åtföljes på högra stranden af D.-platån, från staden Zmiev i guv. Charkov ända till Don. Dess största höjd är 369 m. Den är rik på malmer, bl. a. bly, silfver, kvicksilfver (produktion 1897: 617,000 kg.), järn- och manganmalmer samt äfven salt (grufvorna vid Bachmut; produktion 1897: 334 mill. kg.). I östra delen af denna platå ligger D:s stenkolsbäcken (27,000 kvkm.), hvars stora rikedom på alla slags stenkol (mest antracit) varit känd sedan Peter I:s tid, ehuru grufbrytningen daterar sig från 1839. 1900 brötos öfver 11 mill. ton. J. F. N. Dongola, Donkola (Dar D.), den s. om Wadi Halfa belägna delen af Nubien, på bägge sidorna om Nilen, större delen dock ö. om floden, mellan 19° 42´ och 18° s. br., omfattande en längd af 260 km. Endast den smala floddalen är odlingsbar (durra, dadelpalmer, bomull, majs och indigo). Såsom husdjur hållas hästar, nötkreatur, särskildt långhornade bufflar, får och getter. Det heta klimatet är i dec.—jan. något mildradt genom svala sydöstvindar; på sommaren är det osundt. Befolkningen, omkr. 56,000 pers., består dels af araber och turkar, dels, och hufvudsakligen, af donkola, en nubastam, med mörkt chokladbrun hudfärg, markerade anletsdrag, kraftfull och harmonisk kroppsbyggnad och lockigt rikt hår, men svag skäggväxt. De bekänna sig till islam och tala en dialekt af nubiska språket (dongolavi). Mycket utsugna af inhemska "meliker" eller "kasjefer", äro de fattiga och utvandra mycket till södern. Den nuvarande hufvudstaden är Dongola el-Ordi (eller blott Ordi; förr kalladt Kasr Dongola), en välbyggd ort på vänstra Nilstranden med omkr. 15,000 inv. Det har ett citadell och är en viktig handelsplats. 100 km. högre upp ligger Dongola el-Aguza ("gamla D.") på en hög klippa, hvilket fanns redan i gammalegyptisk tid, men 1820 förstördes af mamlukerna och nu är en fattig by midt bland ruinerna. Genom den 1906 fullbordade järnvägen från Nilen till Port Sudan och Suakin vid Röda hafvet, hvilken genom bibanor kommer att utsträckas såväl norrut till D. som söderut till Kassala och El-Obeïd. väntar man sig en stor framtid såväl för D. som för öfriga områden på ömse sidor om öfre Nilen. — D. var i äldre medeltiden ett mäktigt konungarike med teokratisk styrelse och kristen religion, men kom 651 i beroende af araberna i Egypten, dock utan att genast förlora sin gamla grekisk-egyptiska kultur. Under 11:e årh. sjönk dock detta rikes makt alltmer, och 1275 eröfrade sultanen af Egypten delar af landet och bragte resten under sin öfverhöghet. Nubiernas många försök att afskudda sig oket misslyckades. I 15:e årh. fick landet först muhammedanska furstar, och därefter utrotades småningom kristendomen alldeles. 1814 eröfrades det af mamlukerna, som förjagats ur Egypten af Muhammed Ali, men dennes son Ismail fråntog dem landet 1820, hvilket därefter tillhörde Egypten. Det innehades af mahdisterna 1885—96, men återtogs sistnämnda år af en egyptisk här på 16,000 man under generalen sir Herbert Kitchener, som 19 sept. slog mahdisterna vid Hafir (på västra Nilstranden, nära 3:e katarakten). J. F. N. Don gratuit [då̄ gratuī], fr. (lat. donum gratuitum), frivillig gåfva; frivillig pålaga, som provinsständerna i Frankrike före revolutionen vid utomordentliga tillfällen och på anhållan af konungen erlade till statskassan. Dessa pålagor kommo med tiden att betunga hufvudsakligen de oprivilegierade klasserna. Prästerskapet fick snart nog för sin del denna pålaga förvandlad till en regelbunden, måttlig afgift, som voterades hvart femte år. Donia Don (Clianthus Sol.), bot., växtsläkte af fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ, med två arter i Australien (D. speciosa Don = Clianthtus Dampieri Cunn.) och Nya Zeeland (D. punicea Don). Båda arterna odlas ofta i växthus och boningsrum för sina praktfulla röda blommors skull, som likna kräftklor. G. L—m. Doniol, Jean Henri Antoine, fransk historiker, f. 1818 i Riom, var 1848—50 underprefekt, 1871—73 och 1876—79 prefekt samt 1882—94 direktor för statstryckeriet (Imprimerie nationale). 1890 blef han ledamot af Institutet (Académie des sciences morales et politiques). D. har författat bl. a. Histoire des classes rurales en France (1857; 2:a uppl. 1865), La révolution française et la féodalité (1874; 3:e uppl. 1883) och Histoire de la participation de la France à l'établissement des États-Unis d'Amérique (5 bd, 1886—92, jämte supplement 1899), belönt 1890 af Franska akad. med Goberts pris. <img l>

Donizetti [dånitse'tti], Gaetano, italiensk operakompositör, f. 29 nov. 1797 i Bergamo, d. där 8 april 1848, studerade i hemorten under Simon Mayr och i Bologna för pater Mattei (Rossinis lärare), men då föräldrarna ville hindra honom att bli musiker, rymde han, ingick i österrikiska armén och kom med den bl. a. till Venezia. Där fick han 1818 sin första opera, Enrico di Borgogna, uppför d. Med Zoraide di Granada (Rom 1822) lyckades han vinna rykte, och med Anna Bolena (Milano 1831, "Anna Boleyn", 1844) växte detta rykte till ett europeiskt. Därnäst skref han bl. a. L'elisire d'amore (1832, "Kärleksdrycken", 1840) och Lucrezia Borgia (1834, "Lucrezia Borgia", 1853). 1834 blef han kapellmästare och lärare i komposition vid konservatoriet i Neapel, kort därefter äfven professor i kontrapunkt. Efter Bellinis död 1835 blef D. obestridt den italienska operans banerförare, i synnerhet när den för Neapel skrifna Lucia di Lammermoor (1835, "Lucie eller Bruden från Lammermoor", 1840) och Belisario (1836) med ofantligt bifall upptagits på de flesta operascener. I Paris uppträdde han 1840 med Les martyrs, La favorite ("Leonora", 1850) och La fille du régiment ("Regementets dotter", 1845), i hvilka han visade sig hafva, till fördel för det dramatiska uttrycket, studerat franska mönster. För Wien — hvarest han utnämndes till kejs. hofkapellmästare — skref han Linda di Chamounix (1842, "Linda", 1855), för Paris bl. a, Don Pasquale (1843; uppf. i Stockholm 1869)