mynningsviken vid Oldersum. På denna sträcka har man åstadkommit förbindelser västerut till Süd-Nord-kanalen och i n. ö. till staden Papenburg. Från Oldersum når kanalen slutligen Emden och dess kanalsystem. Kanalens hela längd är 283 km., bredden 18 m. i bottnen och 30 m. i vattenytan; djupet är 2,5 m. Sänkningen, som öfvervinnes medelst ofvannämnda lyftverk vid Henrichenburg och 16 slussar (längd 67 m., bredd 8,6 m., djup 3 m.), är 72 m. Särskildt viktig är kanalen, som trafikeras af fartyg intill 600 ton, för exporten af de rensk-westfaliska stenkolen och för importen af utländska malmer och tackjärn. Arbetena började 1892 och voro afslutade 1899. Anläggningskostnaderna stego till 79,43 mill. mark. — I anslutning till D.—E.-kanalen ämnar man utföra en Rhen—Elbe-kanal, den s. k. Mittelland-kanalen, sträckande sig från Rhen till Herne, längs D.—E.-kanalen till Bevergern och därifrån förbi Hannover fram till Elbe i närheten af Magdeburg. (S. L—k.)

Dortmund—Ems-kanalens lyftverk vid Henrichenburg.

Dortrecht. Se Dordrecht. <img l>

Dorval, Marie Amélie Thomase, född Dealaunay, fransk skådespelerska, f. 1798 i Lorient, d. 1849 i Paris, beträdde scenen redan som barn, blef vid sexton år gift med balettmästaren A. Dorval och sedermera omgift med teaterförfattaren J. M. Merle. Hon anställdes 1818 vid Porte-Saint-Martin-teatern i Paris och vann där ett stort namn som framställarinna af de kvinnliga hufvudrollerna i Hugos och Dumas d. ä:s dramer. 1834 öfvergick hon till Théâtre français, och mot slutet af sitt lif uppträdde hon på Odéonteatern. Fru D:s inflytande på den dramatiska reform, hvilken den romantiska skolan genomförde, skildras af denna skolas hufvudman såsom djupt ingripande. Hennes passionerade, men på samma gång konstfulländade spel var liksom enkom danadt för det romantiska dramats glödande älskarinnor. Hon stod 1829—35 i kärleksförhållande till skalden A. de Vigny, men öfvergaf honom sedan för A. Dumas d. ä. Doryalis Arn. et Mey., bot., växtsläkte af fam. Flacourtiaceæ. De få arterna förekomma nästan alla i Afrika och äro buskar eller små träd, med eller utan tornar. Bären af D. rhamnoides och D. rotundifolia kallas kafferplommon, de af D. Caffra keiäpple och äro mycket omtyckta i hemlandet (Kap och Natal). G. L—m. Dorycordaites, paleobot. Se Cordaitales.

Doryforos.

Doryforos, grek. (af dory, lans, spjut, och ferein, bära), lansbärare; besoldad lifdrabant hos envåldskonung; namn på en berömd staty af Polykleitos, framställande en ung man, som bär ett spjut öfver skuldran. Denna staty skattades af forntidens konstnärer som ett mönster beträffande de manliga skönhetsproportionerna och kallades därför äfven "Polyklets kanon" (jfr Kanon 3). Den bästa återgifning af densamma anses vara den i Neapels nationalmuseum förvarade (se fig.); andra finnas i Vatikanen o. s. v. Jfr Friederichs, "Der Doryphoros des Polyklet" (1863). Dorylæum (grek. Dorylaion), stad i Frygien (i Mindre Asien) vid floden Thymbres (nu Pursak). Korsfararna vunno där 1 juli 1097 en seger öfver sultanen af Iconium, Kilidsch Arslan. Nu ligger där Schar-Öjyk n. om Eskischehir.

Dorylus helvolus. A hanne; B hona; C o. D större och mindre arbetare (urspr. beskrifna under släktnamnet Typhlopone). Alla i nat. storlek.

Dorylinæ, zool., underfamilj af myrornas grupp, omfattande myror med så kolossal olikhet mellan arbetare, honor och hannar, att de, innan deras samhörighet uppdagats, beskrefvos såsom tre skilda släkten. Arbetarna äro antingen alldeles blinda eller utrustade med blott ett ommatidium på fasettögonens plats. Honorna, i de få fall, då de äro kända, äro klumpiga, blinda och vinglösa djur med ofantligt uppsvälld bakkropp och alldeles redlösa utan arbetarnas bistånd. De ha beskrifvits i litteraturen under släktnamnet Dichthadia.