Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domneberget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 hyfvelmaskiner samt sysselsatte 308 arbetare,
tillverkades sågade och hyflade trävaror samt träkol,
med ett sammanlagdt värde af 995,226 kr. Tillhör
Mo-D. aktiebolag.
Domsness, Kurlands norra udde. Se Domesnäs.
Domsrätt, jur., befogenhet att skipa lag och
rätt. Närmast afses här den allmänna civila och
kriminella jurisdiktionen äfvensom den mera speciella,
t. ex. i krigs- och sjörättsmål, men äfven den
s. k. administrativa domsrätten samt slutligen ock
— i vidsträckt mening — den rättsskipning, som har
afseende på disciplinärmål. Domsrätten tillkommer
endast staten själf genom därtill lagligen erkända
organ. Dessa organ äro framför allt domstolarna
(se Domstol). Men likasom domstolarna vid sidan
om den dömande verksamheten hafva åtskilliga
förvaltningsbestyr, så gifves det ock förvaltande
organ, som hafva domsrätt i vissa frågor. Domsrätt
i förvaltningen rörande mål hade genom 1618 års
kammarordning blifvit inrymd åt Räkningekammaren
(Kammarkollegium), hvarest alla räkenskaper
undergingo granskning; och Kammarrätten, som
ersatte den under Kammarkollegium subordinerande
Kammarrevisionen, är än i dag dels domstol, dels
förvaltande verk. Konungens befallningshafvande eger
ock domsrätt i flera fall. Äfven riksdagen och rådet
hafva haft domsrätt, riksdagen i synnerhet under
frihetstiden (1718—72), då högsta kontrollen öfver
hela rättsskipningen var tillerkänd riksdagen, och
rådet under olika skeden. Konungen är sedan gammalt
högste domare. Efter inrättandet af Svea hofrätt
(1614) stadgades följande år, att den, som var
missnöjd med hofrättens dom, fick med begäran om
revision (se d. o.) vända sig till konungen. Denne
blef i egen person högsta instans (se d. o.). Då
nu rådet var konungens medhjälpare, blef följden,
att det anlitades äfven i revisionssaker. Rådet
blef sedan högsta domstol, i hvilken konungen under
frihetstiden och äfven enligt 1772 års R. F. hade
endast två röster. Då rådet afskaffades 1789,
blef dess befattning med domsrätten öfverflyttad
till Högsta domstolen, där konungen, såsom förut
i justitierevisionen, har två röster i de mål,
hvilkas behandling han — undantagsvis — vill
öfvervara. Regeringen har dock att i sista hand
afgöra åtskilliga administrativa rättstvister. Den
administrativa domsrätten har fordom haft ett
vidsträckt område, men är numera mindre omfattande. I
flera främmande stater har man förlagt administrativa
rättstvister från regeringens handläggning till
de allmänna domstolarnas behandling. Hos oss är
(1906) under utarbetande förslag till inrättande
af en särskild administrativ högsta domstol
(s. k. regeringsrätt) såsom den lämpligaste utvägen
för åvägabringande såväl af erforderlig lättnad i
statsrådens arbete som af tillbörlig rättssäkerhet
på de administrativa rättstvisternas område. Hit
höra besvär i fråga om tillämpning af kommunal-
och politiförfattningar, väg- och flottningsmål,
beskattningsmål, fattigvårdsmål o. s. v. I den mån
handhafvande af disciplinär myndighet kan sägas
innebära utöfning af domsrätt, tillhör detta icke
domstolarna, utan de särskilda civila eller militära
verk eller personer, åt hvilka dylik myndighet
blifvit anförtrodd.
Att skipa rätt är en af statens viktigaste
uppgifter. Domsrätten regleras af lagstiftningen,
som bestämmer, af hvem och på hvad sätt den får
utöfvas. Statens domsrätt är exklusiv dels gentemot
undersåtarna, hvilka icke själfva ega taga sig rätt,
dels ock gentemot andra stater, hvilka få utöfva
domsrätt endast inom sina egna, icke på främmande
områden. Undantag i detta senare afseende utgör den
s. k. konsularjurisdiktionen i icke kristna stater. På
grund af fördrag (kapitulationer) hafva de kristna
staternas konsuler i icke-kristna stater rätt att där
utöfva domsrätt öfver sina landsmän inom de gränser
kapitulationerna angifva. Detta är dock icke en allmän
befogenhet. Gentemot Japan t. ex. äro kapitulationerna
upphäfda. De "blandade domstolarna", som finnas i
Turkiet och Egypten och som bestå dels af inhemska,
dels af främmande domare (däraf namnet), beteckna å
ena sidan en inskränkning i konsularjurisdiktionen,
men å den andra äfven en modifikation af dessa länders
rätt att genom sina egna organ handlägga mål, som
angå främmande staters undersåtar, hvilka uppehålla
sig på turkiskt (resp. egyptiskt) territorium. En
inskränkning i den princip, territorialitetsprincipen,
enligt hvilken endast statens egna organ ega utöfva
domsrätt inom statens område, ligger äfven i den
rätt, som tillkommer vissa internationella sanitets-
och flodkommissioner att bestraffa öfverträdelser af
reglementen och föreskrifter, som dessa kommissioner
enligt mellanfolkliga aftal ega utfärda. En annan
sida af samma princip är, att alla, inländska
som utländska, hvilka befinna sig inom statens
gränser, äro underkastade statens domsrätt. Härifrån
undantagna äro de, som åtnjuta exterritorialrätt (se
d. o.). Statens uteslutande befogenhet att utöfva
domsrätt öfver sina undersåtar lider inskränkning
endast med hänsyn till andra staters rätt att döma
dessa samma undersåtar, då de befinna sig utrikes
eller utlämnas eller i allmänhet då de äro parter
i en sak, som hör till utländskt forum. Ju starkare
och bättre organiserad en stat är, desto mindre kan
det komma i fråga, att inom statens område någon
annan än staten själf genom sina omedelbara organ,
ämbetsmännen, utöfvar domsrätt.
Men staten har icke alltid egt fasthet och styrka nog
att i detta afseende häfda sin ställning. Medeltidens
korporationssystem främjade tillkomsten af mer
eller mindre privat domsrätt. Från korporationernas
och privilegiernas tid stammar den domsrätt, som
universiteten ännu i dag hafva öfver akademiska lärare
och tjänstemän beträffande ämbetsförseelser. Det har
i synnerhet varit den adliga domsrätten, städernas
domsrätt och den andliga domsrätten, som hvar för
sig utgjort eftergifter åt icke-statlig domsrätt.
Feodalväsendet medförde åt adeln egen jurisdiktion
öfver bönderna. Så är ej fallet hos oss. Inom
de af Erik XIV och Johan III inrättade gref-
och friherreskapen utöfvade emellertid grefven
eller friherren den domsrätt i andra instans, som
eljest tillkom lagmannen, och ända sedan medeltiden
fanns det här och hvar i vårt land en särskild adlig
rättsskipning, t. ex. Bergkvara "borgrätt’ (se d. o.),
Ängsö och Visingsborgs "hals- och handrätt" (se
d. o.), hvilka upphäfdes först 1691 och 1692. Ännu
1671 utfärdades en gårdsrätt eller husdisciplin, "som
efter K. Maj:ts nådiga tillåtelse af ridderskapet
och adlen vid deras gårdar och hushållningar brukas
må". Men dennas tillämpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
