kraft åt af stad upprättade allmänna planer för hushållningen med stadens donationsjord. R. V. Donatismen, den efter biskop Donatus (se nedan) uppkallade, viktigaste schismatiska partibildningen inom gamla kyrkan, framkallades genom kejsar Diocletianus' förföljelse (303—311). Många kristna utlämnade då kätterska böcker i stället för de kristna böckerna för att på så vis rädda dessa och sitt eget lif. De betraktades emellertid af kyrkan som affällingar, "traditores". Biskopen i Kartago, Mensurius, blef en traditor. Då bildades två partier i Kartago, biskopens anhängare och de, som ej ville erkänna en "affälling" som biskop. Vid Mensurius' död (311) utbröt full schism. Det milda partiet valde genom en kupp Cæcilianus till hans efterträdare och fann stöd hos Rom. Motpartiet, dit Numidiens vid valet förbigångne biskopar under Donatus af Casæ Nigræ slöto sig, gjorde Majorinus till biskop och efter hans snart timade död Donatus, kallad "den store". Schismen började närmast som en personlig motsättning; betydelse fick den genom hufvudsakligen tre djupare liggande grunder. 1) Donatus' anhängare representerade den sista resten af urkristen stränghet inom kyrkan, dess kraf på renhet från alla dödssynder; novatianismen (se Novatianism) hade inskränkt detta kraf till att gälla blott affall; donatismen begränsade krafvet ytterligare till att gälla blott det kyrkliga ämbetets renhet från dödssynd: nådemedlens kraft berodde af förvaltarens person. 2) Schismen skärptes genom det nya förhållandet mellan kyrka och stat. Kristendomen blef en gynnad religion, romarstaten ställde sina maktmedel till kyrkans disposition. Redan 313 fick det Cæcilianska partiet stora penningsummor till striden; 314 (l. 316) höll kejsar Konstantin en synod i Arles, där donatismen fördömdes och Donatus af Casæ Nigræ bannlystes. 316 begynte verklig statsförföljelse med militära medel. Så drefs donatismen till opposition mot kyrkans förbindelse med staten, mot hvarje form af statskyrka. 3) Snart sällade sig härtill missnöjet bland afrikanerna mot det romerska förtrycket i landet. Donatismen, som hade sitt hufvudsäte i Numidien, blef en inhemsk social-politisk reaktion mot romarväldet och första försöket till en själfständig landskyrka i motsats mot den framväxande rikskyrkan. Dess utbredning var också begränsad till Afrika. Där tog den emellertid en våldsam karaktär, särskildt sedan cirkumcellionerna (se d. o.) slutit sig dit. Under hela 300-talet pågingo blodiga fejder. Att donatismen dock kunde bevaras obruten, berodde till stor del på dess kloka ledning genom Donatus den store (död i landsflykt på 340-talet, då äfven Donatus af Bagai afrättades) och hans efterträdare Parmenianus (till 392), utmärkta och dugliga män. Sedan begynte inre splittring. Donatismen fick den mest ingripande betydelse för den kristna världsåskådningens utveckling, framför allt sedan kyrkofadern Augustinus år 393 kommit i kontrovers med densamma. Under motsättningen mot donatismen föddes de tankar, som genom "De civitate Dei" skulle bygga upp den medeltida teokratien. Och när Augustinus misslyckades i att fredligt öfvervinna donatisterna (genom predikningar och skrifter, slutligen genom ett religionssamtal i Kartago 411, där 279 donatistiska biskopar stodo gentemot 286 katolska och där kejsaren afgjorde till kyrkans förmån), kom han till den för kyrkans historia ödesdigra tanken, att det vore en kärleksplikt att med våld betvinga kättare. Kejsaren fråntog 414 donatisterna deras medborgerliga rättigheter och förbjöd 415 vid dödsstraff deras religiösa sammankomster. Kort därefter bröto vandalerna sköflande in i landet, och detta förde donatisterna och afrikanska kyrkan närmare hvarandra. Från den tiden förde donatisterna, som efter cirkumcellionernas anslutning upptogo dessas själfbeteckning: agonistiker (af grek. agonistes, kämpe), d. v. s. Guds stridsmän, ett tynande lif, men bibehöllo sig ända in i 7:e årh., då sarasenerna gjorde slut på hela den afrikanska kristendomens tillvaro. Men om de problem, som donatismen fört fram, står ännu striden inom religionens värld. Däraf kommer det säregna intresse, som denna rörelses historia alltid vunnit. Litt.: L. Duchesne, "Le dossier du donatisme" (i "Mélanges d'archéologie d'histoire", 1890), A. Harnacks m. fl:s dogmhistorier samt W. Thümmel, "Zur beurtheilung des donatismus" (1893; en källkritisk skrift; frågan om äkta och oäkta källor till donatismens historia är en af de svåraste i gamla kyrkans historia). Hj. H—t. Donatister, anhängare af donatismen (se d. o.). Donativum, lat. (af donare, gifva), penningskänk, som romerska fältherrar eller kejsare vid högtidliga tillfällen (triumfer, tronbestigningar, födelsedagar o. s. v.) läto utdela bland soldaterna. Donato di Niccolò di Betto Bardi. Se Donatello. Donator, lat., gifvare, en, som gjort en donation. Jfr Donatarie, Donation och Donera. Donatus, biskop. Se Donatismen. Donatus, romerska lärde. 1. Aelius D., grammatiker i Rom omkr. 350, lärare för kyrkofadern Hieronymus. Han utgaf en grammatik, Ars grammatica, i två bearbetningar, dels den kortare, s. k. "ars minor", som i kateketisk form behandlar ordklasserna (den var under medeltiden den viktigaste hjälpredan vid grammatikundervisningen. Se vidare Donat. Jfr J. F. Liljeblad, "Bidrag till kännedomen om den medeltida gramm. undervisn." i "Eranos" 1901), dels en utförligare, "ars major" (i 3 böcker); den retoriska delen af "ars major" var förebild för det språkliga bihanget till den yngre Eddan. Vidare utgaf D. en kommentar till Vergilius, hvaraf obetydliga rester bevarats, samt en kommentar till Terentius; hvad vi nu ha kvar däraf är en hoparbetning af två interpolerade utdrag ur det ursprungliga arbetet. 2. Tiberius Claudius D. skref i 4:e årh. förklaringar (interpretationes) till Vergilius' Æneid. Donau [då̄na͡u], i forntiden Danubius och i det nedre loppet Ister, näst Volga Europas längsta flod, näst Rhen dess mest berömda samt öfverträffande bägge genom sin vattenmassa och därigenom, att den utgör ett förbindelsemedel mellan olika nationer och länder, uppstår genom förening af tvenne bergåar, af hvilka den ena, Brege, upprinner i Schwarzwald v. om Kesselberg och 6 km. n. v. om köpingen Furtwangen i södra Baden, på 39 km. afstånd från Rhen, och den andra, Brigach, något östligare, n. om Kesselberg, båda på omkr. 1,000 m. höjd öfver hafvet ("Brig und Breg bringen d'Donau z'weg", säger ett rim). Den förstnämnda ån har en längd af