och Don Sébastien (s. å.) och för Neapel Caterina Cornaro (1844). Utmattad af öfveransträngning och utsväfningar, försjönk han därefter i obotlig sinnesslöhet. Hans staty (modellerad af F. Ferace) restes i Bergamo 1897. — Om D., trots en förvånande fruktbarhet och melodirikedom, saknade egentlig nyhet i uppfinningen, var han dock onekligen mycket skicklig i att sammansmälta eget och lånadt. Han var en sannskyldig italienare och fullföljde den riktning, som banades af Rossini, men var ej i besittning af dennes originella lif och karakteristik. D. lade största vikten på tilltalande melodier, kunde äfven utveckla stark patetisk känsla, men bekymrade sig ej synnerligen om vare sig dramatisk sanning eller sorgfälligt utarbetande af ett partitur. Sålunda finner man väl i hans arbeten enskilda genialiska, öfverraskande samt musikaliskt genomförda och formellt afrundade delar, men sällan verklig stil och helgjutenhet. Dessa anmärkningar träffa dock mest de från hans egentliga begåfning fjärran liggande seriösa operorna, bland hvilka "Lucia" blef den mest omtyckta och "La favorite" torde vara den bästa. Däremot äro D:s komiska operor fulla af dramatiskt lif, friskhet och behag, och hans "Don Pasquale", "L'elisire d'amore" och "La fille du régiment" höra utan tvifvel till de yppersta alstren af den italienska buffan, om också den sistnämnda operan ej saknar en lindrig fransk anstrykning. Förutom mer än 60 operor skref D. kantater, åtskillig kyrkomusik, sångromanser, duetter m. m. — D:s biografi skrefs af Ciconetti (1864) och Verzino (1896, 1897). Hans bref utgåfvos 1892 och 1897. A. L. (E. F—t.) Dônja-Tuzla. Se Dolnja-Tuzla. Donjon [då̄ʃå̄'], fr., fortif., egentl. benämning på hufvudtornet eller den innersta höga försvarsbyggnaden i en fransk eller engelsk medeltidsborg (se Bostad, sp. 1267). Sedermera öfverfördes detta namn på sådana bombfasta kasemattbyggnader i en fästning, som till följd af behärskande läge eller höjd kunde tjäna till slutvärn för besättningen (t. ex. "Chateau" i Belfort); men att kalla hvilken annan försvarbar kasemattbyggnad som helst för donjon (t. ex. "donjonerna" å Vaxholm) är fortifikatoriskt oriktigt. I moderna fästningar byggas ej donjoner, emedan det blottade murverket snart skulle nedskjutas af nutidens belägringsartilleri. L. W:son M. Don Juan [dån choa'n], sagofigur af spanskt ursprung; i dagligt tal kvinnoförförare, fruntimmerskarl. Sagan härstammar från Sevilla, hvarest det berättas, att Don Juan Tenorio, en förnäm adelsman, bekant för sitt utsväfvande lefnadssätt, hade bortfört en dotter till den högt ansedde D. Gonzalo de Ulloa, kommendör af Calatravaorden, hvarvid han mördat fadern. Men himmelens straff hade drabbat honom, i det att den mördades staty någon tid därefter uppenbarat sig för honom och nedstörtat honom i helvetet. En liknande historia berättades äfven om en annan beryktad förförare i Sevilla, D. Miguel de Mañara l. Maraña, nämligen att han en natt haft en uppenbarelse, i hvilken han sett sin egen begrafning. Skräckslagen af denna syn gick han i kloster och grundlade och stiftade hospitalet La Caridad, i hvars kyrka han slutligen jordades under en sten, på hvilken lästes: "Härunder hvilar den syndfullaste människa i världen". I Sevilla visar man ännu i våra dagar två "äkta" grafvar, som bevara D:s stoft. Den ena är belägen i hospitalet, den andra i San Telmo-trädgården. Den förste, som behandlade detta ämne, var Tirso de Molina, som omkr. 1630 skref dramat "El burlador de Sevilla", hvars hufvudperson, kvinnoförförare och gudsbespottare, just är D. J. Tenorio. Detta stycke efterliknades snart i Italien af Onofrio Giliberti i "Il convitato di pietra", hvilken uppfördes som commedia dell' arte 1657 i Paris, och af Cicognini. De första franska bearbetningarna voro af skådespelarna Dorimond och Villiers (1659), som gåfvo stycket titeln "Le festin de Pierre", hvilket beror på en missuppfattning af den spanska undertiteln: "El convidade de piedra" (stengästen). Dorimond hade sökt motivera denna tolkning genom att kalla kommendören Pierre. Under denna titel behandlades ämnet äfven af Molière i ett drama, som spelades första gången 1665 och hvilket sedan versifierades af Thomas Corneille. I England finnes ett Don-Juandrama af Shadwell (1676). I slutet af 1700-talet behandlades ämnet ånyo i Spanien af Antonio de Zamora (1660—1730). Denna bearbetning ligger sedan till grund för åtskilliga italienska librettisters arbeten. Så uppförde Goldoni 1734 i Venezia sin "Giovanni Tenorio ossia Il dissoluto punito". 25 år senare spelade Gluck i Parma en balett i tre akter: "Don Giovanni ossia Il convitato di pietra"; den förste, som gjorde ämnet till föremål för en opera, var Righini, som kallade den "Il convitato di pietra ossia Il dissoluto" (1777). Slutligen skref 1787 Lorenzo Daponte hufvudsakligen efter Zamoras stycke den libretto, som ligger till grund för Mozarts odödliga tonskapelse. Under 1800-talet blef D. en af romantikens älsklingsfigurer. Under det att han i de äldre dramerna varit en banalt lättfärdig kvinnoförförare, uppfattade man honom nu som en djupare, demonisk natur, hvilken, af leda vid världen, söker sin förströelse i att krossa kvinnohjärtan. Med andra ord, det är en särskild sida af Faustfiguren, sådan Goethe uppfattat den, som lösgöres och behandlas själfständigt: universaliteten på det erotiska området, ett omättligt panteistiskt lifsbegär. Bearbetningarna äro under denna tid oräkneliga. Stort mer än namnet har icke Byrons dikt (1818 o. f.) gemensamt med sagan; likvisst har den bidragit till ämnets popularitet — något af Don-Juanfigurens sagoskimmer omsväfvade ju skalden själf. Af öfriga bearbetningar kunna nämnas: "D. de Mañara" (1836, nästan parodiskt dålig) af Alexandre Dumas d. ä., "Les âmes du purgatoire" af P. Mérimée, "Les mémoires de D." af Mallefille, "Don Juan Tenorio" (1845) af spanjoren Zorrilla och ytterligare två dramer af honom öfver samma ämne, Lenaus drama "Don Juan", Grabbes drama "D. und Faust" (1829). Därmed äro emellertid långt ifrån alla de poetiska behandlingarna af den gamla sagan under det gångna seklet uttömda. Af nordiska författare ha danskarna J. L. Heiberg och C. Hauch skrifvit hvar sin "Don Juan". Glömmas bör icke heller Kirkegaards mästerliga behandling af ämnet i "Enten-Eller". Äfven K. J. L. Almquist har i "Ramido Marinesco" gifvit en originell uttolkning af D. Litt.: W. Bolin, "Don Juanstudier" (i "Finsk tidskr." 1885, sid. 323—341), A. Hellenius, "Don Juanstypens utveckling inom literaturen. En studie" (i "Ny illustr. tidning", 1887), Engel, "Die Don Juan-sage auf der