Efter tioårig vistelse i Moskva såsom konservatorielärare var han 1869—1901 konservatorieprofessor i Wien, hvarifrån han 1877 gjorde en ny konstresa, med Sarasate. A. L.* Doornik [dår-], flamländskt namn på staden Tournai (se d. o.). Dop l. Döpelse, den sakramentala handling, hvarigenom en människa upptages i den kristna församlingen, till delaktighet i dess gudsgemenskap. Det kristna dopet har sin närmaste förebild i det "bättringens dop till syndernas förlåtelse" (Mark. 1: 4), hvarmed Johannes Döparen lät dem, som lyssnat till hans förkunnelse om Gudsrikets och Messias' närhet, besegla sitt allvarliga uppsåt att genom en djupgående sinnesändring bereda sig till dessas mottagande. Johannes åter ansluter sig härmed utan tvifvel till gammaltestamentliga och judiska förebilder, vare sig i allmänhet till de profetiska bilderna (Hes. 36: 25; Jes. 4: 4 o. s. v.) om den allmänna rening, som måste föregå den messianska tiden, och till lagens mångfaldiga reningsföreskrifter eller speciellt till det dop, som redan i förkristlig tid synes hafva varit i bruk vid proselyters upptagande i den judiska församlingen. — På en mångfald andra, utombibliska analogier har den moderna religionshistoriska forskningen riktat uppmärksamheten och har i samband härmed stundom velat stämpla dopföreställningarna liksom de sakramentala tankarna öfver hufvud såsom en rest af för kristendomens väsen främmande mysteriemagi. Intresset för de nyupptäckta, öfverraskande parallellerna har härvid skymt blicken för det för den bibliska sakramentsuppfattningen säregna. — Den egentliga instiftelsen af det kristna dopet har man sedan gammalt sett i den uppståndne Kristus' ord Matt. 28: 19 ff.: "Gån ut och gören alla folk till mina lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det jag har befallt eder". I samband med den mot uppståndelseberättelserna öfver hufvud riktade kritiken, äfvensom af andra grunder, har man på senare tid ofta bestridt, att här ett verkligt Jesusord föreligger. Häremot talar dock framför allt, att dopseden redan från första början undantagslöst och allmänt såsom en själfklar sak öfvades i de kristna församlingarna, hvilket med nödvändighet synes visa tillbaka till en Jesu egen anordning. — Redan i N. T., särskildt hos Paulus (Rom. 6: 3 ff.; 1 Kor. 12: 13; Gal. 3: 27; Ef. 5: 26 ff.; Kol. 2: 11 ff.; Tit. 3: 5; jfr Ebr. 10: 22; 1 Petr. 3: 21), möter ock en rikt utvecklad lära om dopet. Det framträder å ena sidan såsom den afgörande bekännelsehandling, hvarigenom den döpte bröt med hedendomen, men fattas å andra sidan såsom det verkningskraftiga medel, hvarigenom alla de andliga gåfvor, som åt den kristna församlingen i dess gudsgemenskap äro gifna, tillegnas den enskilde (ej blott såsom symbol härför). Det skänker syndernas förlåtelse, renar från synden, begåfvar med anden och insätter den döpte i den mystiska lifsgemenskapen med den döde och uppståndne Kristus. Dessa verkningar äro väl alltigenom etisk-psykologiskt betingade "genom tron", men innebära dock vida mera än hvad som låter uppvisa sig såsom medvetet psykologiskt förmedladt. För den kyrkliga lärans utformning har vid sidan af Matt. 28: 19 framför allt Tit. 3: 5 (jfr Joh. 3: 5) med dess beteckning af dopet såsom "nya födelsens bad" blifvit af betydelse. Såsom "pånyttfödelsens sakrament" har dopet alltid och öfverallt i den kristna kyrkan betraktats — dock i mycket skiftande mening. Den gamla kyrkan eger ännu ej någon fixerad lära om dopet. Hos kyrkofäderna stå yttranden, som synas röja en rent symbolistisk uppfattning, sida vid sida med starkt realistiskt klingande utsagor. Först på konsiliet i Florens 1439, hvars bestämmelser sedan upptogos och kompletterades af Tridentinum, fastslog den romerska kyrkan sin lära om dopet liksom om sakramenten öfver hufvud. Enligt dess, liksom i det väsentliga den senare grekiska kyrkans, åskådning förmedlar dopet förlåtelsen för den genom arfsynden och de före dopet begångna verksynderna ådragna skulden, men utplånar tillika själfva arfsynden, så att den hos de döpte kvarstående begärelsen ej längre har karaktären af synd. Därjämte ingjuter det hos den döpte vissa öfvernaturliga nådekrafter, hvarigenom en "character indelebilis" (se d. o.) påtryckes honom. Detta senare moment har dock hufvudsakligen betydelse från kyrkorättslig synpunkt. Från religiös synpunkt har däremot dopet här egentligen betydelse blott för den döptes förflutna lif. På grund af detta betraktelsesätt uppsköt man i den gamla kyrkan ofta så länge som möjligt att låta sig döpa. Den senare romerska kyrkan hänvisar i stället den kristne för de efter dopet begångna synderna till ett särskildt sakrament: boten. — Den skarpaste motsatsen till den katolska dopläran betecknar Zwinglis åskådning. Han ser i dopet väsentligen blott ett "förbundstecken" och en bekännelsehandling, hvarigenom den döptes tillhörighet till den kristna församlingen offentligen betygas. Genom Calvin närmas den reformerta kyrkans uppfattning till den lutherska: dopet är enligt honom en underpant, hvarigenom Guds vilja att åt den döpte skänka och i honom verka allt det, som i dophandlingen symboliseras, beseglas. — Den lutherska kyrkan sträfvar att under strängt fasthållande vid dopets karaktär af verkligt nådemedel aflägsna de magisk-mekaniska dragen i den romerska uppfattningen. Arfsynden utplånas icke, men i det människan genom dopet "öfverantvardas åt Gud och af honom till nåd upptages" (Augsb. bek. IX), innebär detta närmast ett borttagande af den på människan hvilande och henne från Gud skiljande skulden. Därigenom öppnas nu ock för människan för alltid den fria tillgången till denna nåd, hvarmed här i främsta rummet syndernas förlåtelse förstås, liksom dopet å andra sidan för henne medför förpliktelsen att i allt sitt lif tjäna Gud (se art. Döpelseförbund). Det behöfver således intet komplement; fastmer gäller det för den kristne blott att genom hela sitt lif alltmer tillegna sig och hämta tröst af sin "döpelsenåd" — en för lutherdomen utomordentligt karakteristisk tankegång. Men såsom införandet i den treenige Gudens gemenskap förmedlar ock dopet för människan delaktigheten i den helige ande såsom en i henne verkande kraft. Från båda dessa synpunkter, såsom innebärande upptagandet i barnaskapsställningen till Gud och såsom inneslutande principen för det nya lifvet, framträder då dopet såsom "pånyttfödelsens sakrament". Framför allt skiljer sig den lutherska kyrkan från den katolska genom sitt betonande af tron såsom villkoret, väl ej för dopets objektiva giltighet, men för den