af konfiskerad eröfrad egendom och ärftliga efter primogenitur. Med kejsardömets fall upphörde dessa och blefvo till en del ersatta genom pensioner åt innehafvarna. Särskildt med hänsyn till anslagets benefika natur gafs benämningen dotation äfven åt anslagen till den kejserliga familjens medlemmar. I öfverensstämmelse med nu anförda uppfattning af begreppet dotation var "la dotation de la couronne" (kronodotation) i Frankrike benämningen på den fasta och lösa egendom, som var ställd till suveränens disposition, om hvilken egendoms rättsliga natur må anmärkas, att den är "impréscriptible" och "inaliénable". — Dotationer benämnas äfvenledes de, vare sig af fasta egendomar eller af penningar bestående, anslag, som blifvit gifna till det tyska kejsardömets statsmän och krigare. — I Preussens utgiftsstat förekomma vissa ständiga utgifter uppförda under namn af dotationer: ett tillskott till civillistan, anslag till statsskuldens förräntande och amortering, m. m. — I allmänhet torde sålunda med dotation förstås ett till personer eller stiftelser gifvet anslag af benefik natur. Th. R. Dotera (lat. dotare), gifva en dotation (se d. o.). Dotkopp, sjöv., ett rundt, aflångt, halfcirkel- eller hjärtformigt trästycke, som i midten har ett hål och i ytterkanten en urholkad ränna, i hvilken det tåg lägges, hvartill dotkoppen skall fästas. De större dotkopparna begagnas såsom jungfrur vid ansättning af stag o. d., de mindre såsom "enkla block". Jfr Block och Jungfru. R. N.* Dottore, D. di Bologna [dåttå̄re di bålå'nja], it., "doktorn från Bologna", en komisk karaktärsmask i den italienska commedia dell' arte (se d. o.). Den framställer en lärd pedant med svart näsa, röda kinder och glasögon och som talar den bolognesiska dialekten. Dotzauer, Justus Johann Friedrich, tysk violoncellist, f. 1783, d. 1860, var 1811—52 förste violoncellspelare vid hofkapellet i Dresden. Som virtuos på sitt instrument stod han i främsta ledet. Som kompositör utmärkte han sig i synnerhet genom en mängd värdefulla stycken (bl. a. en skola) för violoncell. Om hans lärarduglighet vittnade flera framstående elever. A. L.

G. Dou. Efter ett själfporträtt (i Dresden).

Dou [dau], Gerrit (Gerard), holländsk genremålare, f. 1613 i Leiden, d. där 1675, var lärjunge af sin far, glasmålaren Douwe Jansz., Bart. Dolendo, glasmålaren Pieter Couwenhorn och 1628—31 af Rembrandt, hvars typer och modeller återfinnas i D:s tidigare arbeten och hvars då ännu mycket soignerade målningssätt och behandling af ljusdunklet D. upptog och sedan konsekvent utbildade, utan att taga intryck af mästarens efter öfverflyttningen till Amsterdam alltmer utvecklade och bredare målningssätt. D. fortfor, oberörd af detta, hela lifvet igenom att med spetsig pensel och det mest miniatyrartade målningssätt, men på samma gång i en underbart vacker guldton och rembrandtsk färgglöd, i såväl porträtt som genrestycken troget, men nyktert, med ett aldrig svikande tålamod, återge verkligheten, med samma intresse afbildande de obetydligaste accessoarer som människan. Såväl i sina många själfporträtt som i andra figurframställningar placerade han gärna modellen i en nedtill af (från Fr. Duquesnois lånade) reliefer smyckad fönsteröppning, som framställde den afbildade personen i fullt dagsljus, medan bakgrunden, interiören, insveptes i ljusdunkel. I några af sina taflor, såsom den tyvärr genom misslyckad restaurering mycket förstörda Den vattusiktiga (i Louvre), Läkaren med uringlaset (i Wien), Tandläkaren (i München), Aftonskolan (i Amsterdam) och Dou spelande fiol (i Dresden), har han, trots det ängsligt minutiösa utförandet, åstadkommit i sitt slag oupphunna mästerverk, under det att han i andra, utan tvifvel under lupp utpenslade finmålningar, såsom Magdalena (i Nationalmuseum), verkar nykter, kall och banal. Han var emellertid ända till sin död den högt ansedde chefen för de holländske kabinettsmålarnas ("finmålarnas") icke blott i Holland, utan äfven vid de tyska furstehofven högt skattade konstnärskrets och lärare åt G. Schalcken, G. Metzu, F. van Mieris d. ä., P. van Slingeland, J. van Staveren, Q. Brekelenkam, D. van Tol, A. de Vois, B. Maton, m. fl. och utvecklade, trots sitt tidsödande finmåleri, en förvånande produktivitet, som gör, att han är representerad i de flesta museer och i somliga med en hel rad af arbeten. I Sverige finnas utom nyssnämnda tafla blott ett litet vackert miniatyrporträtt af en ung dam (i Nationalmuseum) och Gosse, blåsande såpbubblor (i Sparreska samlingen på Kronovall). Drottning Kristina egde emellertid på sin tid i Stockholm den troligen utsöktaste D.-samling, som någonsin funnits, nämligen flera af hans bästa, nu i England och på kontinenten spridda stycken. Hon hade fått eller köpt dem af D:s mecenat, svenske residenten Spiering-Silvercroon i Haag, men återsände dem till dennes dödsbo före sin afresa till utlandet. — D. betraktades ännu för ett par, tre tiotal år sedan som en af spetsarna af det holländska genremåleriet, men bekantskapen med sedan återupptäckta konstnärer af högsta rang, såsom en Johannes Vermeer (van Delft), eller då ännu icke nog kända och uppskattade mästare, såsom en G. Terborch, har åtskilligt reducerat hans rykte. Se W. Martin, "Het leven en