enskildes delaktighet i dess välsignelse — i motsats till läran om dopets verkande genom den fullbordade handlingen såsom sådan ("ex opere operato") hos enhvar, som ej gör motstånd däremot. — I den senare lutherska teologien hafva försök i olika riktningar gjorts till en vidare utveckling af reformatorernas lära. Intresset att åt dopet vindicera en specifik nådeverkan vid sidan af ordets har därvid drifvit flera nyare dogmatiker (Höfling, Martensen, Thomasius m. fl.) att häfda, att dopet (liksom nattvarden) på ett särskildt sätt vänder sig till och verkar på ej blott den andliga, utan ock den lekamliga sidan af människans väsen. Härmed är emellertid en väg beträdd, som med nödvändighet synes föra öfver i katoliserande tankegångar. Fastmer måste sträfvan äfven här gå ut på att alltmer energiskt göra syndaförlåtelsen gällande såsom den allt behärskande tanken, blott att härvid ej får glömmas, att "syndaförlåtelsen" enligt Luthers ursprungliga åskådning ej betyder en enskild, rent forensisk akt, utan Guds villighet att trots synden för Kristi skull och genom honom låta människan träda i gemenskap med sig. Den äldre lutherdomen betonar uttryckligen, att sakramentens verkan är densamma som ordets. Rikedomen i Guds nåd röjer sig ej i dess gåfvors mångfald, utan i de mångfaldiga sätt, hvarpå den åt människan förmedlar syndaförlåtelsens ena, men alltomfattande gåfva (Schmalk. art. III, 4). Från denna synpunkt har dopet (jämte nattvarden) en betydelsefull egendomlighet i sin karaktär af en på den enskilde direkt riktad handling. Här måste utgångspunkten sökas för de ytterligare bestämningar, som kunna vara att tillfoga. Medan barndopet i alla de stora konfessionskyrkorna är upptaget såsom den regelmässiga formen af dop, förkastas detta af flera bland sekterna, framför allt baptisterna (se d. o.). Det har emellertid inom kyrkan mycket gamla anor. Väl påbjudes eller omtalas det ingenstädes direkt i N. T., men ställen sådana som Apg. 16: 15, 33; 1 Kor. 1: 16 m. fl. lägga antagandet nära, att barndop redan i den apostoliska tiden förekommit, och kyrkofäderna i slutet af 2:a och början af 3:e årh. (Origenes, Irenæus, Tertullianus) omtala det redan såsom urgammal sed. Öfverallt, där ett i fasta former förflytande församlingslif utbildat sig, har barndopets institut nästan af sig själf uppstått. Dess rättfärdigande bereder hvarken för den katolska eller å andra sidan den reformerta åskådningen några svårigheter, medan för den lutherska här onekligen ett problem föreligger. Luthers olika försök att uppvisa möjligheten hos barnet af en verklig tro kunna ej anses tillfredsställande. Betänkligt är ock att, såsom stundom skett, här gå tillbaka till den romerska läran om frånvaron af motstånd såsom tillfyllestgörande. Fastmer är att säga, att Guds förekommande nådestillbud öfverallt måste föregå trons uppkomst, och att sakramenten, enligt Augsb. bek. V, också hafva till uppgift att uppväcka tron. Där barndopet är i bruk, knyter sig därtill för den vuxne vissheten om, att Gud, redan innan ett medvetet troslif hos honom uppstått, förbarmande närmat sig honom såsom sitt barn och hos honom lagt grunden till ett nytt lif; och tanken tillbaka på dopet blir så för honom en ständig väckelse till tro. Emellertid har den lutherska kyrkan städse, i motsats till den af katolska kyrkan på missionsfälten praktiserade seden med massdop o. s. v., betonat, att förutsättningen för barndopets välsignelsebringande verkan är, att det kan efterföljas af en kristlig uppfostran (Matt. 28: 20). I den <...> inom kristenheten sådana förhållanden inträda, att denna förutsättning ej heller där eger giltighet, uppstår frågan för kyrkan, om ej en ändring måste ske i dess hittills följda praxis. — Läran om dopets frälsningsnödvändighet vidhålles såtillvida af den lutherska kyrkan, som den för egen del genom Kristi instiftelse känner sig bunden därvid, såsom det enda åt densamma gifna medlet för det grundläggande införandet i dess gudsgemenskap. Men i fråga om den enskilde tillämpar den de gamla satserna: "Non privatio, sed contemptus sacramenti damnat" (icke afsaknaden — hos hedningar, odöpta barn o. s. v. — af, utan föraktet för sakramentet är det, som ådrager dom), och: "necessitas sacramentorum non est absoluta, sed ordinata" (sakramentens nödvändighet är icke obetingad, utan grundar sig på Kristi anordning). Gud är ej, såsom kyrkan, bunden vid dessa medel. — Den i vissa kretsar af den gamla kyrkan brukliga vidskepliga seden, hvarpå 1 Kor. 15: 29 synes häntyda, att såsom ställföreträdare för en utan dop bortgången låta en honom närstående person undergå dopet har i senare tider återupptagits af mormonerna, som däremot förkasta barndopet. För dopets giltighet kräfves enligt evangelisk åskådning endast dess förrättande "efter Kristi instiftelse": medels vatten och till (eller i) den treenige Gudens namn. Till dessa betingelser fogar den romerska kyrkan ytterligare: dopförrättarens "intention", d. v. s. hans afsikt att göra det, som kyrkan med dopet afser. Denna bestämning har väl ej — af fruktan för de skeptisk-kasuistiska frågor, som häraf kunna uppstå — af den evangeliska kyrkan upptagits. Dock måste naturligen äfven den kräfva, att det genom hela handlingens förlopp gjorts otvetydigt klart, att här verkligen afsikten att förrätta ett dop förelegat. Den grekiska kyrkan anser också dopets förrättande medels neddoppning — det i den gamla kyrkan allmänt brukliga sättet — såsom väsentligt för dopets giltighet. De andra kyrkorna anse det principiellt likgiltigt, om det sker medels "neddoppning", "begjutning" eller "bestänkning". Enligt den romerska (och grekiska) kyrkans åskådning kan endast prästen, på grund af den honom genom ordinationen förlänade särskilda andeutrustningen, verkningskraftigt förrätta dopet. Äfven de evangeliska kyrkorna måste, ehuru med helt annan motivering, häfda, att dopet skall förrättas å församlingens vägnar af en ordentligt kallad ("rite vocatus") innehafvare af dess läroämbete. I fall af nöd tillerkänna dock alla kyrkorna — utom den reformerta, som under sådana omständigheter anser dop hellre böra uteblifva — hvarje kristen rätt att förrätta dopet (nöddop, se d. o.), som dock sedermera, om möjligt, bör af präst bekräftas. Sedan det i Sverige inom vissa, särskildt Svenska missionsförbundet tillhörande, kretsar blifvit brukligt att låta lekmän äfven utan nödfall förrätta dop (lekmannadop), utfärdades 13 juni 1896 ett k. cirkulär, som bl. a. föreskref, att så döpta barn skulle, där "tillförlitlig kännedom vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga beståndsdelar varit för handen", i församlingsboken antecknas såsom "döpta af lekmän". Detta gaf