det grekiska folkets tre hufvudstammar, enligt sagan afkomlingar af Hellens son Doros. I likhet med hela det grekiska folket invandrade de från Asien till Grekland. De bodde en tid i Tessalien och synas under någon längre tid haft en stödjepunkt i det lilla, efter dem uppkallade landskapet Doris, i mellersta Grekland. Sin allmänna utvandring mot s. (den s. k. "doriska vandringen") företogo de enligt traditionell tidsbestämning 1104 f. Kr. och funno slutligen stadigvarande hemvist dels på Peloponnesos, företrädesvis i de tre södra, af dem eröfrade landskapen (Argolis, Lakonien och Messenien), dels på Kreta, där redan tidigt dorisk kultur och doriskt statsskick vunno insteg. Att någon verklighet ligger till grund för denna vandringssaga, kan icke betviflas, om ock många af dess enskildheter äro uppdiktade. Äfven Korint och Megara m. fl. grekiska stater hade dorisk befolkning, och doriska kolonier utsändes efter hand åt många håll, men i synnerhet till Mindre Asiens sydvästra kuster samt till Syd-Italien och Sicilien. Såsom ett utmärkande karaktärsdrag hos den doriska folkstammen brukar framhållas ett krigiskt lynne i förening med en lugn och samlad kraft, som fick sitt uttryck såväl i deras statsinrättning, för hvilken Spartas Lykurgiska lagar utgöra den mest fulländade typen, som i deras lyriska poesi och musik, deras byggnadskonst och deras språk. (Jfr Grekiska språket.) I alla dessa hänseenden bilda dorerna en skarp motsats till de öfriga stammarna, i synnerhet till den joniska. Otvifvelaktigt är dock, att nämnda egenskaper åtminstone delvis haft sin grund snarare i de yttre förhållanden, under hvilka vissa grenar af det doriska folket lefvat och utbildat sig, än i en hos hela stammen inneboende karaktär. Många af de doriska staterna uppvisa ett helt annorlunda beskaffadt folklynne, och särskildt torde dorerna på Sicilien med afseende på sinnets lättrörlighet hafva kunnat upptaga täflan med själfva atenarna. A. M. A. Dorestad, nu Wijk bij Duurstede, stad i Nederländerna vid Rhen, omkr. 20 km. s. ö. om Utrecht, var redan tidigt, men särskildt under 700- och 800-talen en blomstrande handelsstad. Mynt slogos där af merovingerna och Karl den store. Med Danmark och Sverige stod D. i liflig förbindelse, både af fredlig och fientlig art. I förra hälften af 800-talet öfverlämnades staden som förläning till de nordiske höfdingarna Rorik och hans broder Harald af Ludvig den fromme, som därigenom hoppades vinna fred. Dorestadsmynten blefvo förebilden för de äldsta nordiska mynten, hvilka anträffats dels i Danmark, dels på Björkö i Mälaren, det forna Birka, som synbarligen stod i lifliga handelsförbindelser med Frisland. Liksom på Björkö ha vid D. anträffats rika fynd af fornsaker från vikingatiden i lämningarna af den gamla staden. Dessa förvaras i museerna i Leiden och Utrecht samt till ringa del i Wijk. Doria [då'ria], genuesisk adelsätt, jämte familjerna Fieschi, Grimaldi och Spinola magnæ quatuor prosapiæ (Genuas fyra stora familjer). D. och Spinola hörde till ghibellinernas parti, de två andra familjerna till guelfernas, och deras blodiga strider skakade ofta republiken. Tre storartade palats i Genua med namn efter D. vittna än i dag om släktens makt och anseende. Ätten D. har utgrenat sig i flera linjer, bl. a. D.-Pamphili-Landi (furstlig), som härstammar från Giovanni Andrea D. (se nedan), D.-Angri (furstlig) och Lamba-D. 1. Oberto D. gjorde den genuesiska sjömakten till den mest fruktade på sin tid genom sin stora seger vid Meloria (6 aug. 1284) öfver Pisa, hvarigenom dess med Genuas sedan länge rivaliserande sjömakt krossades. 2. Corrado D., den föregåendes son, var en af ledarna för den revolution, som 1270 gjorde slut på guelfernas välde i Genua, hvarefter han och Oberto Spinola proklamerades till capitani della libertà genovese. Han deltog med utmärkelse i sin faders sjöseger vid Meloria (1284). 3. Lamba D., amiral, är ryktbar för sin sjöseger öfver den venezianske amiralen Andrea Dandolo vid ön Curzola (8 sept. 1298), hvilken visserligen var dyrköpt, men tvang Venezia till en för Genua hedrande fred. 4. Filippo D., amiral, gjorde 1350 ett förhärjande sjötåg till de venezianska kusterna. 1355 bemäktigade han sig genom förräderi Tripolis, som då lefde i fred med Genua, hvarför han af sina medborgare blef för en tid landsförvist. 5. Paganino D., amiral, utmärkte sig särskildt i tredje kriget mellan Genua och Venezia. 1352 besegrade han den venezianska flottan under Niccolò Pisani utanför Konstantinopel och tvang kejsar Kantakuzenos att stänga de grekiska hamnarna för venezianerna, men gifva genueserna fullständig handelsfrihet. Hans stora förluster i denna drabbning gjorde dock, att han miste sitt befäl 1353. 1354 återfick han det och vann 3 nov. s. å. vid Porto Longo en glänsande sjöseger öfver Niccolò Pisani, som blef fången med hela sin flotta, hvarefter Venezia blef tvunget att sluta fred. 6. Luciano D., amiral, utmärkte sig i Chioggia-kriget (1379—81), då han fråntog venezianerna Rovigo, Grado och Caorle och vann sin sista sjöseger vid Pola, där han stupade 29 maj 1379. 7. Pietro D., den föregåendes broder och efterträdare som amiral, lyckades 1379 bemäktiga sig Chioggia, men blef innesluten där af Vittore Pisani i spetsen för Venezias sjömakt. D. afvisade alla fredsanbud och föll 1380 för en kanonkula, hvarefter hans flotta gaf sig åt venezianerna. 8. Andrea D., Genuas mest berömde härförare till sjöss, f. 1468 i Oneglia, d. 1560 i Genua. Då partistriderna som värst härjade Genua, tjänade han utländska furstar, påfven Innocentius VIII, Ferdinand och Alfons II i Neapel, samt gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem. När Karl VIII af Frankrike 1494 inryckte i Neapel, stod han i det längsta på Alfons II:s sida, men slöt sig därefter till fransmännen och försvarade med framgång Rocca Guillelma mot Gonsalvo de Córdoba, som förgäfves sökte draga honom öfver i Spaniens tjänst. 1503 var han i Genuas tjänst och åtföljde sin farbroder Domenico till Corsica för att kufva ett uppror. Sedan han egnat sin håg åt flottan, företog han flera härnadståg mot turkarna i Medelhafvet och slog dem flera gånger, särskildt 1519 vid Pianosa. Under krigen mellan Frans I och Karl V stod han i början på Frankrikes sida, utnämndes till general för de franska galärerna och slog Karl V:s flotta vid kusten af Provence, befriade det blockerade Marseille och gjorde fransmännen flera stora tjänster. Men 1528