1567 i uppdrag att bevaka henne på sitt slott Lochleven, hvarifrån hon emellertid trots all hans vaksamhet 1568 rymde med hjälp af D:s unge son George. D. erhöll 1588 titeln earl af Morton och var från 1594 till sin död konungens högste representant i gränsområdet. IV. Queensberry-linjen. 21. William D., 3:e earl och 1:e hertig af Queensberry, f. 1637, d. 1695, blef 1680 lordöfverdomare och 1682 lordskattmästare, s. å. markis och 1684 hertig af Queensberry, men beröfvades 1686 genom en intrig alla sina ämbeten, enär han motsatte sig Jakob II:s planer på katolicismens införande i Skottland. <img l>

22. James D., 2:e hertig af Queensberry, den föregåendes son, kallad "unionshertigen", f. 1667, d. 1711, slöt sig vid Vilhelms af Oranien ankomst 1688 genast till denne och var sedermera upprepade gånger kunglig representant (commissioner) i Skottlands parlament. Framför allt var han som sådan synnerligen verksam under unionsförhandlingarna 1706 och undertecknade å drottningens vägnar unionsfördraget mellan de båda länderna (22 juli s. å.). Till lön för sina förtjänster om unionens tillkomst upphöjdes D. 1708 till brittisk peer (hertig af Dover). Han blef 1709 statssekreterare och var till sin död drottning Annas förnämste skotske rådgifvare. 23. William D., 3:e earl af March och 4:e hertig af Queensberry, den föregåendes brorsons son, f. 1724, d. 1810, ärfde hertigtiteln efter sin kusin 1782 och var under öknamnet "Old Q" vida beryktad som typen för en elak och sedeslös hofman under sin vän regentens (sedermera Georg IV:s) tid. Särskildt gjordes han af Burns till föremål för skarp satir. 24. John Sholto D., 8:e markis af Queensberry, f. 1844, d. 1900, gjorde sig känd dels som upphofsman till de s. k. "Queensberry-reglerna" för boxning (1887), dels genom det offentliga angrepp på författaren Oscar Wildes moral 1895, hvilket indirekt ledde till dennes domfällande. V. S—g. Douglas [du'gglas], svensk greflig ätt, som härstammar från den berömda skotska familjen af samma namn (se sp. 768). En medlem af denna familj, Robert D. (se D. 1), blef 1651 svensk friherre (till Skälby, kungsgård i Småland) och 1654 grefve, med Skeninge till grefskap. En af hans sonsöner, Gustaf Otto D. (se D. 2), introducerades på estländska riddarhuset. En gren af den svenska ätten upptogs 1848 i badensiskt grefligt stånd. <img l>

1. Robert D., grefve, fältmarskalk, f. 17 mars 1611 i Sandikstone i Skottland, d. 28 maj 1662 i Stockholm, kom 1631 med de skotska trupper, som markisen af Hamilton för svensk räkning värfvat och förde till Tyskland, anställdes först som page hos Gustaf Adolf, blef 1632 major vid ett dragonregemente, utnämndes 1647 till generallöjtnant och 1651 till general samt deltog som sådan och sedan juli 1656 som fältmarskalklöjtnant i Karl X:s polska krig till 1657, då han hemreste samt blef fältmarskalk och riksråd. Han deltog i slaget vid Gennevadsbro (1657) och affären vid Uddevalla (1658). 1658—60 kämpade han framgångsrikt i Livland och Kurland, hvarunder han. bl. a. eröfrade Wolmar samt öfverrumplade Mitau och tog Kurlands hertig till fånga. 1651 upphöjdes han i friherrligt och 1654 i grefligt stånd. 2. Gustaf Otto D., den förres sonson, grefve, svensk-rysk militär, f. 23 febr. 1687, d. efter 1763, var 1703 kaptenlöjtnant vid Upplands regemente och blef 1704 löjtnant vid Dalregementet. Sedermera var han en af Karl XII:s drabanter och föll som sådan i fångenskap vid Poltava (1709). Efter en tids fängelse i Vologda ingick han i rysk tjänst och utnämndes 1717 till generalguvernör i Finland, som ryssarna då innehade, med residens i Åbo. Honom tillkom den högsta judiciella och administrativa makten i de af ryska regeringen inrättade länen i västra Finland. Hans namn har knutits vid de flesta af de våldsåtgärder, utpressningar och grymheter, som denna tid har att uppvisa. 1719 och 1720 utskref han för den ryska arméns räkning de s. k. mantalskarlarna, en man för hvarje mantal, hvilka sändes mot perserna, men torde hamnat i Astrahan. I Sverige, dit ryktet om hans beteende snart hann, troddes allmänt, att han gaf de ryska galärerna en god vägledning vid deras mordbrännarfärd längs svenska kusten. 1721 blef D. ordförande i den stora estländska kommissionen, 1725 generalmajor, 1729 generallöjtnant, 1737 general en chef samt guvernör i Reval. 1751 gick han ur statens tjänst. M. G. S. <img l>

3. Ludvig Vilhelm August D., grefve, utrikesminister, ättling i 7:e led af D. 1, är son af öfverstekammarjunkaren grefve K. I. V. Douglas och Lovisa Katarina von Langenstein und Gondelsheim (dotter af storhertig Ludvig I af Baden och Katarina Karolina Werner, grefvinna von Langenstein und Gondelsheim) samt sålunda besläktad med kronprinsessan Viktoria. (D:s morfar var såväl halfbroder till kronprinsessans farfar som helbroder till hennes farmors morfar, den i Sverige 1801 aflidne arfprinsen Karl Ludvig af Baden.) Född i Zürich 26 nov. 1849, idkade han, efter 1869 aflagd abiturientexamen i Karlsruhe, studier i Heidelberg, Uppsala och Lund (kansliexamen 1874) samt tjänstgjorde 1881—88 såsom kammarherre vid kronprinsens hof.