Japan t. ex. äro kapitulationerna upphäfda. De "blandade domstolarna", som finnas i Turkiet och Egypten och som bestå dels af inhemska, dels af främmande domare (däraf namnet), beteckna å ena sidan en inskränkning i konsularjurisdiktionen, men å den andra äfven en modifikation af dessa länders rätt att genom sina egna organ handlägga mål, som angå främmande staters undersåtar, hvilka uppehålla sig på turkiskt (resp. egyptiskt) territorium. En inskränkning i den princip, territorialitetsprincipen, enligt hvilken endast statens egna organ ega utöfva domsrätt inom statens område, ligger äfven i den rätt, som tillkommer vissa internationella sanitets- och flodkommissioner att bestraffa öfverträdelser af reglementen och föreskrifter, som dessa kommissioner enligt mellanfolkliga aftal ega utfärda. En annan sida af samma princip är, att alla, inländska som utländska, hvilka befinna sig inom statens gränser, äro underkastade statens domsrätt. Härifrån undantagna äro de, som åtnjuta exterritorialrätt (se d. o.). Statens uteslutande befogenhet att utöfva domsrätt öfver sina undersåtar lider inskränkning endast med hänsyn till andra staters rätt att döma dessa samma undersåtar, då de befinna sig utrikes eller utlämnas eller i allmänhet då de äro parter i en sak, som hör till utländskt forum. Ju starkare och bättre organiserad en stat är, desto mindre kan det komma i fråga, att inom statens område någon annan än staten själf genom sina omedelbara organ, ämbetsmännen, utöfvar domsrätt. Men staten har icke alltid egt fasthet och styrka nog att i detta afseende häfda sin ställning. Medeltidens korporationssystem främjade tillkomsten af mer eller mindre privat domsrätt. Från korporationernas och privilegiernas tid stammar den domsrätt, som universiteten ännu i dag hafva öfver akademiska lärare och tjänstemän beträffande ämbetsförseelser. Det har i synnerhet varit den adliga domsrätten, städernas domsrätt och den andliga domsrätten, som hvar för sig utgjort eftergifter åt icke-statlig domsrätt. Feodalväsendet medförde åt adeln egen jurisdiktion öfver bönderna. Så är ej fallet hos oss. Inom de af Erik XIV och Johan III inrättade gref- och friherreskapen utöfvade emellertid grefven eller friherren den domsrätt i andra instans, som eljest tillkom lagmannen, och ända sedan medeltiden fanns det här och hvar i vårt land en särskild adlig rättsskipning, t. ex. Bergkvara "borgrätt' (se d. o.), Ängsö och Visingsborgs "hals- och handrätt" (se d. o.), hvilka upphäfdes först 1691 och 1692. Ännu 1671 utfärdades en gårdsrätt eller husdisciplin, "som efter K. Maj:ts nådiga tillåtelse af ridderskapet och adlen vid deras gårdar och hushållningar brukas må". Men dennas tillämpning