<img l>

blef 1840 militärläkare samt 1842 lärare i anatomi och fysiologi vid den militärmedicinska riksskolan i Utrecht. Härifrån kallades han 1848 till e. o. professor och 1852 till ord. professor vid medicinska fakulteten i samma stad samt var 1863—88 ord. professor i fysiologi därstädes. — Början af D:s vetenskapliga verksamhet inföll vid den tid, då den nya exaktnaturvetenskapliga riktningen gjorde sitt inträde inom fysiologien och inom medicinen i dess helhet, och han ställde sig genast i ledet af de nya idéernas anhängare. Härvid egnade han sig främst åt studiet af ögats fysiologi och patologi, hvarigenom han uppdagade en mängd grundväsentliga sakförhållanden och för alla tider inskref sitt namn bland oftalmologiens främste män. På en gång vetenskaplig fysiolog och praktisk ögonläkare, var D. i tillfälle att allsidigt belysa de spörsmål han behandlade, och sålunda blef det honom möjligt att med en dittills oanad klarhet utreda den svåra frågan om ögats refraktions- och ackommodationsanomalier. Sina resultat häröfver offentliggjorde han först i ett antal smärre afhandlingar och sammanställde dem senare till ett helt i The anomalies of refraction and accommodation (1864). Såsom ett bevis på det stora förtroende D. åtnjöt såsom ögonläkare bör i sammanhang härmed det ögonsjukhus omnämnas, som genom privat insamling år 1858 inrättades för hans räkning. Jämte dessa arbeten utförde D. inom många andra områden af fysiologien ett stort antal delvis mycket värdefulla undersökningar. Så var han en af ljudfysiologiens grundläggare; inom andningens, blodomloppets och ämnesomsättningens fysiologi äro hans inlägg af den största betydelse; hans undersökningar öfver tidsförloppet vid psykiska processer utgöra uppslaget till en viktig afdelning af den experimentella psykologien; hans studier öfver färgsinnet hafva likaledes lämnat betydande resultat. Dessa arbeten äro till större delen publicerade i de af honom utgifna "Onderzoekingen gedaan in het physiologisch laboratorium der utrechtsche hoogeschool". Därjämte redigerade han en längre följd af år "Het nederlandsch lancet" samt hade en väsentlig andel i det af v. Graefe 1855 grundade "Archiv für ophthalmologie". 1878 valdes han till led. af svenska Vet. akad. R. T—dt. Dondo, stad i portugis. kolonien Angola i Väst-Afrika, på högra stranden af Cuanza, som där upptager Mucoso, har ett litet fort och omkr. 1,500 inv. samt är trots sitt högst osunda läge ("Angolas helvete") en viktig plats för karavanhandeln. Midt emot, på vänstra Cuanzastranden, ligga stenkolsgrufvor. Dondos, negrer, som lida af albinism (se d. o.). Dondukov-Korsakov [då'ndukåff-karsa'kåff], Aleksandr Michajlovitj, furst D., rysk militär, ämbetsman, f. 1822, d. 1893, sedan 1878 general, fick s. å. i uppdrag att förvalta de af Ryssland ockuperade landskapen Bulgarien och Rumelien. D. lade inga hinder i vägen för den agitation, som bedrefs på bägge sidor om Balkan för att bulgarisera Rumelien. Äfven sedan de bägge länderna skilts åt — till följd af Berlinkongressens beslut (i juli 1878) — och D. lämnat förvaltningen af Öst-Rumelien samt i egenskap af rysk kommissarie öfvertagit styrelsen af furstendömet Bulgarien, gynnade han de unionistiska sträfvandena så oförtäckt, att kejsar Alexander såg sig, i fredens intresse, nödsakad att mana honom till försiktighet. Hans "storbulgariska" politik gjorde honom emellertid mycket populär, och bulgarerna sågo i honom sin blifvande furste. Själf verkade D. en tid för sin kandidatur till tronen, men på tsarens vink förklarade han redan i jan. 1879 offentligt, att han ämnade draga sig tillbaka. Sedan prins Alexander af Battenberg 29 april s. å. valts till furste af Bulgarien, lämnade D. på sommaren detta land, som han styrt snart sagdt enväldigt och med kraft, samt var därefter generalguvernör (i Charkov 1880, Odessa 1881 och Kaukasien 1882—90) och sedan 1890 ledamot af riksrådet. Doneau [dånå̄], Hugues. Se Donellus. Donegal [dånigå̄'l], grefskap i nordvästra delen af irländska prov. Ulster, vid Atlantiska oceanen, sträckande sig från Donegalviken till Lough Foyle och skildt från Londonderry och Tyrone genom floden Foyle samt från Fermanagh genom Erne. 4,844 kvkm. 173,722 inv. (1901), däraf 77,7 proc. katoliker. Med undantag af några smärre slätter i ö. och s. är grefskapet uppfylldt af Donegal-bergen med topparna Errigal (752 m.), Blue Stack (676 m.) och Muckish (670 m.) m. fl. Många floder och sjöar finnas, men alla äro små. Kusten är brant och har flera inskärningar, bland hvilka Donegal-viken, Sheep Haven, Mulroy-viken och Lough Swilly äro de mest betydande. Klimatet är fuktigt. 43 proc. af jorden äro kärrmark, 35 proc. betesmark och 21 proc. åker. Åkerbruk och boskapsskötsel äro hufvudnäringarna. Linne- och strumpväfnad utgöra icke oväsentliga industrigrenar. Hafsfisket är ganska betydande. Hufvudstad: Lifford. Donellus (eg. Doneau), Hugo (Hugues), fransk rättslärd, f. 1527 i Châlon-sur-Saône, d. 1591 i Altdorf, verkade först i Toulouse och Bourges, måste såsom hugenott fly efter Bartolomeinatten (1572) samt blef 1573 professor i Heidelberg, 1579 i Leiden och 1588 i Altdorf. Hans berömdaste verk är Commentarii de jure civili (ånyo utg. i 16 bd 1801—34), som behandlar romersk civil- och processrätt samt i fråga om systematiken blifvit ett mönster för 19:e årh. Saml. arb. i 12 bd 1762—68, 1827—33 och 1840—47. Biogr. af Eyssell (1860). Donera (lat. donare), gifva, med laga stadfästelse bortskänka, göra en donation. Jfr Donatarie, Donation och Donator. Donets, Dons största biflod, upprinner på en platå af 280 m. h. i ryska guvern. Kursk och flyter dessutom genom guvernementet Charkov, berör norra gränsen af Jekaterinoslav och går genom donska kosackernas land samt utmynnar från h. i Don. Dess längd är 1,096 km. och dess flodområde 98,129 kvkm. Bredden växlar mellan 20 och 170 m.; sjöfarten störes genom många sandbankar och är af ringa betydelse liksom äfven fisket. Däremot drifver D. många kvarnar. Floden