Dono dedit, lat. Se d. d. Donon [dånå̃'] l. Rougemont (ty. Donnenberg), en till Vogeserna hörande bergstopp på gränsen mellan Nedre Elsass och Lothringen, nära franska gränsen. Höjden är 1,008 m. På bergets topp finnes ett tempel med romerska och andra antikviteter, såsom torser, taflor med inskrifter m. m. Donoso-Cortés, Juan Francisco, markis af Valdegamas, spansk politiker och författare, f. 1809 i prov. Badajóz, d. 1853 i Paris, blef 19 år gammal juris doktor vid Sevillas universitet och därefter lärare vid kollegiet i Cáceres. 1832 publicerade han Memoria sobre la situación actual de la monarquía, som förskaffade honom sekreterarplats i justiedepartementet. Vid Ferdinand VII:s död (1833) ställde han sig på änkedrottning Kristinas sida till försvar för Isabellas arfsrätt, blef deputerad och kämpade i cortes för moderata reformer. 1840 följde han Kristina i landsflykten och återvände med henne 1843, efter Esparteros fall. 1849—50 var han sändebud i Berlin och från 1851 till sin död i Paris. Utom ungdomsarbeten, såsom tragedien Padilla, några elegier och ett epos, El cerco de Zamora, utgaf D. Consideraciones sobre la diplomacía (1834), La ley electoral (1835), Essai sur le catholicisme, le libéralisme et le socialisme (1851), De la monarquía absoluta en España, El clasicismo y el romantismo m. fl. D:s samlade arbeten utkommo i 5 bd 1854—55 (2:a uppl. 1858 o. f.). Ad. H—n. Don Quijote, förr skrifvet Don Quixote [kichå̄te], hjälten i Cervantes' roman med samma namn, vrångbilden af en vandrande riddare; svärmare. Se Cervantes. — Donquijoteri, äfventyrligt företag, som har sin grund i en öfverspänd fantasi. Don Ranudo, hufvudpersonen i Holbergs komedi "Don Ranudo de Colibrados, eller Fattigdom og hoffærdighed". Ranudo är ett anagram af "O du nar", och ordförbindelsen don Ranudo användes ofta för att beteckna en på samma gång ytterligt högmodig och utfattig person. Dons, Valdemar Teodor, norsk tidningsman, f. 26 mars 1849 i Trondhjem, blef 1867 student samt studerade teologi och filosofi; 1875—82 var han universitetsstipendiat. Hans vetenskapliga bana bröts emellertid, då han 1881 öfvergick till den romersk-katolska läran. Som frukt af en med kungl. stipendium företagen resa till Uppsala 1873 utgaf han året därpå sin afhandling Om boströmianismen, en skrift, som jämte de af denna framkallade motskrifterna gaf anledning till Höffdings "Filosofien i Sverig" (1879). O. A. Ö. Dons, Elisabeth Caroline Cathrine, dansk sångerska, f. 1865 på herrgården Davrup nära Kalundborg, elev af fruarna Gerlach (Köpenhamn), Marchesi (Paris) och Désirée Artôt (Berlin), debuterade 1885 på k. teatern i Köpenhamn. Under de första åren uppträdde hon som altsångerska, men har sedermera med afgjord framgång utfört stora sopranpartier (Julia, med A. Ödmann som Romeo, Margareta i "Faust", Violetta, Rosina, Carmen m. fl.). D. eger dramatisk såväl som vokal talang. Såsom operans primadonna utnämndes hon 1888 till kunglig skådespelerska. 1906 måste hon till följd af sjukdom taga afsked. E. Ebg. Donska kosackernas land (ry. Oblastj donskich kazakov), guv. i Syd-Ryssland, n. ö. om Azovska sjön. 164,093 kvkm. 2,564,238 inv. (1897), däraf 34,855 tyskar, 27,234 armenier, omkr. 16,000 judar och 32,283 lamaitiska kalmucker; 40 proc. äro kosacker. Landet genomflytes af Don, på hvars vänstra strand en stor stäpp (Zadonskaja stepj, "Stäppen på andra sidan Don") utbreder sig, som i s. ö. öfvergår i den öde och ofruktbara aral-kaspiska saltstäppen och är lämplig endast för boskapsskötsel. I norra och mellersta delen är åkerbruk huvudnäringen, ehuru det icke står högt. Inalles äro (enligt en uppgift af 1881) 45 proc. af området åker, 42,2 proc. betesmarker, 2,4 proc. skogsdungar och 10,4 proc. hvarjehanda och improduktivt land. Mest odlas hvete, därnäst råg samt i kretsen Taganrog tobak, hvarförutom vinodling och trädgårdsskötsel förekomma. Kreatursstocken var 1890 532,700 hästar, 1,9 mill. nötkreatur, 3 mill. får och getter, 384,800 svin och 1,126 kameler. I Dons mynningsområde och i Azovska sjön idkas ett gifvande fiske. Bergsbruket är betydligt i den västligaste delen, som är en del af Donetsbäckenet (se Donets). Administrativt lyder området under krigsministeriet och delas i 9 distrikt (otdjely). Hufvudstad är Novotjerkask, där områdets chef (nakaznij ataman) har sitt residens. J. F. N. Donska stäppen. Se Dnjeprstäppen och föreg. art. Donus, påfve från aug. 676 till april 678. Doomsdaybook [dō'mṡde͡ibuk], eng., "Domedagsboken". Se Domesdaybook. Doon de Mayence [dåå̃' də majã's], gammalfransk sagohjälte, medelpunkten i den yngsta af de tre stora franska nationella cyklerna: La geste de Doon de Mayence. Sambandet i denna cykel är lösare än i "la geste du roi" och "la geste de Guillaume". Egentligen består den af ett antal fristående dikter, som man löst förbundit genom att ställa hjältarna i släktskapsförhållande till Doon. De fleste af hjältarna äro mäktiga länsbaroner under Karl den store, och dikternas väsentliga innehåll rör sig om deras strider mot sin konung. Bland Doons tolf söner finnes äfven Griffon d'Hautefeuille, hvilken man lät nedstämma från Ganelon, förrädaren i "Chanson de Roland". Därigenom blef han enligt en genealogisk princip i dessa gamla dikter stamfader för alla de förrädare, hvilka så rikligt uppträda i denna diktning. "La geste de Doon de Mayence" blef därför äfven förrädarcykeln. Särskildt blef detta fallet i de italienska bearbetningarna af de franska dikterna: Doons släkt I Maganzesi är förrädare och ställes i motsättning till de ädle hjältarna af huset Chiaramonti. — Den franska cykeln omfattar ett dussintal epos, grupperade kring hufvuddikten D. De förnämsta äro två dikter om Holger danske, "Renaut de Montauban" l. "Les quatre fils Aymon", en af de berömdaste af de franska hjältedikterna, "Maugis d'Aigremont" m. fl. Se Gautier, "Les épopées françaises" (III; 1880). Nyrop, "Den oldfranske heltedigtning" (1883), och Gröber, "Grundriss d. rom. philologie" (II: 1; 1902). J. M. Door [dår], Anton, österrikisk pianist, f. 1833, elev af Czerny och Sechter, började 1850 sina konstresor, hvarunder han 1856—57 besökte Danmark, Norge och Sverige, särskildt Stockholm, där han uppehöll sig ett helt år. 1857 invaldes i Mus. akad. samt utnämndes till hofpianist. Jämte violinisten Laub konserterade han ånyo i Skandinavien 1865.