i slutet på ett rörande sätt sin författares varmhjärtade humanitet och ljusa framtidstro. Personligen var D. misstänksam, ömtålig och ombytlig, än löjligt fåfäng, än barnsligt ödmjuk, led af spelpassion och var mycket sjuklig (epileptiska anfall). Grundmotiven hos D. äro lidande och medlidande, kärleken är lifvets högsta lag, och genom den är upprättelse möjlig för alla människor, ty i all brottslighet, förnedring och dårskap måste ändå finnas en mänsklig själ, som kan väckas till medvetande af sin gudomliga art. I sin ryska panslavism kommer D. tämligen nära Tolstoj, likasom ock i sin misstro mot den västerländska kulturen, men han står på en mer ortodox-kristlig och därjämte mer mystisk grund än den rationalistiske Tolstoj. D:s publicistiska artiklar, samlade i Dnevnik pisatelja (En skriftställares dagbok) från och med 1873, innehålla intressant själfbiografiskt och psykologiskt material. Utmärkt var D:s berömda tal vid Pusjkinjubileet (1880), hvari Pusjkin firades såsom det ideella inbegreppet af västerländsk bildning och rysk nationell ursprunglighet. Af D:s samlade skrifter utkom 4:e upplagan i Petersburg 1892, 12 delar (med biografisk inledning af K. K. Slutjevskij), och under förberedelse är en ny, kritisk upplaga, utg. af änkan under redaktion af den utmärkte D.-kännaren Dmitrij S. Merezjkovskij. I Moskvas historiska museum finnes mycket material för ett blifvande D.-museum, samladt och skänkt till staten af D:s änka, hvilken ock utgifvit (1905) en rikhaltig katalog, omfattande 5,000 nummer rörande D.-litteraturen o. d. — Den ryska D.-litteraturen är synnerligt rik och växer dagligen. Rysslands främste kritiker alltifrån Bjelinskij hafva mer eller mindre sysslat med D.: Dobroljubov, Ap. Grigorjev, Antonovitj, Pisarev, Strachov, Annenkov, Michajlovskij, Orest Miller, Vl. Solovjev och D. S. Merezjkovskij ("Tolstoj och Dostojevskij", 2 dlr, 2:a uppl. 1901—03, öfv. på svenska 1906). Material för en utförlig monografi öfver D. jämte bref har samlats af O. F. Miller och N. N. Strachov: "Biografija, pisma i zamjetki iz zapisnoj knizjki F. M. Dostojevskago" (1883). — Bland den utländska litteraturen om D. märkes: N. Hoffmann, "Th. M. Dostojewsky, eine biographische studie" (1899), R. Saitschik, "Die weltanschauung Dostojewski's und Tolstoi's" (1893), N. Erdmann, "Dostojevski, en litteratur-psykologisk studie" (i "Nordisk tidskrift" 1890), Gaston Loygue, "Dostoïewsky, un homme de génie, étude medico-psychologique" (1905). Dessutom tidskriftsartiklar af Georg Brandes, Melch. de Vogüé, Eugen Zabel ("Deutsche rundschau", 1889) samt af Alfred Jensen ("Tsardömet vid skiljovägen", 1905). En utmärkt studie är A. Brückners kapitel om D. i "Geschichte der russischen litteratur" (1905). — Svenska öfv., utom de nämnda, äro "Krotkaja" (1886), "Det unga Ryssland" (1887) och "Vid rouletten" (1890). Äfven D:s broder Michail D., f. 1820, d. 1864, var författare, skref några berättelser, utgaf tidskrifterna "Vremja" (1861) och "Epocha" (1864), i hvilka broderns romaner publicerades, och gjorde goda öfversättningar af Schiller (Don Carlos), Goethe (Reineke fuchs) m. fl. A—d J. Dosvattenpass, fys. Se Vattenpass. Dotaim. Se Dotan. Dotalsystem. jur., ett ordnande af äkta makars förmögenhetsförhållanden på det sätt, att hustrun eller hennes släkt till mannen öfverlämnar viss egendom (lat. dos, hemgift) med rätt för honom att förvalta densamma och att utan redovisning tillgodogöra sig dess afkastning såsom ett hustruns bidrag till boets utgifter. Systemet har från början uppstått i den romerska rätten under ett dess senare utvecklingsskede. I tidens lopp undanträngdes nämligen det i viss lagstadgad form slutna äktenskapet med dess strängare rättsverkningar af ett annat, s. k. fritt äktenskap, hvilket lämnade hustrun oberoende af en mannens äktenskapliga myndighet samt slöts och upplöstes genom ett deras formlösa samtycke allena (mero concensu). Hemgiften var därvid ett yttre märke på äktenskap till dess åtskiljande från konkubinat och andra könsförbindelser utan äktenskaplig afsikt (affectio maritalis). — I den moderna rätten har dotalsystemet sin motsättning i makars egendomsgemenskap. Dotalsystem råder enligt lag i Italien, Österrike, Tyskland, Ryssland, England samt mestadels äfven i Schweiz och Nord-Amerikas förenta stater, medan egendomsgemenskap består enligt fransk, belgisk, holländsk, spansk, portugisisk och nordisk rätt. Allmänt är dock tillfälle att genom äktenskapsförord ersätta det lagbestämda systemet med det andra. — Längre tillbaka i tiden har det romerska dotalsystemet haft större utbredning än för närvarande. Minnen af dess förekomst i svensk rätt äro de däri alltjämt kvarstående bestämmelserna om hemföljd. Se Egendomsgemenskap, Hemföljd, Hemgift, Konkubin, Manus, Äktenskapsförord. Litt.: Olivecrona, "Om makars giftorätt i bo och om boets förvaltning" (1882), s. 1—261. A. W. Dotan (Dotaim), en n. om Samaria belägen trakt, som nämnes i Josefs och Elisas historia (Mos. 37: 14 ff., 2 Kon. 6: 13 ff.) samt i Judits bok 4: 5, 7: 3. Namnet är ännu bevaradt i Tell Dotan, en höjd med rik vattentillgång i nordlig riktning från det gamla Samaria. E. S—e. Dotation (mlat. dotatio, af lat. dos, hemgift), jur., är ett för den svenska rätten främmande juridiskt begrepp, hvilket i den romerska rätten betydde tilldelande af hemgift åt en kvinna, som skulle träda i gifte. I ett slags analogi därmed erhöll i den kanoniska rätten den förmögenhet, som vid upprättandet af fromma stiftelser (kyrkor, skolor, hospital, själamässor o. d.) anslogs till underhåll, benämningen "dos", och den akt, som gaf upphof åt en sådan, kallades "dotatio", hvilken benämning äfven brukades om själfva förmögenheten. Dotation till en kyrka medförde, när den var förenad med vissa andra kyrkan gifna förmåner (area, exstructio), patronatsrätt öfver densamma. Från den kanoniska rätten blef begreppet dotatio, med utvidgad betydelse, öfverflyttadt till den världsliga rätten. Sålunda förstår man därmed, åtminstone efter fransk rätt, den handling, hvarigenom, vid stiftandet af en offentlig inrättning (af hvad slag som helst), en förmögenhet öfverlämnas till densamma, hvarigenom den blir i stånd att uppfylla sitt ändamål. (Äfven enligt denna rätt användes dotation tillika om själfva förmögenheten.) Men begreppet utvidgades alltmer till analoga fall. Så betecknades med dotationer de anslag, som under första franska kejsardömet anvisades såsom belöning åt dem, hvilka utmärkt sig i dess tjänst, och som bestodo i majorat, bildade