förbjöds genom en k. resolution af 1675 (E. Hildebrand, "Svenska statsförfattningens historiska utveckling", s. 338—339). Domsrätten i städerna har hos oss aldrig varit helt oberoende af statens myndigheter, men lagskipningen har här städse tillhört rådsdomstolen (rådstufvurätten), hvars sammansättning till stor del hvilar på kommunal, icke på rent statlig grund. Andlig domsrätt är den domsrätt, som utöfvas af kyrkan genom dess organ. Den har omfattat såväl civila som kriminella mål. Den apostoliska förmaningen i 1 Kor. 6: 1 ff. föranledde redan i den äldsta kristna församlingen den seden, att församlingsföreståndarna, biskoparna, bilade civila tvister mellan medlemmarna. Genom kristendomens upphöjande till statsreligion gafs laglig giltighet åt dylika skiljedomar. Utom under en period, då ett mål drogs under biskopen, så snart endera parten sådant äskade, berodde det till en början vanligen på öfverenskommelse mellan parterna själfva, om de ville låta sin tvist afgöras af världslig domstol eller af biskopen. Men småningom utbildade sig den regeln, att vissa tvister kunde afgöras endast af biskopen, d. v. s. att de hörde till forum ecclesiasticum. Detta berodde dels på målets beskaffenhet, dels på de tvistandes personer. De mål, som hörde under kyrkans domsrätt, voro sådana, som rörde lära, kult, sakrament (hvaribland äktenskapet), edgång, testamenten, kyrkliga ämbeten m. fl. Vidkommande personerna åter ansågos kyrkans inrättningar och tjänare ej kunna såsom svarande part dragas inför världslig domstol. Dock var icke kyrkans domsrätt i civila mål öfverallt lika stor. Flerstädes, t. ex. i Sverige, afgjordes af de världsliga domstolarna flera mål, som enligt kanoniska rättsgrundsatser hade bort afgöras af kyrkan. Samtidigt med påfvemaktens sjunkande finner man ock bestämda spår till en inskränkning af den civila andliga domsrätten till förmån för den världsliga. Reformatorerna i Tyskland uppträdde med stor bestämdhet särskildt mot denna domsrätt. Den form, som den protestantiska kyrkostyrelsen i Tyskland fick, föranledde dock inrättande af s. k. konsistorier, som, bestående af andliga och världsliga ledamöter, å landsfurstens vägnar utöfvade vissa af hans kyrkliga rättigheter, bl. a. domsrätt i vissa äktenskapsmål, en domsrätt, som sedermera utvidgades under inflytande af den kanoniska rättens studium. Uppkomsten af territorialsystemet och insikten om, att all domsrätt i borgerliga angelägenheter tillhör staten, hafva från 1700-talets början föranledt ett successivt inskränkande och slutligen upphäfvandet af den kyrkliga domsrätten i civila mål. Den del af den civila kyrkliga domsrätten, som längst torde hafva egt bestånd såväl inom protestantiska som katolska kyrkor, är domsrätten i frågor om äktenskaps ingående och upplösning. Men efter hand öfverflyttades äfven denna domsrätt till borgerliga myndigheter, och numera torde, utom i England, föga eller intet af den civila kyrkliga domsrätten kvarstå. — I Sverige synes man närmast efter reformationen hyllat Luthers uppfattning om obehörigheten af denna domsrätt. Om 1571 års kyrkoordning låter biskopen döma i äktenskapssaker, "ehuru de mer lyda under världslig dom än kyrkans", så förklaras detta bero därpå, att de af ålder lydt under kyrkans dom och att i dem mycket förekommer, som rör själ och samvete. Om gränsen mellan världslig och andlig domsrätt rådde emellertid mycken obestämdhet, och denna upphörde först med 1686 års kyrkolag, som bestämde den civila kyrkliga domsrättens omfång till vissa äktenskapsmål. Äfven dessa, åtminstone såvida de kunde anses vara af tvistemåls natur och ej af administrativ art, hafva sedermera frångått konsistorierna. Kyrkans kriminella domsrätt har sin rot i den kyrkotukt, som redan den äldsta kristna församlingen utöfvade öfver sina medlemmar, såväl klerker som lekmän. Då enligt sakens natur samma förseelse ofta kunde straffas af borgerlig lag såsom ett brott och tillika såsom en synd eller kyrklig pliktförsummelse blifva föremål för kyrkotukt, sökte man, sedan kristendomen blifvit statsreligion, att bestämma förhållandet och gränserna mellan världslig och kyrklig domsrätt. I samma mån som kyrkans makt ökades, inkräktade dess domsrätt alltmer på statens, och sålunda utbildades läran om kyrkans uteslutande domsrätt öfver prästens förbrytelser, ej allenast dem, som angå ämbetet, utan äfven dem, som äro af borgerlig beskaffenhet, samt öfver sådana brott af kyrkans medlemmar i allmänhet, hvilka ansågos stå i närmare samband med religionen. Af sistnämnda slag voro t. ex. kätteri, schism, simoni, äktenskapsbrott, hor, trolldom, mened, ocker m. m. Den brottslige ådömdes dels s. k. censurer (botgörelser, hvilka afsågo den felandes bättring, såsom bann, interdikt, suspension), dels verkliga straff (böter, fängelse, kroppsstraff, afsättning; det förstnämnda egentligen för lekmän). Kyrkans kriminella domsrätt tog ett stort steg framåt genom tillämpningen af de pseudo-isidoriska dekretalen, hvarefter dess anspråk i hela sin fullhet framlades i dekretalsamlingen. Men med hierarkiens stigande fördärf och statens vaknande anspråk att hos sig koncentrera all domsrätt började man genomdrifva inskränkningar af kyrkans rätt och i synnerhet att från statens sida kontrollera utöfningen af densamma. Ett dylikt kontrollmedel är det s. k. appel comme d'abus (recursus ab abusu), hvarmed förstås en hänvändning till statsmakten för att vinna rättelse i en kyrklig myndighets maktmissbruk. I Frankrike utbildades denna redan under den senare medeltiden. — I Tyskland, där grundsatserna om kyrkans domsrätt förut voro vacklande, blefvo genom lagarna af 12 och 13 maj 1873 fasta regler gifna för dess utsträckning och kontrollerande. Genom lagen af 12 maj ordnas makten att straffa kyrkans tjänare. Alla domar, som ålägga svårare disciplinära straff, skola delgifvas statens organ. Såväl den dömde som, ifall ett statsintresse står på spel, vissa statens ämbetsmän kunna vända sig med klagomål till en särskild domstol för kyrkliga angelägenheter. Denna eger en ganska vidsträckt rätt att upptaga klagomål, i synnerhet om den af kyrkan fällda domen i något afseende ansetts komma i konflikt med statens rätt, och i ingen händelse lämnar staten biträde till domens genomförande utan att pröfva dess berättigande. Enligt lagen af 13 maj få emot kyrkans världsliga medlemmar inga andra straff användas än sådana, som afse uteslutning från vissa rättigheter inom kyrkan, och ej heller dessa tillåtna straff få offentliggöras på något ärekränkande sätt eller ådömas såsom hinder för utöfning af en borgerlig plikt eller rätt, t. ex. af