Hannarna slutligen, som likaledes ha ett från öfriga myrhannars mycket afvikande utseende, äro stora, groft byggda, bevingade och med stora fasettögon försedda insekter med nattligt lefnadssätt. Flera dylika hannar äro beskrifna under olika släktnamn, hvaraf må nämnas Dorylus från Afrika och Labidus från Amerika. — Arterna af denna underfamilj lefva uteslutande i varmare länder. Bland dem må nämnas Afrikas beryktade drifvarmyror och Amerikas vandringsmyror. Drifvarmyror l. Visitmyror kallas arterna af undersläktet Anomma, tillhörande släktet Dorylus, som är utbredt öfver större delen af Afrika. Arbetarna bland dessa myror äro, liksom arbetarna bland alla afrikanska doryliner, fullständigt blinda, utan spår till ögon, och de ha blott en petiolarled. Till färgen äro de mer eller mindre mörkt rödbruna eller svartbruna. Kroppen är smärt och långsträckt med spensliga ben samt spetsiga, på insidan med en stor tand beväpnade mandibler. Storleken växlar mycket i samma samhälle, så att, medan de minsta arbetarna ej äro längre än 2 1/2—4 mm., nå däremot de större en längd af 12—13 mm. Därtill kommer, att de stora arbetarna ha oproportionerligt stora, 4-kantiga, baktill utskurna hufvud, hvilket ger dem ett mera respektinjagande utseende. Drifvarmyrorna ha ej något stadigvarande hemvist, utan uppehålla sig blott tillfälligt, medan de uppföda larverna, i andra myrbon, hvilkas invånare de fördrifvit. I öfrigt föra de ett kringströfvande lif. I oerhörda massor myllra de fram ur sitt gömställe och tåga fram i hvarandras spår i sluten ordning. De mindre gå i midten, bärande pupporna, medan de storhufvade individerna marschera på sidorna såsom ett slags säkerhetsvakt. Man ser dessa "soldater" då och då stanna och intaga försvarshållning, med sitt blinda hufvud sträckt i höjden och mandiblerna hotfullt utspärrade. För ett sådant myrtåg, som kan passera förbi en plats i oafbruten ström en hel dag, viker allt lefvande, och de smärre djur, som det drifver framför sig, äro räddningslöst förlorade, om de ej i tid sätta sig i säkerhet. Då tåget, såsom ofta händer, intränger i boningshusen (hvaraf namnet visitmyror), måste människorna till en tid rymma fältet för att undgå de ilskna djurens smärtsamma bett. Men då myrorna draga bort, ha de också snokat igenom hvarje vrå och drifvit bort alla objudna gäster och allt slags ohyra, hvilket i ej ringa mån uppväger det obehag de förorsaka. Det uppgifves, att myrorna, fastän de äro blinda, ej tycka om solljuset, och att de därför, då de nödgas gå fram öfver en öppen, obeskuggad terräng, i hast mura upp ett slags tunnel af jord och växtaffall, under hvilken tåget går fram. Öfverraskas myrtåget af en öfversvämning, så hopa sig myrorna i en klump med puppor och små arbetare i midten, hvarefter denna lefvande flotte drifver med strömmen, tills fast mark nås. Till och med rännilar och små bäckar lära icke bilda hinder för myrtåget, utan många myror haka sig fast vid hvarandra till en lefvande brygga, på hvilken de öfriga verkställa öfvergången. Vandringsmyrorna (Eciton) tillhöra Amerikas varmare delar. Arbetarna afvika från gamla världens doryliner därigenom, att petiolus är 2-ledad liksom hos underfamiljen Myrmicinæ. Hos en del arter äro arbetarna alldeles blinda, medan de hos andra äro utrustade med ett mer eller mindre tydligt punktformadt öga på hvardera sidan i stället för andra insekters fasettögon. Flera arter ha 2 slags arbetare, dels mindre och mörkare färgade, med litet, svart hufvud och mandibler af vanlig form, med bred tuggkant, dels större, ända till 13 mm. långa, och ljusare färgade, med stort hvitgult hufvud och ofantligt långa, smala mandibler, som i spetsen äro böjda inåt och uppåt i form af metkrokar, så att de ej kunna användas att bita med. Dessa senare arbetare pläga kallas soldater. Båda slagen ha smärt kropp och mycket långa ben. Hannarna, som beskrifvits under släktnamnet Labidus, och honorna, som äro Dichthadia-lika (se ofvan), afvika från arbetarna äfven däri, att petiolus har blott en led.

Olika slags arbetare af Eciton hamatum

Vandringsmyrorna liksom drifvarmyrorna äro nomader. Utan fasta bostäder ströfva de kring och intränga äfven i husen till stort obehag för invånarna. Under vandringarna medföra de sina larver. Dessemellan söka de tillfälliga rastplatser, helst i ihåliga träd, där de gyttra sig samman i stora, hängande klumpar, lika bisvärmar. Yttersta lagret i en sådan klump utgöres af öfvervägande soldater, som, med sina långa ben fasthakade vid hvarandra, sammanhålla det hela. Nära till hands ligger därvid misstanken, att deras vidunderliga hakformade mandibler spela någon roll för sammanhållningen. Mellan soldaternas kroppar hållas rörformiga gångar öppna, genom hvilka de vanliga arbetarna få tillträde till det inre af dessa stackar af lefvande material, då de återvända från jakten, belastade med byte åt larverna. I det inre af de stora myrklumparna befinna sig nämligen samhällets larver och sedermera äfven de i kokonger inspunna pupporna, och det är förmodligen för att vidmakthålla den för afkommans utveckling lämpliga värme- och fuktighetsgraden, som dessa enastående myrbon af sammangyttrade lefvande kroppar bildas. — Lika litet som andra myror undgå de nomadiserande Dorylinsamhällena denna massa små inhyseshjon, företrädesvis rekryterade ur de kortvingade skalbaggarnas grupp, hvilka mer eller mindre intimt förenat sina öden med sina värdars och åtfölja dem på deras vandringar (se Myrgäster). G. A—z. Dorylus, zool. Se Dorylinæ. Dos (grek. dosis, gåfva), med. farm., ingifning; en viss mängd af ett läkemedel, näml. så mycket som gifves en sjuk för hvarje gång eller inom en bestämd tid. Dosen måste för hvarje nytt läkemedel bestämmas genom särskilda undersökningar och genom försiktigt vunnen erfarenhet vid sjuksängen. Denna erfarenhet har emellertid lärt, att man, företrädesvis vid kraftigare medel, måste skilja mellan stora, medelstora och små doser, hvilka ofta förete icke allenast kvantitativt, utan äfven kvalitativt olika verkningar på den friska och den sjuka organismen. Man talar äfven i medicinsk praxis