Domänintendent, tjänsteman, som har åt sig uppdraget att förvalta kronans jordagods i ett visst distrikt. Se Domän. Domänstyrelsen, ett af de till Jordbruksdepartementet hörande centrala ämbetsverken, bildades år 1882 af den år 1877 i Kammarkollegium upprättade afdelningen för domänförvaltningen och den år 1859 organiserade Skogsstyrelsen. Genom k. skrifvelse 10 nov. 1882 äro angående Domänstyrelsen föreskrifter meddelade att tills vidare och intill dess definitiv instruktion framdeles kan varda fastställd tjäna till efterrättelse. Den sålunda bildade Domänstyrelsen öfvertog från 1883 års början förvaltningen dels af den kronans fasta egendom, som ej med stadgad åborätt innehafves eller är till visst statsändamål anslagen och till följd däraf antingen till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vård, dels af statens och andra allmänna skogar samt det allmänna skogsväsendet. Grunderna för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner äro bestämda genom k. kung. 10 nov. 1882, hvarjämte reglementariska bestämmelser för samma förvaltning lämnats genom k. skrifvelsen 2 dec. 1892. Domänstyrelsen utgöres af en generaldirektör såsom chef för verket och 5 byråchefer (samtliga utnämnda af K. M:t), af hvilka 2 å styrelsens jordbruksafdelning och 3 å dess skogsafdelning; vid jordbruksafdelningen äro anställda 2 notarier, vid skogsafdelningen 2 notarier, 1 bokhållare och 1 revisor; gemensamma för båda afdelningarna äro 1 ombudsman och fiskal samt 1 registrator och aktuarie. Till styrelsens verksamhet höra hufvudsakligen följande ärenden: att fastställa villkoren för kronoegendoms utarrendering, att afsluta och utfärda arrendekontrakten, att öfvervaka syners och besiktningars förrättande å nämnda egendomar samt arrendatorers odlings- och byggnadsskyldighet m. m., att dels hvart 3:e år, närmast efter det omval till riksdagens Andra kammare egt rum, låta upprätta förteckning å de för statsverkets räkning utarrenderade egendomarna samt arrendeinkomsterna, dels de mellanliggande åren meddela uppgift å de häri timade förändringar (hvilka förteckningar tryckas i statsutskottets handlingar), att handlägga frågor om försäljning af utarrenderade egendomar och af lägenheter från dem äfvensom af vissa mindre områden från egendomar, som inköpts till kronoparker, att i allmänhet verka för främjandet af en ändamålsenlig skogshushållning och jaktvård i riket, att utöfva högsta ledningen af skogsförvaltningen å kronoparker, kronan tillhöriga flygsandsfält, häradsallmänningar, boställsskogar, städernas skogar och skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt, samt att öfvervaka tillsynen å öfriga allmänna skogar och enskilda tillhöriga flygsandsfält, att pröfva köpeanbud å afverkningsrätt, att förvalta alla för skogsväsendet i riket anvisade medel, att låta föra jordebok öfver de allmänna skogarna samt de för skogsväsendet anslagna boställen och utarrenderade lägenheter, att öfvervaka skogsläroverken samt de af landsting och hushållningssällskap inrättade och med statsmedel understödda skogsskolorna. I serien "Bidrag till Sveriges officiella statistik" ingår styrelsens berättelse om "Statens domäner" under litt. Q, omfattande f. n. Skogsväsendet intill 1870 och åren 1870—1904 samt Jordbruksdomänerna åren 1883—87 jämte inledande historik. K. S. Don, vid botaniska namn beteckning för David Don, professor vid King's college i London, f. 1800, d. 1841; äfven (ehuru vanligen G. Don) för hans broder George Don, f. 1798, d. 1856. Don [dånn], sp. och it. (af lat. dominus), herre, i Spanien ursprungligen titel endast för konungar, prinsar, biskopar och den högsta adelns manliga medlemmar, numera för alla män af de bildade klasserna. I Italien är don titel för präster och vissa andliga ordensbröder. Don sättes alltid framför förnamnet (utan eller med tillnamnet efter detta). Jfr Dom, Doña och Donna. Don. 1. (Forntidens Tanaïs, tatar. Tuna l. Duna) Flod i Ryssland, upprinner ö. om Tula såsom aflopp för Ivanovskoje-ozero (Ivan-sjön, 179 m. ö. h.), som genom Sjat afrinner äfven till Upa (Oka—Volga). Hufvudriktningen är först sydlig, sedan sydöstlig till byn Katjalinskaja, där D. närmar sig Volga på blott 60 km. afstånd. Floden vrider sig nu åt s. v. samt vid Kurmojarsk nästan rakt åt v. och utflyter med ett 340 kvkm. stort delta i Azovska sjön. Hela längden är i följd af de många krökarna 2,134 km., medan det direkta afståndet från källan till mynningen når icke fullt 800 km. Bredden varierar mellan 65 och 570 m., djupet mellan 2,5 och 15 m. Flodområdet är 430,250 kvkm. De viktigaste bifloderna äro fr. v. Voronezj, Bitjug, Choper, Medvjeditsa, Sal och Manytj, samt fr. h. Donets. D:s stränder äro på den västra sidan bergiga, på den östra flacka. I sin öfre del står D. genom Jepifan-kanalen i förbindelse med Upa. Nära det ställe, där D. och Volga komma hvarandra närmast, förbindas de sedan 1862 af en järnväg, Kalatj—Tsaritsyn. D:s betydelse för sjöfarten minskas årligen genom starka sandaflagringar, hvilka hota att alldeles uppgrunda äfven den innersta delen af Azovska sjön och redan gjort Taganrogs hamn oåtkomlig för större fartyg. Segelfarten på floden är i dess nedre del öppen 256—271 dagar och beräknas omfatta ungefär 18—20 mill. pud, mest spannmål. På D. användas omkr. 1,400 fraktfartyg och 25 ångare. D. är segelbar omkr. 1,500 km., och ångbåtar gå regelbundet till Kalatj. D. är rik på fisk. 2. D. [då'n] l. Dun, flod i engelska grefsk. York. Den rinner upp på Penninska kedjan, flyter förbi Sheffield, upptager Dearne och faller ut i Ouse. Längd 90 km. 3. D. [då'n], flod i skotska grefsk. Aberdeen. Den rinner upp på Cairngormbergen och faller ut i Nordsjön, n. om Aberdeen. Längd 131 km. (J. F. N) Doña [då'nja], sp., och Dona [då'na], port., fru, nådig fru, fröken (sättes alltid före ett förnamn). Jfr Don och Donna. Dona [då'na], port. Se Doña. Dona [dω̄na], ett slags snara för fågelfångst. Se Snara. Donacia, Rörbaggar, zool., ett skalbaggsläkte af Chrysomelidernas l. bladbaggarnas familj. Hithörande arter äro 7—10 mm. långa, i sin kroppsform erinrande om blombockar (se Leptura), i det mellankroppen är betydligt smalare än basen af täckvingarna, hvilka småningom afsmalna bakåt. Kroppen är smärtare än hos andra bladbaggar, och benen äro längre, med stundom mycket tjocka