<img l>

Doré [då-], Paul Gustave, fransk konstnär, f. 6 jan. 1833 i Strassburg, d. 23 jan. 1883 i Paris. Han kom 1847 till Paris för att afsluta sina skolstudier, och grundade där s. å. i förening med Philipon, "Le journal pour rire", i hvilken han var medarbetare till 1854. Sistnämnda år tecknade han "Histoire dramatique, pittoresque et caricaturale de la sainte Russie", och 1854—56 utgaf han, äfvenledes i förening med Philipon, "Le musée anglo-français", i hvilket arbete han med sitt ritstift fantiserade scener från Krimkriget. Under samma tid tecknade han jämväl illustrationer till "Œuvres de Rabelais" (1854), "Les contes drôlatiques" (af Balzac; 1855), "Fierabras", "Le chevalier Jaufre", "Voyage aux eaux des Pyrénées" (af Taine; 1855) och "La légende du juif errant" (af P. Dupont; 1856). 1861 utkommo hans storartade teckningar till "L'enfer du Dante", genom hvilka hans rykte nådde sin höjdpunkt. På sistnämnda praktverk följde en mängd andra, "Les contes de Perrault" (1861), Chateaubriands "Atala" (1862), "Aventures du baron de Münchhausen" (s. å.), "Don Quichotte" (1863), "La sainte bible" (1865), Miltons "Paradise lost" (1866), Tennysons "Idylls of the king", "La légende de Croquemitaine", "Le purgatoire et le paradis du Dante", "Les fables de La Fontaine" (1868), "London, a pilgrimage" (text af Blanchard Jerrold; 1872), Davilliers "L'Espagne" (1873), "La chanson du vieux marin" (af Coleridge, öfv. af A. Barbier; 1876), "Histoire des croisades" (af Michaud; 1875—76) och "Roland furieux de l'Arioste" (1879). (Teckningarna till Tennysons idyller äro utförda i stålgravyr, de öfriga i träsnitt.) D. tecknade äfven för flera franska och engelska illustrerade tidningar. Som målare åstadkom han ett 60-tal mestadels stora dukar. Hans ämneskrets var äfven på detta område högst omväxlande; han målade Slaget vid Alma (1855), Francesca da Rimini (1861), Slaget vid Inkerman, Dante och Vergilius i förrädarnas krets i helvetet, Syndafloden (1863), Neofyten (1868), Tobias och ängeln (Luxembourg-galleriet), Kristendomens triumf, En sommarnattsdröm, Alplandskap, Marseljäsen (1870), Elsass (1871), Spansk siesta, Dansande zigenerskor i Granada, Mörkret öfver Golgata (1873), Jeftas dotter, Kristna martyrer (1874), Barnamordet i Betlehem, Mose inför Farao (1878) och Ecce homo (s. å.). 1877 framträdde D. såsom bildhuggare, med gruppen Parcen och Amor, och året därpå utställde han sin stora figurrika vas La vigne, statyn Ganymedes, gruppen La gloire, en Madonna m. m. Hans sista verk var monumentet öfver Alexandre Dumas d. ä. med flera bifigurer, rest efter hans död på Place-Malesherbes i Paris. — I sin frodiga och oförtröttade alstring visar D. en outtömlig skaparkraft och fantasistyrka, men hans framställning är ofta flyktig och ytlig och blef därtill med åren sorgligt maniererad. Bäst var han på det fantastiska och groteska området och i karikatyren. Af hans större teckningsserier stå de Perraultska sagorna och Don Quijote främst. Mindre tillfredsställande äro bibelplanscherna. D. sträfvade efter ett namn som monumental målare och bildhuggare, och grämelsen öfver den kallsinnighet, hvarmed framför allt hans målningar mottogos, synes ha påskyndat hans död. I London utgafs 1870, under titeln "The Doré gallery", ett vackert urval af hans bästa dittills utförda teckningar (250 pl. med text). Svenska Doré-upplagor äro: "Perraults sagor" (40 pl.; 1873), "Baron Münchhausen" (1875), Dantes "Divina commedia" (135 pl.; 1875—76) och "Den heliga skrift" (H. M. Melins bibeluppl., 230 pl.; 1874—78). D:s konst är skildrad af Delorme (1879), Roosevelt (1885) och Jerrold (1891). (G—g N.) Dorema Don, bot. farm., ett ganska egendomligt släkte inom fam. Umbelliferæ. En art, D. ammoniacum Don (se fig.), växer i Persiens öknar och å stäpperna kring sjön Aral samt upp mot sjöarna Balkasch och Alakul i södra Sibirien. Den är en mångårig, omkr. 4 m. hög ört med ett blågrönt, naket utseende. Endast vid roten, som växer i flera år, innan den högresta stjälken utvecklas, finnas fotslånga, 3 gånger parbladigt delade blad. Stjälkens blad äro förkrympta till fjäll. Blommorna äro höljda af filtludd och sitta i enkla, små, nästan klotrunda flockar, som äro klaselikt ordnade utefter stjälkgrenarna. I stjälken och, före densammas utveckling, i roten finnes en ymnig balsam, som utsipprar å stjälken i form af droppar eller "tårar", hvilka stelna i luften och insamlas (företrädesvis i Persien) samt utgöra drogen gummi resina ammoniacum in lacrymis l. granis. En annan form af denna drog kallas gummi res. amm. in massis amygdaloides, som förr utgjorde den vanligaste handelssorten och som består af stora, mer än 1 kg. tunga massor af mer eller mindre tätt sammanpackade korn eller s. k. mandlar af utvändigt gulaktig, inuti blåaktigt mjölkhvit färg. Den erhålles ur roten. Ammoniakgummi innehåller flyktig olja, harts och gummi. Det ingår i åtskilliga plåster och piller samt nyttjas som fördelande och slemlösande. Ammoniakgummi erhålles äfven af D. Aucheri Boiss. (Persien), D. aureum Stcks (Belutsjistan) och D. hirsutum Loft. (Persien). O. T. S. (G. L—m.)

Dorer [då̄rer], Eugen Robert, schweizisk bildhuggare, f. 1830 i Baden (Aargau), d. 1893 där, studerade i München, Dresden (hos Rietschel och Hähnel) och Rom samt var sedan 1872 bosatt i Bern. Bland hans arbeten berömmas i synnerhet utkastet till ett Winkelriedmonument (icke utfördt) och Nationalminnesvården till påminnelse om Genèves förening med Schweiz (bronsgrupp i Genève). Hans hufvudarbete är Nationalmonumentet framför förbundsbyggnaden i Bern: en brunn med en grupp, framställande sammansvärjningen på Rütli, och med bilderna af Germania, Italia och Gallia. Dorerna l. Dorierna (grek. dorie͡i's), en af