37 km., den andra en längd af 33 km. — Efter sammanflödet strax nedanför Donaueschingen (omkr. 690 m. ö. h.) gör D. en krökning mot s., flyter därefter i riktning mot ö. och n. ö. och kommer in i Schwabiska Jura, som den genombryter, slingrande sig genom en trång, ofta vildt romantisk dalgång. I den porösa kalkstensbädd, hvarigenom floden till en början rinner, förlorar den mellan Immendingen och Möhringen en del af sitt vatten, hvilket åter strömmar fram 11 km. i s. ö. vid byn Aach och rinner ut i Bodensjön. Under somrarna försvinner vattnet så fullständigt, att hela flodbädden från stället, där vattnet går ned i jorden, och till Tuttlingen ligger torr (i medeltal 77 dagar på året). D:s genombrott genom Jura är det vackraste partiet i dess öfre lopp. Inkommen på Württembergs område, går D. genom svart moss- och torfjord. Vid Ulm (466 m. ö. h.), på gränsen till Bajern, upptages fr. h. det första större tillflödet, floden Iller, som vid sammanflödet har mer vatten än D. själf (näml. 68 kbm. i sekunden mot 65 kbm. i sek. hos D.). Där blir D. segelbar. Segelfarten från Ulm besörjes ännu nästan på samma sätt som för tre hundra år sedan, nämligen med flatbottnade, lätta farkoster, hvilka byggas på platsen och sändas nedåt floden för att jämte sin last försäljas, enär hela sträckan till Donauwörth är så fylld af strömdrag och andra hinder, att man ej med dessa fartyg kan gå uppför floden. Med fortfarande nordöstlig riktning flyter D. genom bajerska höglandet, flerstädes genom kärrtrakter (D.-Ried och D.-Moos). Vid Donauwörth upptages fr. v. bifloden Wörnitz. Längre fram tillströmma fr. h. Lech samt fr. v. Altmühl, Naab och Regen, den sistnämnda vid Regensburg (340 m. ö. h.), där D. når sin nordligaste punkt och där de första utsprången från Böhmerwald tvinga floden att ändra riktningen, hvilken först blir östlig och därefter öst-sydöstlig. Härunder flyter D. genom ett fruktbart bäcken, i hvars midt Straubing ligger. Efter att fr. h. hafva upptagit Isar kommer D. in i en bergstrakt och når vid Passau Österrikes gräns, hvarest den har en bredd af 240 m. vid 292 m. höjd öfver hafvet. Fr. h. upptages där Inn. Sedan fortsättes loppet än genom bergpass, än genom slätter, förbi Linz, Krems och Wien, till Ungern, och därunder upptagas fr. h. Traun och Enns. Vissa delar af denna sträcka, på hvilken de ryktbara forsarna Strudel och Wirbel finnas (nedanför Grein), anses vara bland de vackraste i Europa. Forsarna voro förr svåra hinder för trafiken, men hafva genom sprängningar på 1860-talet gjorts ofarliga. (Ända tills D. flyter in i Ungern, utgör den en nästan bestämd geologisk gräns. På norra sidan träffas, intill Regensburg, jurabildningar, men nedanför denna stad granit; på södra sidan däremot nästan uteslutande tertiära och yngre lager.) När floden vid Krems lämnat den trånga, mångbesjungna Wachaudalen, förgrenar den sig i en mängd kanaler, hvilka slingra sig mellan låga, trädbevuxna öar ("auen"). I detta virrvarr af vatten, sandbankar, holmar och rik växtlighet har människan ännu ej kunnat besegra naturen. Det vimlar där af vadarfåglar; till och med bäfvern, som försvunnit från alla andra ställen i Tyskland och Österrike, har där en fristad. Snart söker sig dock floden väg mellan Wienerwald och Bisamberg, flyter genom ett vidsträckt dalbäcken, hvars norra del är det i historien bekanta Marchfeld och hvars södra del är dalen mellan Wienerwald och Leithabergen, samt delar sig därvid åter i flera grenar med en mängd öar. Floden flöt här förr med ett mycket krokigt lopp uti en till följd af öfversvämningar ofta föränderlig bädd och var en fara för trakten, icke minst för Wien, men genom flodreglering har nu detta alldeles ändrats, och floden flyter genom en rak, kanaliserad bädd. Genom passet vid Theben l. Porta hungarica mellan Små Karpaterna och Leithabergen lämnar D. Wien-bäckenet och inträder på Öfre ungerska slätten. I Porta hungarica har floden en bredd af 290 m., ett djup af 6 m. och en höjd ö. h. af 131 m. Här på Ungerns gräns upptages fr. v. Morava (March). D., som därefter kallas Duna, delar sig nedanför Pressburg i tre grenar. Floden har där blifvit herre öfver stränderna: än sköljer den bort hela sträckor med fält och träd, än bildar den nya bankar eller öar, än gräfver den sig nya slingrande kanaler, och på flera ställen får man se folket flytta ut från de osäkra stränderna samt bygga och bo på stora, med kvarnar försedda flottar, som förankras i strömmen. Jämte de två hufvudöarna Stora och Lilla Schütt mellan D:s ofvannämnda tre hufvudgrenar finnas där otaliga mindre öar mellan de många flodutgreningarna. Floden upptager här fr. v. Waag och Neutra samt fr. h. Leitha och Raab. Vid Komorn återförenas armarna till en ström af 1 a 2 km. bredd, hvilken därefter flyter genom en trång dal mellan Bakonyskogen och Neogradbergen, fr. v. upptager Gran och Eipel (Ipoly) samt vid Vácz (Waitzen) böjer sig i rät vinkel mot s., bildar ön S:t Andreas och genomströmmar Nedre ungerska slätten, under 370 km. bibehållande sin sydliga riktning. Nedanför Budapest ändrar D. åter karaktär. Där möter en mängd serpentiner mellan öde sandstränder, som på västra sidan ligga högre än på den östra, träsk och sumpiga skogar. Dessa trakter har människan måst lämna i de vilda djurens besittning: skogarna vimla af vildsvin, björnar m. fl. djur, floderna af vattenfåglar. Under detta sitt lopp mot s. bildar D. flodöarna Csepel och Margitta. Af den från n. v. kommande Drava tvingas D. att återtaga sin ursprungliga östsydöstliga riktning, som blir rent östlig efter sammanflödet med Save (båda fr. h.). Från v. upptages den slingrande, för sina öfversvämningar fruktade Tisza (Theiss) och, längre ned, fr. v. Temes och fr. h. Morava. I stora krökningar banar floden sig därefter en 126 km. lång väg genom de bergskedjor, som förena de Transsylvanska alperna med Balkanhalföns bergland. Under denna väg bildas en mängd strömhvirflar i passen Öfre och Nedre Klissura samt Järnporten. Nedanför Järnporten ligger staden Turnu Severinu, där Trajanus lät bygga den 1,000 m. långa, på sin tid beundrade bron öfver Donau. För att undanröja de farliga forsar, som där hindrade segelfarten, gräfdes 1890—96 kanaler och sprängdes klippor, och den nya segelleden invigdes 27 sept. 1896. Från detta pass går floden, i en vidsträckt båge åt söder, omkring den valakiska slätten, hvarunder den norra stranden alltjämt är låg och sumpig, den södra (hvilken där, liksom i Ungern, ständigt undergräfves af floden) brant och