anledning till en mycket häftig kyrklig strid, närmast framkallad af de för den kyrkliga ordningen befarade menliga följderna, men ock däraf, att man mångenstädes ansåg själfva den dogmatiska frågan om giltigheten af ett sådant dop, som, förrättadt mot kyrkans ordning, mer eller mindre saknade karaktären af församlingshandling, genom cirkuläret prejudicerad. Genom ett nytt k. cirkulär af 18 mars 1898 ordnades, sedan en biskopskonferens hörts, slutligen kyrkoskrifningsfrågan på sådant sätt, att det klargjordes, att ett afgörande af lärofrågan ej afsågs. Till en fullständig dopritual har sedan gammalt reciterandet af den apostoliska trosbekännelsen, som ursprungligen just har karaktären af en, den trinitariska dopformeln explicerande, dopbekännelse, ansetts höra med. I den romerska och grekiska kyrkan hafva till själfva dophandlingen allehanda beledsagande bruk och ceremonier anslutit sig. De viktigaste äro abrenuntiationen (se d. o.) och exorcismen (se d. o.). Dessutom: smörjelse med olja, handpåläggning, korsteckning, öfverräckande åt den döpte af mjölk och honung eller salt, påklädande af den hvita dopdräkten o. s. v. Den reformerta kyrkan afskaffade genast radikalt alla dessa bruk. Den lutherska kyrkan förklarade dem visserligen utan principiell betydelse, men bibehöll flera af dem såsom egande ett visst symboliskt värde. Rester af vissa bland dem kvarstå ock än i dag i större eller mindre utsträckning i olika lutherska kyrkosamfund. — Se vidare Baptisterium, Dopvittne, Döpelseförbund, Namn och Sakrament. Litt.: Hufvudarbetet är alltjämt Höfling, "Das sakrament der taufe" (I—II, 1846—48). På senare tid hafva särskildt de religionshistorisk-exegetiska frågorna lifligt debatterats i en ytterst rikhaltig litteratur. Jfr t. ex. Althaus, "Die heilsbedeutung der taufe im neuen testament" (1897), Heitmüller, "Im namen Jesu" (1903) och "Taufe und abendmahl bei Paulus" (s. å.), A. Seeberg, "Die taufe im neuen testamente" (1905), Rendtorff, "Die taufe im urchristentum" (s. å.). För de egentliga dogmatiska frågorna jämför från senare åren särskildt H. Cremer, "Taufe, wiedergeburt und kindertaufe" (2:a uppl. 1901), Kähler, "Die sacramente als gnadenmittel" (1903), Scheel, "Die dogmatische behandlung der tauflehre in der modernen positiven theologie" (1906). E. Bg. Dopbok (Födelse- och dopbok). Se Kyrkböcker. Dopfat. Se Dopfunt.

Fig. 1.

Fig. 2.

Dopfunt (af lat. fons, källa). Under den äldre kristna kyrkan var doprätten inskränkt till domkyrkorna och de större kyrkorna. Då ännu endast vuxna personer döptes och ingen fick upptagas i den kristna församlingen utan att vara döpt, förrättades dopet genom nedstigning i en damm eller källa, belägen antingen i ett fristående kapell eller i en särskild del af kyrkan. Då emellertid utvecklingen gick i den riktning, att dopet förrättades vid allt tidigare ålder och materiellt taget blef allt mindre, blefvo dopkällorna omsider obehöfliga, och då doprätten på vissa håll redan under 1000- och 1100-talen utsträcktes till landskyrkorna, skaffade sig dessa små dopkar, de s. k. dopfuntarna, som i regel placerades inne i kyrkan nere vid ingången. Med den inbrytande renässansen öfvergick man vid dopet till att blott och bart begjuta barnets hufvud, på grund hvaraf äfven dopfuntarnas storlek kunde minskas. Från 1500- och 1600-talen förskrifva sig alltså de första s. k. dopfaten, som placerades inuti funten. I öfverensstämmelse härmed hafva också de under dessa tider nygjorda funtarna relativt små skålar. Under 1700-talet och ännu intill våra dagar förekomma små lösa dopskålar af tenn. Nästan alla de äldre dopfuntarna i Sverige äro af sten. En och annan träfunt af hög ålder förekommer i norra Sverige (Alnö kyrka i Medelpad). Från slutet af medeltiden finnas några funtar af metall, t. ex. i Linköping, Strängnäs och Munketorps kyrkor. Genom sin rika ornering äro särskildt