Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 731-732 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dopkyrka ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

många af de äldre dopfuntarna af stor kulturhistorisk
betydelse. Vidstående figurer visa några
olika slag af funtar. Fig. 1 (från Norums kyrka i
Bohuslän, nu i Statens hist. museum) har 4-sidig skål
utan fot. Framställningen är här ännu halft hednisk
med motiv från Eddasångerna. Den till händerna
bundne Gunnar i ormgropen spelar med fötterna på
cittran. Å runskriften, delvis med lönnrunor, läses
"Sven gjorde mig". Fig. 2, dopfunt från Tingstads
kyrka (nu i Statens historiska museum), är ornerad
rundt om skålen med bilder ur Kristi historia (bebådelsen,
Maria och Elisabet, Kristi födelse, Kristi dop o. s. v.).
Tingstadsfunten är tillverkad på Gottland
under slutet af 1100-talet. Fig. 3 visar en funt från
midten af 1600-talet från Väfversunda kyrka, Östergötland. Talrika prof
på svenska funtar finnas afbildade dels
i Vitt. hist. och ant.-akad:s "Månadsblad",
dels i H. Hildebrands "Sveriges medeltid", III.
O. J—e.

Fig. 3.

Dopkyrka. Se Centralkyrka.

Dopnamn. Se Namn.

Doppardagen kallas af ålder julaftonen med anledning
af den i flera svenska landsorter gängse seden,
att man då på middagen samlas omkring ett kokkärl,
innehållande varmt fläskspad, samt doppar bröd
däri och sedan förtär detsamma. Seden att "doppa"
om julen är möjligen en kvarlefva från de gamla
hedniska offermåltiderna.

Doppia (it., "dubbel") l. Pistola, num., namn på
åtskilliga föråldrade italienska guldmynt af växlande
värde i de olika staterna, t. ex. i Rom och Bologna =
12 kr. 45 öre, i Savojen = omkr. 20 kr., i Milano = 28
kr. 47 öre, i Genua icke mindre än = 63 kr. 30 öre. —
Doppietta, ett sardinskt guldmynt, på 1700-talet = 5
lire, från 1842 = 10 lire.

Doppietta. Se Doppia.

Doppingar, Podicipedidæ, zool., en familj,
tillhörande fågelordningen Colymbiformes. Dess
medlemmar hafva en stark, rät, tillspetsad näbb,
stora, långt bakåt belägna ben, långa, skilda
framtår, med simhuden delad i flikar längs sidorna,
fri, kort och med en hudflik försedd baktå, breda,
platta klor o. s. v. Fjäderbeklädnaden är mycket tät,
delvis silkesfin, och vingarna små samt korta; stjärt
saknas. Doppingarna hafva ett tranigt kött, och deras
skinn användes icke sällan som pälsverk. Till denna
familj hör släktet Podiceps.
J. G. T.*

Doppingsläktet, Podiceps l. Colymbus, zool., ett till
doppingarnas familj (Podicipedidæ) hörande släkte,
som igenkännes därpå, att näbben är tämligen utdragen
och försedd med små, aflånga näshål, baktårna
försedda med en bred hudflik samt hufvudet och halsen
under häcktiden icke sällan prydda med en tofs, krage
e. d. af praktfulla fjädrar. För öfrigt igenkännas
doppingarna mycket lätt på den långsträckta och
nedtryckta kroppsbyggnaden, den långa, smala halsen,
den stjärtlösa gumpen, tårnas egendomligt inskurna
hudflikar o. s. v. De tillhöra den tempererade
zonen. Under sommaren hafva de sina tillhåll i
stillastående, af tät säf och vass omkransadt vatten;
endast vid flyttningstiderna, vår och höst, låta de
se sig på hafvet. På land visa de sig helt främmande
och begifva sig dit endast i största nödfall. I
detta afseende skilja de sig från nära nog alla
andra simfåglar, hvilka åtminstone tidtals pläga
hvila sig och putsa sina fjädrar på stranden eller
på skär och klippor. Doppingarna förrätta däremot
allt, som hör till deras lifs trefnad, i vattnet,
där de till och med hafva sina bon flytande. Också
häntyder hela deras kroppsbyggnad på ett dylikt
lefnadssätt. Det finnes knappast några andra fåglar,
som röra sig i vattnet med så utomordentlig ledighet
och snabbhet eller som dyka och simma under vattnet
med sådan skicklighet som doppingarna. De kunna äfven
flyga tämligen snabbt, ehuru deras vingar äro mycket
små i jämförelse med kroppen. Under flykten hålla
de hufvud och hals sträckta framåt, och de långa
fötterna, hvilka såsom styre ersätta stjärten, riktade
bakåt. Största svårigheten hafva de att komma upp ur
vattnet. De måste springa och flaxa ett långt stycke
på vattenytan, innan de få tillräckligt med luft under
vingarna för att kunna höja sig. De äro skygga fåglar,
hvilka vid alla tillfällen, då någon fara hotar dem,
skickligt förstå att sätta sig i säkerhet. Ofta simma
de så lågt med kroppen, att endast hufvudet och
en del af halsen synas ofvan vattenytan, och dyka
pilsnabbt undan jägarens skott. Deras föda utgöres
hufvudsakligen af småfisk, grodlarver, insekter
och andra smärre vattendjur, hvilka de upphämta
från djupet och förtära på vattenytan. En egenhet,
som man tror sig hafva iakttagit hos dessa fåglar,
är att de afplocka och nedsvälja sina egna fjädrar. De
lefva ständigt parvis; makarna, som visa mycken ömhet
för hvarandra, flytta bort i hvarandras sällskap
och återvända på samma sätt, merendels hvarje år
till samma plats, för att fortplanta sig. De bygga
ett af vattenväxter löst hopfogadt bo, som de fästa
vid något vassrör e. d., för att det ej må kunna
bortföras af vinden. Honan lägger 3—6 medelstora,
grönhvita och i båda ändarna afsmalnande ägg, som
växelvis rufvas af bägge makarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>