Såsom egare af Stjärnorp i Östergötland egnade han sig åt landthushållning och det kommunala lifvet (1888 landstingsman) samt blef af sitt läns landsting 1890 invald i Första kammaren, där han slöt sig till det protektionistiska partiet. I det politiska och offentliga lifvet intog D. snart en bemärkt och inflytelserik ställning och utnämndes 1893 till landshöfding i Uppsala län. Då grefve K. Lewenhaupt, hvilken af Första kammarmajoriteten betraktades som alltför undfallande för de norska anspråken, afgick som utrikesminister, ansågs D. af Boström som situationens man och kallades 1 juni 1895 till Lewenhaupts efterträdare. Den principiella meningsskiljaktigheten med ministärens chef och öfriga medlemmar rörande notificeringen af den norska flagglagen föranledde emellertid 13 okt. 1899 hans afgång. Under beklagande af stortingets beslut i frågan, erkände nämligen ministärens öfriga medlemmar Norges rätt att i ärendet ensamt besluta och tillstyrkte i följd däraf såväl upphäfvandet af 6:e punkten i 1844 års k. bref rör. unionsflaggan som stortingsbeslutets bringande till verkställighet genom de unionella diplomatiska organen. D. förfäktade däremot, att det låge i det monarkiska suveränitetsbegreppet, att konungen skulle utöfva den Norge genom dess grundlag tillkommande rätten att bestämma om handelsflaggan samt att stortingets inkräktande af denna rättighet ingalunda innebure något skäl för konungamakten att uppgifva sin förut intagna ståndpunkt. En i följd häraf uppstående konflikt skulle på längden sluta med seger för konungamakten, medan åter en eftergift skulle med nödvändighet af utlandet betraktas som nödtvungen och där framkalla den uppfattning, att konungen ej mera hos Sveriges och Norges folk trodde sig finna behöfligt understöd för unionens försvar mot de upplösande krafterna. En sådan förändrad uppfattning hos de utländska makterna af unionskonflikten skulle innebära faror för den skandinaviska halföns framtid. Under sin riksdagstid var D. 1891—93 statsrevisor, vid 1892 års urtima och 1893 led. i konstitutionsutskottet, 1895 led. i särskilda utskottet för frågan om arbetares invaliditetsförsäkring och 1901 led. i särskilda utskottet för försvarsfrågan. I sistnämnda egenskap uppges han, i syfte att bryta liberala samlingspartiets motstånd mot härordningsförslaget, ha tagit initiativ till underhandlingar på basis af en kombination af både värnpliktens och rösträttens utsträckning. S. å. afgick han ur Första kammaren, sedan han i juli utnämnts till landshöfding i Östergötlands län, men mottog återval hösten 1906. 1901 förordnades han till ordf. i Direktionen öfver Göta kanalverk. Han är ock ordf. i Östergötlands läns hushållningssällskap. Bland hans öfriga offentliga uppdrag märkes i främsta rummet ordförandeskapet i den s. k. Norrlandskommittén (1901—04), och hans personliga inflytande torde icke oväsentligt ha bidragit till Första kammarens beslut i frågan vid 1906 års riksdag. Dessutom var han ordförande i bestyrelserna för de stora industri- och landtbruksutställningarna i Norrköping s. å. Försvarsfrågan har varit föremål för D:s lifligaste intresse. Hufvudsakligen såsom uttryck därför torde böra anses den af honom anonymt utgifna broschyren Hur vi förlorade Norrland (1889; 3:e uppl. 1890), hvilken väckt mycket uppseende inom och utom Sverige. Uti broschyren skildras, huru svenska folket, bländadt af humanitetens och upplysningens fagra sken och försjunket i sorglöshet och materiella sträfvanden, vanvårdat försvarets plikt och uppretat Tyskland genom sin fullständiga likgiltighet för stamförvantskapet samt huru det i följd däraf under ett mellan kontinentalmakterna utbrutet krig fick stå hjälplöst och måste afträda öfre Norrland med dess malmfält till Ryssland, som tog äfven en stor del af nordanfjällska Norge. T—s. Douglas [da'gləs], David. Se Dougl. <img l>

Douglas [da'gləs], Stephen Arnold, nordamerikansk statsman, f. 23 april 1813 i Brandon, Vermont, d. 3 juni 1861 i Chicago, lifnärde sig i unga år först som jordarbetare, sedan som finsnickare, flyttade 1833 västerut, verkade en tid som skollärare och bedref på sina fritider juridiska studier, så att han 1834 kunde slå sig ned som praktiserande advokat i Jacksonville, Illinois. D. blef redan s. å. allmänt känd i denna stat genom ett folkmötestal till försvar för Jacksons demokratiska politik och valdes trots sin ungdom till statens attorney general, hvilket ämbete han innehade till 1835, då han invaldes i statslegislaturens nedre hus. Där blef han genast ytterst populär, och kontrasten mellan hans korta växt och oratoriska kraft förskaffade honom smeknamnet "the little giant" ("den lille jätten"), hvilket sedan följde honom lifvet igenom. D. blef 1840 domare vid Illinois' högsta domstol, satt 1843—47 som medlem i kongressens representanthus och invaldes sistnämnda år i senaten, som han tillhörde till sin död. I kongressen blef D. genast en af det demokratiska partiets främste ledare och var dess verkningsfullaste talare. Han höll i Oregonfrågan på Förenta staternas längst gående anspråk och talade stolta ord om att "utdrifva Storbritannien och sista spåren af kunglighet från Nord-Amerikas kontinent samt utvidga Förenta staternas gränser till oceanen". Äfven af Texas' annektering och Polks utmanande mexikanska politik var D. en ifrig anhängare. I slafverifrågan bekämpade han kongressens rätt att uppställa bindande regler för Unionens stater och territorier. I stället häfdade han den troligen först af I. Butts (se d. o.) framställda teorien om "popular sovereignty", hvilken han själf så formulerade: "hvarje folk bör ega rätt att reglera sina egna inre angelägenheter efter eget behag; detta medger konstitutionen åt staterna, och intet skäl finnes att ej utsträcka samma grundsats till territorierna." D. anslöt sig till "Clays kompromiss af 1850" (se Clay), öfvervann genom sin glänsande vältalighet det ursinne, som däraf väcktes i hans hemstat, och inledde några år senare det sista ödesdigra skedet af striden i slaffrågan genom sin Kansas-Nebraska-bill, hvilken framlades i dec. 1853 och genom sin bestämmelse om upphäfvandet af 1820 års Missourikompromiss gjorde den slutliga brytningen nästan oundviklig. Vida berömd är valstriden 1858 mellan D. och Abraham Lincoln om den förres