som upphäfde nämnda lagrum, hänföras till domvilla endast de fall, då någon af underrätt eller hofrätt dömes ohörd eller sådant utslag fälles, att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång. Denne eger då rätt att genom besvär söka ändring i utslaget inom natt och år, efter det detta blef honom kunnigt. I. Afz. Domän (fr. domaine, eng. domain eller — i något annan betydelse — demesne, af mlat. domanium l. demanium, förmodligen af lat. dominium), egendom. — Kam. Ordet tas i ganska olika betydelse, stundom i vidsträckt såsom liktydigt med en stats hela inkomstbringande egendom, men vanligare i bemärkelsen af fast egendom i statens hand eller t. o. m. blott af den för det egentliga jordbruket afsedda statsegendomen, i motsats till exempelvis skogarna. I fransk rätt skiljes på domaine public — "alla delar af statsområdet, som ej kunna vara föremål för privat eganderätt", t. ex. vägar, hamnar, torg och fästningar, alltså ej domäner i vanlig mening, eftersom de ej bereda staten inkomst — och domaine de l'etat, som är domän i den ofvan angifna betydelsen. Ett särskildt slag af den senare är i flera länder domaine de la couronne (i Ryssland och flera tyska stater i hufvudsak motsvarad af s. k. schatullgut), hvaraf afkastningen är anslagen till regentens eget bruk. Uppfattningen om all jorden såsom statens egendom återfinnes på ett tidigt stadium i många olika europeiska och asiatiska länder. I alla europeiska länder under antiken och medeltiden var inkomsten från statsegendomen regentens hufvudsakliga regelbundna inkomst för statsutgifternas bestridande, supplerad af undersåtarnas personliga tjänsteprestationer, men endast i vissa bestämda undantagsfall af bidrag i form af skatter. Denna ordning var en tämligen nödvändig följd af den härskande naturahushållningen, som var byggd på relativ frånvaro af byte (se d. o.) och på att hvar och en — icke minst regenten — "lefde af sitt eget". — I Rom voro de utarrenderade statsdomänerna, ager publicus, länge af stor vikt och utvidgades genom att en del af eröfrade områden alltid lades dit. Emellertid minskades deras omfång under republikens senare tid genom försäljningar m. m., så att under Vespasianus de sista resterna af "ager publicus" i Italien voro försvunna. Under kejsardömet i den tidigare medeltiden återfingo domänerna sin stora betydelse och förvaltades nu direkt af staten, i motsats mot förhållandet under antiken; Karl den stores märkliga capitulare de villis utgör en stadga för deras vård, afsedd att tjäna som mönster äfven för enskilda jordegare. Förvaltningen öfvergick emellertid snart till de store länsherrarna, som i lön erhöllo förläningar af riksgods. På detta sätt smälte riksgodset alltmer ihop, så att all egen förvaltning däraf var försvunnen i slutet af 13:e årh. I stället uppstodo i Tyskland under rikets fortgående upplösning territorierna, och deras furstar stödde sig på domäner, hvilkas karaktär af offentlig eller privat furstlig egendom var ytterligt oklar. I Frankrike och ännu mera i England var den starka statsmakten däremot stödd på stora domäner, hvilkas statskaraktär och oförytterlighet redan tidigt var klar, i Frankrike från början af 14:e årh. Samma uppfattning banade sig småningom väg äfven i Preussen och Österrike, där statsdomänerna kallades kammergut, och var där erkänd före Tyska rikets formliga upplösning 1806. Under nyare tiden öfvergafs förvaltningen af domänerna genom statsämbetsmän alltmer och ersattes af utarrendering eller annan vård i enskild hand. Samtidigt smälte domänerna i nästan alla länder tillsammans på grund af förläningar, donationer, pantsättning och försäljning, medan de lika allmänt förekommande reduktionerna och sekularisationerna icke mäktade motväga minskningen. Än mera sjönk domänernas relativa betydelse — i förhållande till statsinkomsternas hela summa — genom beskattningens ofantligt ökade betydelse under penninghushållningens tid. Enligt de sista årens budget synas domänerna — tagna i betydelsen af jordegendom — lämna ungefärligen 1/3 proc. af statens inkomster i Storbritannien, mindre än 2 proc. i Frankrike och 4 1/3 proc. i Preussen; men inbördes jämförliga siffror äro svåra att erhålla. — Om man tar ordet domäner i dess vidsträckta betydelse af all inkomstbringande statsegendom, har deras betydelse i många länder åter vuxit under senaste mansålder, genom förvärf af skogar och grufvor m. m., men än mer genom industriell verksamhet i statens hand, särskildt på kommunikationsväsendets område. Håller man sig till domänerna i inskränkt mening, är frågan om deras bibehållande och förvaltning ännu i hög grad omstridd. Jordens skötsel genom statsfunktionärer tillämpas dock sällan — frånsedt skogarna —, och vanligen ligger brukningen hos arrendatorer på tid, på lifstid eller med ärftlig brukningsrätt. Genom att ej afhända sig eganderätt till jorden erhåller staten möjlighet att direkt påverka såväl jordbrukets som framför allt den jordbrukande befolkningens utveckling, hvilket ej hindrar, att en utstyckning och försäljning af kronogods till mindre egendomar ofta kan vara önsklig och låta förena sig med en varaktig reglering af jordens besittningsförhållanden. Den rörelse, hvars förnämste representant är Henry George (se d. o.), åsyftar jordens nationalisering, d. v. s. att göra staten till egare af all jord; men den har ej hittills haft något direkt inflytande på den faktiska domänpolitiken. E. Hkr. Redan i äldsta tider förekommo äfven i Sverige egendomar, hvilkas afkastning var anslagen till bestridande af utgifterna för det allmänna (gudstjänsten och hofhållningen). Dessa egendomar utgjordes af det s. k. Uppsala öd. Deras offentliga bestämmelse var angifven genom förbudet för konungen att till förfång för efterträdare minska dem. Öfver de egendomar, som tillhörde konungen enskildt, gåfvo lagarna honom friare dispositionsrätt. Domänerna ökades genom odlingar, konfiskationer och reduktioner samt tillämpning af kronans regalrätt (viktig i synnerhet genom förvärf af skogar och fisken), men undergingo å andra sidan betydlig minskning genom donationer, förläningar och försäljning (skatteköp) m. m. Svenska statens domäner utgöras nu hufvudsakligen af skogar, hemman och lägenheter, vid 1901 års slut uppskattade till ett värde af omkr. 162,000,000 kr. Till jämförelse må nämnas, att bokförda värdet af statsverkets fasta och lösa egendom (oberäknadt riksbankens skulderna öfverskjutande tillgångar, kr. 64,623,434: 73) vid 1904 års slut utgjorde kr. 1,079,264,965: 35, i hvilken summa värdet af statens järnvägar ingick