Andrea Doria. Efter Meldemanns träsnitt (omkr. 1530).

slöt han sig, uppretad öfver fransmännens trolöshet och intriger, till Karl V och intog å hans vägnar det af fransmännen besatta Genua. Där befäste han den republikanska styrelsen genom införandet af en ny författning, som sedermera i hufvudsak bestod till republikens slutliga upplösning, 1815, samt genom att med kraftig hand nedslå oroligheterna. Karl V utnämnde honom till högste befälhafvare öfver sin flotta samt förlänade honom furstendömet Melfi och herrskapet Tursi, och hans medborgare utsågo honom till censor för lifstiden samt gåfvo honom hederstiteln "fäderneslandets fader och befriare". D. stred sedan troget på kejsarens sida, eröfrade 1532 Koron och Patras från turkarna samt ledde 1535 den af Karl V företagna eröfringen af Tunis. Då kejsaren 1541 mot D:s råd företog det olyckliga krigståget mot Algeriet, var det D., som räddade den kejserliga expeditionen från fullständig undergång. Ehuru D. därvid förlorat en del af sin flotta, var han dock nog stark att 1543 genom en sjöseger utanför Nizza kunna förhindra den planlagda föreningen mellan den franska flottan och den turkiska under Hairaddin Barbarossa. Sina fiender i själfva Genua sökte D. vinna genom försonlighet och giftermålsförbindelser, men lyckades endast delvis däri, i det att flera sammansvärjningar bildades mot honom, hvilka han dock krossade. Ännu på sin höga ålderdom företog han 1554 ett lyckligt krigståg till Corsica, hvarifrån han förjagade fransmännen. Se Petit, "André D., un amiral condottière au XVI:e siècle" (1887). 9. Giovanni Andrea D., den förres brorsons son och adoptivson, fick 1556 befälet öfver den i Filip II:s af Spanien tjänst stående genuesiska flottan och anförde 1560 en spansk här vid belägringen af Tripolis. Sedan han 1564 vunnit en sjöseger öfver turkarna vid Corsica, blef han befälhafvare för en spansk eskader, som skulle hjälpa venezianerna att försvara Cypern, men uträttade intet och bar därför skulden till, att turkarna eröfrade denna ö. 1571 deltog han i slaget vid Lepanto, men skördade därunder ingen ära. Han dog 1606. Dorien. Se Doris 2. Dorierna. Se Dorerna. Dorigny [dårinjī], Nicolas, fransk kopparstickare, f. 1657, d. 1746, var sedan 1725 medlem af den kungl. akademien i Paris. Han förenade grafstickeln och nålen och var en af sin tids störste kopparstickare, särskildt utmärkt i återgifvandet af Rafael (Kartongerna, Transfigurationen) och Daniele da Volterra (Korsnedtagningen). Doris, Stjärnsnäck- l. Korssnäcksläktet, zool., ett till blötdjuren (Mollusca), snäckdjurens klass (Gastropoda), bakgälarnas ordning (Opistobranchiata) hörande släkte, hvars medlemmar hafva fjäderlika, på ryggens midt belägna gälar, i hvilkas midt analöppningen befinner sig, och på ryggens främre del trefvare, hvilka kunna indragas inom en särskild hålighet. Kroppen är aflång, med hvälfd öfre sida. Skal saknas. Stjärnsnäckorna, hvilka träffas i alla haf, omfatta öfver 100, praktfulla, vanligen rödaktiga arter. Till de större bland dessa hör D. Argo, som är tegelröd med hvita punkter och omkr. 8 cm. lång samt förekommer i Medelhafvet. Betydligt mindre är den i de nordeuropeiska hafven allmänt utbredda D. muricata, som har genomskinligt hvit eller gulhvit färg och orangegula trefvare. J. G. T.*

Doris pilosa. 3 gånger nat. storl.

Doris (grek. Δωϱίς), grek. myt., dotter till Okeanos och Tethys, var gift med hafsguden Nereus, med hvilken hon hade femtio döttrar, de s. k. nereiderna. Doris (grek. Δωϱίς). 1. Berglandskap i det forna Hellas, med ett ytinnehåll af omkr. 220 kvkm. Det omfattade södra sluttningen af Oite, den nordvästra af Parnassos, Pindosdalen och den öfversta delen af Kefisosdalen. Landskapet beboddes ursprungligen af dryoper, men senare invandrade dorerna, och det betraktades sedan som den doriska stammens urhem. Det hade fyra städer, som tillsammans bildade ett själfständigt förbund, det s. k. doriska Tetrapolis, som var representeradt i det amfiktyoniska förbundet. I nuv. Grekland är D. en eparki i nomarkien Fokis, motsvarande det område, som i forntiden tillhörde de ozoliske lokrerna. — 2. (Dorien) De af dorer grundlagda kolonierna på sydvästra kusten af Mindre Asien (Karien) och angränsande öar (Kos, Rhodos m. fl.). De sex hufvudstäderna Halikarnassos, Knidos och Kos samt Ialysos, Kamiros och Lindos på