många af de äldre dopfuntarna af stor kulturhistorisk betydelse. Vidstående figurer visa några olika slag af funtar. Fig. 1 (från Norums kyrka i Bohuslän, nu i Statens hist. museum) har 4-sidig skål utan fot. Framställningen är här ännu halft hednisk med motiv från Eddasångerna. Den till händerna bundne Gunnar i ormgropen spelar med fötterna på cittran. Å runskriften, delvis med lönnrunor, läses "Sven gjorde mig". Fig. 2, dopfunt från Tingstads kyrka (nu i Statens historiska museum), är ornerad rundt om skålen med bilder ur Kristi historia (bebådelsen, Maria och Elisabet, Kristi födelse, Kristi dop o. s. v.). Tingstadsfunten är tillverkad på Gottland under slutet af 1100-talet. Fig. 3 visar en funt från midten af 1600-talet från Väfversunda kyrka, Östergötland. Talrika prof på svenska funtar finnas afbildade dels i Vitt. hist. och ant.-akad:s "Månadsblad", dels i H. Hildebrands "Sveriges medeltid", III. O. J—e.

Fig. 3.

Dopkyrka. Se Centralkyrka. Dopnamn. Se Namn. Doppardagen kallas af ålder julaftonen med anledning af den i flera svenska landsorter gängse seden, att man då på middagen samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt fläskspad, samt doppar bröd däri och sedan förtär detsamma. Seden att "doppa" om julen är möjligen en kvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna. Doppia (it., "dubbel") l. Pistola, num., namn på åtskilliga föråldrade italienska guldmynt af växlande värde i de olika staterna, t. ex. i Rom och Bologna = 12 kr. 45 öre, i Savojen = omkr. 20 kr., i Milano = 28 kr. 47 öre, i Genua icke mindre än = 63 kr. 30 öre. — Doppietta, ett sardinskt guldmynt, på 1700-talet = 5 lire, från 1842 = 10 lire. Doppietta. Se Doppia. Doppingar, Podicipedidæ, zool., en familj, tillhörande fågelordningen Colymbiformes. Dess medlemmar hafva en stark, rät, tillspetsad näbb, stora, långt bakåt belägna ben, långa, skilda framtår, med simhuden delad i flikar längs sidorna, fri, kort och med en hudflik försedd baktå, breda, platta klor o. s. v. Fjäderbeklädnaden är mycket tät, delvis silkesfin, och vingarna små samt korta; stjärt saknas. Doppingarna hafva ett tranigt kött, och deras skinn användes icke sällan som pälsverk. Till denna familj hör släktet Podiceps. J. G. T.* Doppingsläktet, Podiceps l. Colymbus, zool., ett till doppingarnas familj (Podicipedidæ) hörande släkte, som igenkännes därpå, att näbben är tämligen utdragen och försedd med små, aflånga näshål, baktårna försedda med en bred hudflik samt hufvudet och halsen under häcktiden icke sällan prydda med en tofs, krage e. d. af praktfulla fjädrar. För öfrigt igenkännas doppingarna mycket lätt på den långsträckta och nedtryckta kroppsbyggnaden, den långa, smala halsen, den stjärtlösa gumpen, tårnas egendomligt inskurna hudflikar o. s. v. De tillhöra den tempererade zonen. Under sommaren hafva de sina tillhåll i stillastående, af tät säf och vass omkransadt vatten; endast vid flyttningstiderna, vår och höst, låta de se sig på hafvet. På land visa de sig helt främmande och begifva sig dit endast i största nödfall. I detta afseende skilja de sig från nära nog alla andra simfåglar, hvilka åtminstone tidtals pläga hvila sig och putsa sina fjädrar på stranden eller på skär och klippor. Doppingarna förrätta däremot allt, som hör till deras lifs trefnad, i vattnet, där de till och med hafva sina bon flytande. Också häntyder hela deras kroppsbyggnad på ett dylikt lefnadssätt. Det finnes knappast några andra fåglar, som röra sig i vattnet med så utomordentlig ledighet och snabbhet eller som dyka och simma under vattnet med sådan skicklighet som doppingarna. De kunna äfven flyga tämligen snabbt, ehuru deras vingar äro mycket små i jämförelse med kroppen. Under flykten hålla de hufvud och hals sträckta framåt, och de långa fötterna, hvilka såsom styre ersätta stjärten, riktade bakåt. Största svårigheten hafva de att komma upp ur vattnet. De måste springa och flaxa ett långt stycke på vattenytan, innan de få tillräckligt med luft under vingarna för att kunna höja sig. De äro skygga fåglar, hvilka vid alla tillfällen, då någon fara hotar dem, skickligt förstå att sätta sig i säkerhet. Ofta simma de så lågt med kroppen, att endast hufvudet och en del af halsen synas ofvan vattenytan, och dyka pilsnabbt undan jägarens skott. Deras föda utgöres hufvudsakligen af småfisk, grodlarver, insekter och andra smärre vattendjur, hvilka de upphämta från djupet och förtära på vattenytan. En egenhet, som man tror sig hafva iakttagit hos dessa fåglar, är att de afplocka och nedsvälja sina egna fjädrar. De lefva ständigt parvis; makarna, som visa mycken ömhet för hvarandra, flytta bort i hvarandras sällskap och återvända på samma sätt, merendels hvarje år till samma plats, för att fortplanta sig. De bygga ett af vattenväxter löst hopfogadt bo, som de fästa vid något vassrör e. d., för att det ej må kunna bortföras af vinden. Honan lägger 3—6 medelstora, grönhvita och i båda ändarna afsmalnande ägg, som växelvis rufvas af bägge makarna.