bühne" (1887), Simone-Brower, "Don Giovanni" (1894), Farinelli, "Don Giovanni" (1896) och "Cuatro palabras sobra D." (1899), Bolte, "Ueber den ursprung der Don-Juan-sage" (s. å.), Eschelbach, "Ueber die dramatischen bearbeitungen der sage von D." (1902), och Mitjana, "Discantes y contrapuntos". Någon tillnärmelsevis fullständig och kritisk bearbetning af det rika ämnet finnes icke. J. M. Don Juan d'Austria [dån choa'n da͡u'stria], spansk prins. Se Juan d'Austria. Donkola, landskap och folkstam i Nubien. Se Dongola. Donläge, bergsv., ett malmlagers eller annan malmfyndighets sidolutning, när denna mätes från lodlinjen; det uppmätes såsom den vinkel ett malmlager gör med lodlinjen i ett plan, som är vinkelrätt mot lagrets strykningsriktning. Donläget är således ett med sidostupningen analogt begrepp, ehuru det förra mätes från lodlinjen, det senare från horisontallinjen. Donläget bör äfven noga skiljas från "fallandet i fält", eller fältstupningen, d. v. s. den vinkel en malm gör med horisontallinjen i ett plan, som är parallellt med strykningsriktningen. En grufvas, eller rättare det utbrutna tomrummets, stupning är ofta resultanten af malmens donläge och fallande i fält, hvarför man ej alltid kan af grufvans "donläge" sluta till malmens. Om man ej vid grufbrytning noga skiljer mellan donläget och fallandet i fält, kan man lätt "tappa bort malmen". — Att ett schakt är donlägigt angifver endast, att det ej är vertikalt, utan lutar; det har "häng- och ligg"-vägg. — Äfven i rättsligt afseende är det af vikt att känna donläget, då enligt 1855 års grufvestadga, hvilken i detta afseende ännu gäller för utmål lagda enligt denna stadga och före 1885, ett utmål i vissa fall följer malmens donläge mot djupet, men tvärt öfver malmens strykning är begränsadt af lodräta plan. Enligt nu gällande grufvestadga af år 1884 med tillägg 1899 och 1901 skola dock för "utmål, som hädanefter anvisas", gränserna liksom för inmutning "på djupet räknas lodräta, såvidt det utan intrång för äldre utmål kan ske". Th. N—m. (B. O—n.) Donna [då'-], it. (sp. doña, af lat. domina, af dominus, herre), fru, härskarinna, dam, nyttjas såsom titel för damer af de högre klasserna och sättes framför förnamnet. Jfr Dame, Dom, Don, Doña och Duenna. Donnadieu [dånadiö'], Gabriel, vicomte, fransk militär, f. 1777 i Nîmes, d. 1849 i Courbevoie, deltog med utmärkelse i revolutionskrigen, bl. a. under Moreau i Tyskland 1799—1800. När denne 1804 arresterades i samband med Cadoudals (se d. o.) komplott, bildade D. jämte en del andra officerare en sammansvärjning mot förste konsuln Bonaparte samt hölls därefter fängslad på slottet i Lourdes. Benådad 1806, deltog han i fälttågen i Preussen, Spanien och Portugal samt blef baron och brigadgeneral, men inspärrades för nya stämplingar mot Napoleon i Tours. Vid restaurationen blef D. 1814 generallöjtnant, åtföljde Ludvig XVIII på flykten till Gent under "de hundra dagarna" och fick sedan befälet öfver 7:e militärdivisionen (Grenoble). 1822—27 var D. medlem af deputeradekammaren, där hans ytterst häftiga reaktionära uppträdande beredde regeringen en del svårigheter. Efter julirevolutionen 1830 blef han ådömd fängelsestraff för smädelser mot Ludvig Filip i sin skrift La vieille Europé. D. författade dessutom De l'homme et de l'état actuel de la société (1833), Mémoire à consulter et consultation contre M. Crétineau-Joly (1842) m. m. E. A—t. Donnay [dånä'], Maurice, fransk dramatisk författare, f. 12 okt. 1860 i Paris, utgick 1885 från "l'école centrale" som ingenjör, men egnade sig snart uteslutande åt dramatiken. Han lät uppföra några stycken på Chat-noir, hvarefter han med Lysistrata (1893), en mycket fri behandling af ett Aristofaneiskt ämne, öfvergick till den verkliga teatern. Af D:s skådespel kunna vidare nämnas Amants (1895), som hade stor framgång, La douloureuse (1897), Le torrent (1899), La bascule (1901), L'autre danger (1902), Le retour de Jérusalem (1904), L'escalade (s. å.; "Med storm", uppf. 1906) och Paraître (1905) samt de af D., i förening med L. Descaves, skrifna La clairière (1900) och Oiseaux de passage (1904; "Flyttfåglar", uppf. 1906). Se R. Le Brun, "M. D." (1903). Donndorf, Adolf, tysk bildhuggare, f. i Weimar 1835, var lärjunge af Rietschel i Dresden (1853—61). Efter sin lärares död fick han, jämte Kietz, uppdraget att fullborda det af den förstnämnde påbörjade Luther-monumentet i Worms. Statyerna af Fredrik den vise, Reuchlin, Savonarola och Petrus Waldus samt idealgestalten af det sörjande Magdeburg, hvilka han utförde för den storartade minnesvården (färdig 1868), gåfvo honom ett frejdadt namn. Bland hans öfriga verk må nämnas storhertig Karl Augusts ryttarstaty i Weimar, Corneliusmonumentet i Düsseldorf (1875), Bismarck (1897) och Wilhelm I (1901) i Heidelberg. 1877 blef D. professor vid konstskolan i Stuttgart. <img l>

Donne [då'n], John, engelsk skald och prosaist, f. 1573 i London af katolska föräldrar (modern var dotter till den dramatiske författaren John Heywood), d. 1631, studerade juridik i Oxford och Cambridge, öfvergick vid unga år till protestantismen och uppehöll sig sedan några år i Italien och Spanien, med hvars litteratur han gjorde sig förtrogen. Antagligen har också den spanska concettismen (gongorismen) influerat starkt på hans poetiska stil, hvars fantastiskt utspekulerade, egendomliga uttryckssätt gaf uppslaget till den s. k. "metafysiska skolan", hvars hufvudman D. anses vara. Hans bästa bidrag till litteraturen äro de kraftiga satirerna, sannolikt de första af detta slag på engelskt språk och i hvilka han framträder som en föregångare till Pope. Af hans andra dikter kunna nämnas An anatomy of the World, elegier, andliga kväden, epigram m. m. Efter återkomsten till England öfvergick D. till andliga ståndet 1615 och innehade flera ämbeten, bl. a. som hofpredikant inom engelska högkyrkan. Som teolog utgaf han den mot katolicismen riktade afhandlingen