om full (tillräckligt stor) dos och refrakt (sönderdelad) dos, t. ex. af opium. I regeln föreskrifvas doserna efter vikt, hos oss alltid efter gramvikt. Äfven flytande läkemedel föreskrifvas å recepten efter vikt, men vid ingifning af dylika medel åt en sjuk begagnas åtskilliga populära rymdmått, såsom kopp (= 120—150 gr.), matsked (= 15 gr. af vattenlösningar), dessertsked (= en half matsked) och tesked (= en half dessertsked, omkr. 5 gr. af vattenlösningar, 6 gr. af syruper o. d., 3,5 gr. af tinkturer), hvilka rymdmått dock i storlek växla ganska mycket och således egentligen icke äro lämpliga till en noggrann bestämning af dosens storlek. Att bestämma dosen efter droppar, såsom ofta sker med sprit- eller vinlösningar o. d. af häftigare verkande läkemedel, är ej heller någon noggrann mätning, ty af ett gram t. ex. opiumtinktur hafva vid försök erhållits från 22 till 38 droppar. Dropparnas storlek är nämligen i hög grad beroende på storleken och formen af mynningen till det kärl, hvarur läkemedlet drypes. (Lyckligtvis är det i vanliga fall icke så ytterst noga, om dosen är något större eller mindre.) Den kvantitet, hvari doser böra gifvas, är beroende på många omständigheter: läkemedlets egen natur, den sjukes ålder, kroppsbeskaffenhet, lefnadssätt och vana vid läkemedel, sjukdomens grad och art, stället för dosens införande i kroppen o. s. v. Det händer stundom, att en individ alls icke kan fördraga ens den minsta dos af äfven för öfrigt helt oskyldiga medel (jfr Idiosynkrasi). För dosernas afpassande gäller den regeln, att ju större fara finnes för handen och ju hastigare förlopp sjukdomen har (såsom vid häftiga blödningar, förgiftningar, kolerafall o. s. v.), dess kraftigare måste man ingripa med täta ingifningar: hvar 5:e, 10:e, 15:e minut i stället för hvarannan till hvar sjätte timma, hvilket är det vanliga. Ej sällan tåla vissa svårt sjuka ovanligt stora mängder af somliga läkemedel; så t. ex. kan man ofta ge en upphetsad sinnessjuk högst betydliga mängder opium eller annat bedöfningsmedel, en person med mycket svåra smärtor, såsom gall- eller njurstenskolik, bukhinneinflammation e. d., stora doser smärtstillande medel o. s. v. O. T. S.* För giftiga läkemedel, afsedda till invärtes bruk (att nedsvälja), att inspruta under huden e. d., föreskrifva farmakopeerna s. k. maximaldoser, angifvande den största mängd, som af nämnda medel får gifvas på en gång; vissa farmakopeer föreskrifva äfven dagsmaximaldoser, bestämmande huru mycket af dylika medikament får intagas under loppet af ett dygn. Om läkaren anser nödigt, få dessa doser öfverskridas; han utsätter då på receptet ett tecken (! eller sic!), som anger för apotekaren, att han med afsikt och ej af förbiseende öfverskridit maximaldosen. — I fråga om större mängder af läkemedel än de medicinskt brukade talas om giftig (toxisk) och dödande (letal) dos. — Ett systematiskt studium af förhållandet mellan dosens storlek och intensiteten af ett läkemedels eller ett gifts verkan har i allmänhet ännu ej blifvit genomfördt, utan man har nöjt sig med att bestämma detta förhållande blott i den utsträckning, som för praktiska ändamål varit nödvändig för, att man skulle lära känna, huru stor mängd af ett läkemedel är behöflig för att framkalla en viss åsyftad, nyttig verkan, samt huru mycket man utan risk kan gifva af detsamma (äfvenså, vid djurexperiment, hur stor den minsta dödande dosen är). Af försök till grundande af en mera allmängiltig doseringslag föreligga ännu helt få; dessa tyckas gifva vid handen, att, åtminstone för åtskilliga fall, om dosen likformigt ökas, verkans intensitet tilltager först snabbt, därefter allt långsammare, närmande sig ett maximum. Ju häftigare medlet verkar, dess "brantare" (snabbare) är stegringen. — Som bekant, utmärka sig homöopaterna för att i allmänhet använda läkemedel i ytterligt små doser — ofta så små, att det ej finnes någon rimlighet i att antaga, att de öfver hufvud skola kunna utöfva någon som helst verkan utom en suggestiv, en mer eller mindre inbillad sådan. Ett dylikt användande af medicin är antingen fantasteri eller humbug. Blott åt inbillade sjuka, vid afvänjningskurer för t. ex. morfinister, kan bruket af föregifvet verksam medicin vara berättigadt. C. G. S. Dos [då], fr. (af lat. dorsum), rygg, bakdel, baksida. — Dos-à-dos [dåṡadå̄], "rygg mot rygg" en ställning i dans (motsats: visavi); ett slags salongsdivan, där de sittande måste vända ryggarna mot hvarandra. Dosa, Georg. Se Dózsa, G. Dos-à-dos. Se Dos. Dosage [dåṡāʃ], fr. Se Dosera 1. Dosbarometer, fys. och meteor., ett slags kvicksilfverbarometer. Se Barometer. Dose [då̄ṡe], Johannes, tysk författare, f. 1860 i Ödis socken vid Kongeå (Danmark), studerade teologi i Kiel och Leipzig, emigrerade 1889 till Amerika, hvarifrån han 1893 återvände till Schleswig som lärare och skriftställare. D. tillhör de moderne "hem"-skildrarna ("heimatdichter") och har skrifvit ett stort antal böcker om Schleswigs natur och människor. Bland D:s arbeten må nämnas Heimatlieder (1898), Magister Vogelius (1899; 4:e uppl. 1905), en berättelse, från 30-åriga kriget, Der kirchherr von Westerwohld (1900; 3:e uppl. 1904), Ein Stephanus in deutschen landen (1901; 3:e uppl. 1903), Frau Treue (1901; 6:e uppl. 1905), Die sieger von Bornhöved (1903; 2:a uppl. 1905), Edelinde (1904) och Vor der sündflut (1905). Dosera. 1. (Fr. doser, [kvantitativt] afväga, af grek. dosis, se Dos) Afväga beståndsdelarna i en mekanisk (särskildt läkemedels-)blandning. — Dosering (fr. dosage), förhållandet mellan viktmängderna af de i en mekanisk (särskildt läkemedels-)blandning ingående beståndsdelarna. — 2. (Af fr. dos, rygg) Slutta, luta; göra sluttande. — Dosering, sluttning, lutning. Brantheten i jordvallars dosering betecknas genom förhållandet mellan sluttningens höjd och anlag (horisontala längd). Så t. ex. betyder 1:3 ("en på tre"), att höjden är lika med 1/3 af anlaget (se d. o.). G. U. Dosering. Se Dosera 1 och 2. — Doseringsanlag. Se Anlag, väg- o. vattenb. — Doseringslag. Se Dos. Doshisha [dåʃiʃa], evangeliskt universitet i Kioto, Japan, grundlagdt 1875 af den japanske patrioten och evangelisten Josef Hardy Nisima med först en teologisk och filosofisk, därefter en naturvetenskaplig fakultet. På sin dödsbädd (1890) uttalade sig Nisima om sin skapelse på följande sätt: "Ändamålet med D. är befordrandet af kristendom, litteratur, naturvetenskap, bildning i allmänhet.