Alla dess sträfvanden måste ömsesidigt stöda hvarandra. Målet med den i D. erhållna bildningen är ej teologi, litteratur eller naturvetenskap för deras egen skull. Genom dessa vetenskaper böra män fostras, som blifva dugliga att tjäna den sanna friheten och fäderneslandet". I detta afseende har ock redan nu D. gjort en icke obetydlig insats i det nya Japans lif. A. K. Dosiologi (af grek. dosis, se Dos, och logos, lära), läran om den mängd, hvari läkemedel böra gifvas. Dosis (grek.), med. farm. Se Dos. Dositheus, kallad Magister, en grek i 4:e årh. e. Kr., författare till (resp. öfversättare af) en grammatisk lärobok (ars) på latin med grekisk öfversättning. En mängd andra öfningsstycken med latinsk och grekisk text, de s. k. Hermeneumata, som i handskrifterna förenas med D:s grammatik, synes ej härröra från honom. Doslibell (af fr. dos, lat. dorsum, rygg, och libellum, liten våg), fys. Se Vattenpass. Dospad dag, berg. Se Rhodope. Dosse, en 120 km. lång biflod till Havel, i preussiska prov. Brandenburg, reg.-omr. Potsdam. Dossennus, lat., en af de stående maskerna i romarnas atellaner (se d. o.). D. var den illistige och förslagne skälmen. Dossera, Dossering, tekn. Se Dosera, Dosering 2. <img l>D. Dossi. Efter ett själfporträtt.

Dossi, Dosso, egentl. Giovanni di Niccolò Lutero, italiensk målare, f. 1479, d. 1534, var först jämte sin broder Gian Battista lärjunge af L. Costa och studerade sedan dels i Rom (efter Rafael), dels i Venezia. Arbeten af honom, mestadels mytologiska och fantastiska målningar, i hvilka han skickligt sammansmälte Rafaels själfulla skönhetskänsla med venezianernas härliga kolorit, finnas i de flesta större europeiska gallerier. Bäst torde han vara representerad i Ferrara och Modena. Dossi, Carlo, italiensk författare, f. 1849 i Casteggio, Piemonte, studerade rättsvetenskap och har beklädt flera högre platser inom utrikesministeriet. D. tillhör den naturalistiska skolan (il verismo) inom den italienska prosan; bland hans mest spridda arbeten kunna nämnas L'altrieri i nero su bianco (1868; 3:e uppl. 1881) och La colonia felice i utopia lirica (1874; 6:e uppl. 1895). Dossier [dåssiē], fr. (af dos, rygg, någonting kullrigt), "lunta", en bunt handlingar, samling af aktstycken, vanligen rättegångshandlingar, rörande en viss sak eller person. — Dossiersystem, det arkivaliska tillvägagående, som består däri, att man sammanför alla handlingar, som röra samma sak eller person, till ett helt för sig. Dosso. Se Dossi. Dosta, bot. Se Clinopodium. Dost Muhammed, afgansk härskare, f. omkr. 1798, d. 1863, gjorde sig efter durani-dynastiens fall (1826) till herre i Kabul och var flera gånger invecklad i strider med den angloindiska regeringen. Se därom Afganistan, sp. 232—233. <img l>

Dostojevskij, Fedor Michajlovitj, rysk författare, f. 30 okt. (g. st.) 1821 i Moskva, d. 28 jan. (g. st.) 1881 i Petersburg. D. var son af en sjukhusläkare, studerade i ingenjörskola och var 1843—44 anställd i krigsministeriets ingenjörsafdelning, men egnade sig sedan odeladt åt litteraturen. 1849 satt D. häktad 8 månader, anklagad för delaktighet i den s. k. Petrasjevskij-"sammansvärjningen" och blef för blotta deltagandet i en privat diskussionsklubb dömd till döden, men benådades på själfva schavotten med — förvisning på lifstid till Sibirien. 1855 mildrades grufarbetet till soldattjänst, och 1859 fick D. tillstånd att återvända till Ryssland. D. var två gånger gift: med Marja Isajeva (1857), änka efter en sibirisk tjänsteman, och med den ännu lefvande Anna Grigorjevna Snitkina (1867). Hans begrafning i Petersburg 2 febr. (g. st.) 1881 firades med oerhörd anslutning från befolkningens sida. — Såsom författare har D. haft en ofantlig betydelse i den ryska litteraturen. Mindre konstnärlig än Tolstoj och Turgenev, öfverträffar han dem båda i psykologiskt djup och originalitet. Utgången ur Gogoljs och Bjelinskijs realistisk-demokratiska skola, väckte D. stort uppseende redan genom förstlingsverket, den i brefform affattade berättelsen Bjednyje ljudi (1845; "Fattiga stackare", 1885), skildrande ämbetsmannaproletariatet i Petersburg. Intrycken från Sibirien samlade han i den högst märkliga själfbiografien Zapiski iz mertvago doma (1861—62; "Det döda huset", 1883), full af karakteristiska iakttagelser och djupa reflexioner rörande de ryske straffångarnas lif. Bland hans många romaner, hvilka äro mycket ojämna, ofta uttänjda och sällan konstnärligt genomarbetade, men alltid öfverraskande genom den skarpsinniga patologiska analysen af ryskt själslif, märkas: Unizjennyje i oskorblennyje (1861; "Kränkning och förödmjukelse", 1881), Prestuplenie i nakazanie (Brott och straff, "Raskolnikov", 1866), Idiot (1868), Bjesy (De besatte, 1871), Podrostok (I slyngelåren, 1875) och Bratia Karamazovy (Bröderna Karamazov, 1879—80). Mest känd bland dessa är romanen "Brott och straff" (Raskolnikov) genom den utomordentliga psykologiska skärpan och de snillrika undersökningarna af mordets återverkan på mördaren samt af samhällets och individens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. I denna roman, liksom ock i "Bjesy", lämnas intressanta bidrag till den ryska nihilismens inre utveckling samt till förklaringen af sjukliga samhällssymtom i Ryssland öfver hufvud. D:s senare romaner äro svagare i kompositionen och dunklare genom en oklar mysticism, men "Bröderna Karamazov", D:s ofullbordade "litterära testamente", röjer