rösträtt o. d. Ehuru dessa lagar formellt afse alla i Tyskland varande religionssamfund, är det klart, att de i sak blifva begränsningar egentligen för den katolska kyrkan. — Uti Italien, där man i nyare tider sökt tillämpa Cavours teori om "fri kyrka i fri stat", betraktas kyrkans domar såsom ej angående staten i andra fall, än då de komma i strid med statens lagar, den offentliga ordningen eller den enskildes rätt. I dessa fall frånkännes dem all gällande kraft, och deras verkställande straffas. — Till följd af sin uppfattning af kyrkans väsende kunde protestantismen ej erkänna dess kriminella domsrätt i samma omfattning som katolicismen. Det enda, som den bibehållit, är kyrkotukten samt en domsrätt i vissa fall öfver kyrkans tjänare i mål, som röra fel i läran eller ämbetet (jfr Kyrkotukt). Men då i de protestantiska länderna statens öfverhufvud tillika är kyrkans, har äfven denna domsrätt betraktats såsom statens, ehuru utöfvad af specialdomstolar med nödig sakkunskap, och ofta hafva målen i högre instans behandlats af de världsliga öfverdomstolarna. Något kontrollmedel mot maktmissbruk har då ej varit behöfligt. Hvad nu blifvit sagdt, gäller dock ej om England, hvars institutioner i denna del, liksom i så mycket annat, i väsentlig mån afvika från fastlandets. I Sverige utöfvades länge domsrätt öfver prästers och skolståndspersoners ämbetsfel eller förseelser emot decorum af konsistorierna, såvida straffet bestod i varning, suspension eller afsättning, men målet gick i högre instans till hofrätt. Andra straff kunde konsistorierna ej ådöma, utan målet behandlades, om lagen föreskref sådana, af världslig domstol. Angående omfånget af konsistoriernas domsrätt rådde dock mycken oklarhet. Genom lag af 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål äro numera bestämda gränser uppdragna för konsistoriernas domsrätt öfver präster. Enligt denna lag skall världslig rätt upptaga åtal emot präst för sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig författning är uttryckligen och särskildt nämnd såsom brott af ämbetsman, samt dessutom för vissa uppräknade förbrytelser, hvilka ansetts närmast beröra det borgerliga lifvet. Om öfriga ämbetsfel af präst samt förseelser emot decorum dömer domkapitlet, dock att i fråga om biskop den domsrätt, som eljest tillkommer domkapitlet, utöfvas omedelbart af hofrätt. Lagen af 8 mars 1889 angår endast präster. I afseende å skolståndspersoners ämbetsförbrytelser eller förseelser emot decorum gälla fortfarande delvis de äldre bestämmelserna. Äfven efter upprättande af Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk genom k. kung. 28 okt. 1904 bibehålla domkapitlen ännu domsrätt med afseende å fel i ämbetet, begångna af elementarlärare, liksom ock domkapitlen fortfarande i andra instans döma öfver folkskollärares tjänsteförseelser. — Jfr Bååth, "Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige" (1905). C. G. H.* Domsten, fiskeläge vid Öresund nedanför Kulla-Gunnarstorp och på dess mark, i Allerums socken, Malmöhus län, drifver obetydligt fiske och saknar anordningar därför (hamn o. d.), utan egnar sig befolkningen, omkr. 200 pers., hufvudsakligen åt landtbruk. Domstol, jur., det statens organ, hvilket det tillkommer att utöfva rättsskipningen, d. v. s. att afdöma rättstvister samt ådöma straff för brott. Alltifrån äldsta tid har rättsskipningen, i större eller mindre omfattning, ansetts utgöra en af statens viktigaste funktioner. Till en början var dess utöfning icke skild från de öfriga grenarna af statsstyrelsen, utan rättsskipningen handhades af den eller dem, som voro innehafvare af statsmakten i öfrigt. Hos antikens folk utöfvades sålunda domarmakten antingen af den suveräna folkförsamlingen eller ock af den, som tillegnat sig den politiska makten inom samhället. Och äfven sedan samhällenas utveckling medfört nödvändigheten af särskilda domare eller domstolar, kvarstod dock innehafvaren af högsta makten såsom högste domare. Hos de germanska folken har rättsutvecklingen i detta afseende försiggått ungefär på samma sätt. Äfven hos dem var folkförsamlingen ursprungligen tillika den dömande myndigheten, och i samma mån som konungamakten utvecklades, sökte dess innehafvare göra gällande sin rätt att utöfva högsta domarmakten i staten. — Först i det moderna samhället har uppställts såsom en hufvudregel för ordnandet af domarfunktionerna, att dessa böra vara helt och hållet skilda från såväl den lagstiftande som den verkställande makten i staten och följaktligen domstolarna vara oberoende icke allenast af regenten, utan äfven af representationen, och denna grundsats har i nutidens samhällen blifvit genomförd, ehuru med större eller mindre följdriktighet. Såsom härflytande från denna regel pläga följande grundsatser anföras: att ingen får hindras att vid domstol göra sina rättsliga anspråk gällande, och att ingen får dragas från den domstol, som enligt i lag stadgad ordning är behörig att pröfva vare sig hans rättsanspråk eller en mot honom anhängiggjord anklagelse, hvadan ej mindre regentens utöfvande af den s. k. kabinettsjusticen än ock tillsättandet af kommissioner för särskilda mål, anses uteslutet. Efter sin befogenhet indelas domstolarna i allmänna domstolar och special-domstolar. De förra äro behöriga att upptaga alla slags mål, som icke genom särskilda föreskrifter äro undantagna från deras befogenhet, de senare däremot äro endast behöriga att upptaga särskilda arter af mål. Domstolsorganisationen hos särskilda folk och äfven hos samma folk under olika tider företer stora skiljaktigheter, hvilka i främsta rummet bero på de olika processuella grundsatser, som gjort sig gällande, men äfven orsakats af nationella olikheter och tidsomständigheter. De allmänna domstolarna i Sverige äro: häradsrätt på landet och rådstufvurätt i städerna första instans, hofrätterna andra instans och Högsta domstolen tredje instans. Specialdomstolar äro: krigsrätter och Krigshofrätten, domkapitel, Kammarrätten, egodelningsrätter, egoskillnadsrätt, gräns-tullrätter, poliskammare och Riksrätt. L. A. Domus divina, lat. Se D. D. Domus Sancti spiritus (lat.). Se Helgeandshus. Domvilla, jur., svårare rättegångsfel, som medför rätt för den genom domstolens beslut kränkte att i särskild ordning däri söka rättelse. Dylika rättegångsfel omförmälas i 1734 års lag i 25 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt lag 14 juni 1901,