<img l>Skäggdoppingen.

När dessa lämna boet, täcka de öfver äggen med halfmultnade växtstjälkar o. d., så att det hela snarare liknar en tillfälligt hopdrifven hög af växtlämningar än ett fågelbo. Efter ungefär tre veckor utkläckas ungarna. Hannen förflyttar dessa upp på sin rygg, där han bär dem under de första dagarna. Till en början tager hannen, vid minsta fara, dem under vingarna samt för dem med sig ned i djupet. Icke sällan få de mellan föräldrarnas fjädrar inkrupna ungarna följa med upp i luften. De hvila sig och sofva gärna på de äldres rygg. Bland doppingarna likna de båda könen hvarandra fullkomligt, med undantag däraf att honorna äro något mindre än hannarna. Af de i Sverige anträffade fem arterna, hvilka alla äro flyttfåglar, är den gråstrupiga doppingen, Podiceps rubricollis, hvilken uppnår en längd af 45—47 cm., icke sällsynt i de södra provinserna och är äfven iakttagen i mellersta Sverige. Om sommaren äro hufvudet och de öfre kroppsdelarna på honom glänsande svartaktiga, framhalsen och kräfvan brunröda och den undre sidan silfverhvit; om vintern är den öfre delen af kroppen svartbrun och framhalsen på midten brungrå, med en otydlig rödbrun fläck på hvardera sidan upptill. Den gråstrupiga doppingen har en liten nacktofs och en nästan omärklig halskrage. Äggen hafva en längd af 51 mm. och en bredd af 32 mm. Något större, ungefär af en ands storlek, är skäggdoppingen, Podiceps cristatus (se fig.). Om sommaren har denna art hufvudet ofvantill svart, de öfre kroppsdelarna svartbruna, med ett hvitt långsgående band på vingens öfre sida, samt framhalsen och buksidan hvita. Om vintern är dräkten gråaktigt svartbrun med askgrå fjäderkanter. Nacktofsen och den brunröda, svartkantade halskragen äro väl utvecklade. Skäggdoppingen häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige. Smådoppingen, Podiceps minor, som skiljer sig från de öfriga svenska arterna dels genom ringare storlek och dels därigenom, att vingspegel saknas eller är otydlig, förekommer mera sällsynt i de södra och mellersta landskapen. J. G. T.* Doppio movimento [då'ppiå måvime'ntå], it., mus., "dubbel rörelse", dubbelt så fort. — Doppio valore, "dubbla (not)värdet", d. v. s. dubbelt så långsamt. Doppler, Johann Christian, österrikisk matematiker och fysiker, f. 1803 i Salzburg, d. 1853 i Venezia. Han egnade sig först åt faderns yrke (stenhuggeri), men tvangs af en svag kroppskonstitution snart att öfvergifva detsamma, hvarefter han deltog i undervisningen i polytekniska institutet i Wien och gymnasiet i Salzburg. 1835 utnämndes han till lärare vid realskolan i Prag, beklädde sedermera andra lärarposter i Prag, Schemnitz och Salzburg samt kallades 1850 till professor i experimentalfysik vid universitetet i Wien. D. författade trots sin sjuklighet och sin under största delen af hans lif ogynnsamma ställning ett femtiotal matematiska, naturfilosofiska och särskildt fysikaliska afhandlingar, hvilka dock ej hafva något större intresse utom en år 1843 offentliggjord, i hvilken han försökte att förklara orsaken till, att ej alla stjärnor lysa med hvitt ljus, hvarvid han för första gången använde den efter honom benämnda Dopplers princip (se d. o.). S. A—s. Dopplers princip, fys. Antag, att vi i A hafva en ljudande kropp (exempelvis en stämgaffel), som <table o> <td l>A <td c>C <td r>B <td 3>___________________ </table> gör 100 svängningar i sekunden, och att i punkten B någon ger akt på ljudet från A. Står den ljudande kroppen stilla i A, så hör personen vid B 100 svängningar i sekunden, men annorlunda blir förhållandet, om kroppen rör sig i riktning mot B. Om t. ex. afståndet mellan A och B vore 330 m. och ljudets hastighet vore 330 m. i sekunden (vid 0°) och A-kroppen rörde sig mot B med en hastighet af 165 m. per sekund, och den tid, då kroppen befinner sig i A, betecknas med 0, så befinner sig kroppen vid C, midt emellan A och B, vid tiden 1 (efter en sekunds förlopp) och i B vid tiden 2. Vi vilja undersöka huru många ljudsvängningar åhöraren i B iakttager under en sekunds förlopp (t. ex. mellan tiden 1 och tiden 2). Vid tiden 1 förnimmer åhöraren den första svängningen af kroppen i A (den svängning kroppen gör vid tiden 0), eftersom precis en sekund åtgår för ljudet att hinna fram från A till B. Vid tiden 2 hör personen i B den svängning, som egde rum samtidigt i B, dit kroppen hunnit vid tiden 2. Under loppet af en sekund hör alltså personen i B alla de svängningar, som kroppen afgifvit åt luften under tiden från 0 till1 2, d. v. s. under två sekunders tid. Om således den ljudande kroppen gör n stycken (t. ex. 100) svängningar i sekunden, så förnimmer personen i B, så länge kroppen närmar sig honom, 2 · n (d. v. s. i detta exempel 200) svängningar i sekunden, d. v. s. oktaven af den ton, hvilken kroppen ger, om den står stilla. Är c ljudets hastighet och v kroppens, blir i allmänhet det iakttagna svängningstalet: <table o> <td v3>n₁ = n <td c>c <td>————— <td>, <td c>c ± v </table> där plustecknet gäller för en kropp, som aflägsnar sig från, minustecknet för en, som närmar sig till iakttagaren. Denna lag, som efter sin upptäckare kallas Dopplers princip, gäller naturligtvis också för de svängningar, som åstadkomma ljusintryck. Ljuset från en ljuskälla, som närmar sig till en iakttagare, bör därför synas hafva högre svängningstal (ligga närmare åt den violetta änden af spektrum), än ljuset från denna ljuskälla, om den stode stilla. Och om ljuskällan aflägsnade sig, borde dess ljus synas förskjutet åt den röda ändan af spektrum. Ljusets svängningstal kan iakttagas medelst spektralapparater. Om därför en spektrallinje, som man igenkänner vara t. ex. natriumlinjen, i ljuset från en stjärna är förskjuten något åt den violetta sidan