af spektrum, hvilket finnes genom jämförelse med ljuset från en natriumlåga, så kan man däraf sluta sig till, att stjärnan i fråga närmar sig mot iakttagaren. Genom uppmätning af förskjutningens storlek kan man också bestämma den hastighet, med hvilken stjärnan närmar sig. Doppler uppställde sin princip 1843, men använde densamma på ett mindre lyckligt sätt. Två år senare konstaterade Buys-Ballot dess användbarhet för ljudvågor, i det en ljudkälla placerades på ett lokomotiv, som fick fara till eller från iakttagaren. 1848 påpekade Fizeau principens användbarhet inom optiken, där densamma fått en oerhörd betydelse för bestämmande af himlakropparnas relativa hastighet i synlinjens riktning. Den utgör därigenom ett af astronomiens allra viktigaste hjälpmedel (jfr Dispersion). S. A—s. Doppåse, Kristningasäck, ett slags påsliknande dopdräkt för barn, vanligen af högrödt ylletyg, prydt med spetsar och smycken. Doppåsar äro knappast längre i bruk, men de äro kända från flera landskap. O. J—e. Dopvittne. När i 3:e årh. barndopet började blifva allmänt, uppkom jämväl seden att tillkalla dopvittnen, eller faddrar, hvilka skulle å barnets vägnar aflägga trosbekännelse och ikläda sig förbindelse att i nödfall draga försorg om dess kristliga uppfostran. Genom detta bruk fick kyrkan ett slags garanti för, att tillfälle till en sådan uppfostran komme att beredas alla döpta. Faddrarnas antal borde vara minst två, men ofta tillkallades flera, och särskildt på 1500- och 1600-talen var det i de högre samhällsklasserna brukligt att inbjuda många dopvittnen. Enligt den katolska kyrkorätten (från Justinianus' tid, 527—565) träder dopvittnet i en andlig släktskap med den döpte (gudfader, gudmoder; gudson, guddotter), hvarför ock giftermål dem emellan är förbjudet. Den katolska kyrkan tillåter ej, att främmande trosbekännare användas såsom faddrar. Samma bestämmelse innehålles äfven i några lutherska kyrkoordningar, bl. a. svenska kyrkolagen af 1686 (kap. 3 § 5) och finska kyrkolagen af 1869 (§ 42). I det allmänna medvetandet har fadderskapets ursprungligen stora betydelse numera mycket sjunkit, och faddrarna betraktas i våra dagar nästan endast såsom dopvittnen i detta ords egentliga bemärkelse. Tvång att om möjligt tillkalla faddrar finnes ej i svenska kyrkan (jfr kyrkohandboken af 1894). — Äfven vid fullvuxnas dop förekomma stundom faddrar. Jfr Konfirmationsvittne. Dor (Dora), en gammal kananeisk stad vid Medelhafvet, belägen ej långt från berget Karmel, i närheten af nuv. byn Tantura. Trots uppgiften i Jos. 12: 23 (Josua besegrar konungen i D.) blef staden först på konungatiden underkufvad af israeliterna (jfr Dom. 1: 27). Efter staden kallades den i dess närhet liggande trakten Nafat l. Nafot Dor, "Höjden eller Höjderna vid D." (Jos. 11: 2; 12: 23). Enligt 1 Kon. 4: 11 hade en af Salomos tolf fogdar sitt säte i Nafot Dor. Längre fram i tiden gafs D. af perserkonungen åt sidonierna. I slutet af makkabeertiden var staden i tyrannen Zoilus' hand, men betvangs af makkabeern Alexander Jannai, hvarigenom den alltså åter kom under judarna. Pompejus befriade den år 63 f. Kr. från deras herradöme, och från detta år började den af tacksamhet härför en ny tidräkning. På den kristna tiden var den biskopssäte. E. S—e. Dor, dinkafolkets namn på bongo (se d. o.). Dora, kananeisk stad. Se Dor. Dora Baltea [då̄-], fr. Doire l. Doire-Baltée, en af Pos vänstra bifloder. Den upprinner på östra sidan af Mont Blanc, genomströmmar i östlig riktning Aostadalen, böjer sig vid Châtillon åt s. ö., når vid Ivrea slätten och utfaller i Po vid Crescentino. Längd 148 km. Uppför D:s dal går vägen till Lilla och Stora S:t Bernhards-passen. Doraden, zool. Se Dorader. Dorader l. Guldmakriller, Coryphæna, zool., ett till de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) och makrillfiskarnas familj (Scombridæ) hörande släkte, hvars medlemmar hafva en utdragen, sammantryckt, med små fjäll besatt kropp, en nästan alldeles mjukstrålig, utefter hela ryggen gående fena samt ett aftrubbadt hufvud, med en kam eller köl på pannan. Dessa fiskar äro stora och vackra samt ådraga sig sjöfarandes uppmärksamhet genom sina lysande färger, hvilka varit orsaken till deras namn (af fr. dorer, förgylla). I varmare haf finnas flera arter af detta släkte. Den vanliga guldmakrillen, guldkarpen l. doraden, Coryphæna hippurus, blir 1,2—1,5 m. lång, och dess färg växlar alltefter den olika dager, i hvilken fisken ses. Då hafvet är lugnt och fiskarna komma upp mot vattenytan, visa de sig glänsande blå eller purpurfärgade med guldglänsande fenor och silfverglänsande undersida. Upptagas de ur vattnet, öfvergå den glödande purpurfärgen och den skimrande guldglansen i silfverglans, med skiftningar i de förra färgerna. En tämligen lång stund fortfar detta färgspel, men småningom antager fisken ett mörkt lädergrått utseende. Denna guldmakrill tillhör Atlantiska oceanen och Medelhafvet. Endast under lektiden, på hösten, träffas den vid kusterna; men på andra tider ser man den långt ute på hafvet, i synnerhet då detta är upprördt, af hvilken orsak sjömän spå storm, när de få se denna fisk simma kring skeppet. Guldmakrillen är en glupsk fisk, som lefver af allehanda andra fiskar, i synnerhet flygfiskar, hvilka icke sällan se sig nödsakade att medelst hopp öfver vattenytan söka undkomma sina förföljare. Köttet är omtyckt och står i ganska högt pris. J. G. T.* Dora d'Istria, pseudonym för den rumänisk-franska författarinnan Helena Koltsova-Masalskaja (se d. o.). Dorak el-Atek (Fellachia), stad i persiska prov. Kusistan, i en kärrtrakt vid floden Djerrahi, som där genom en kanal står i förbindelse med Karun och Schatt el-Arab. Omkr. 6,000 inv. D. är hufvudstad i landskapet Dorakistan l. Kaban under en schejk, som har att bevaka gränsen mot Irak Arabi. Dorakistan. Se Dorak el-Atek. Doran [då̄'rən], John, engelsk författare, f. 1807, d. 1878, var i många år utgifvare af den litterära tidskriften "Athenæum" och af den antikvariska tidskriften "Notes and queries". Hans historiska kåserier och populärt hållna kulturskildringar, t. ex. Habits and men (1854; 4:e uppl. 1868), History of court fools (1858), Their majesties' servants (1863; 2:a uppl. 1865; rev. af Lowe 1887), Saints and sinners (1868) och