senatorsplats; D. lyckades med knapp majoritet rädda den åt sig, men hade af Lincoln drifvits till uttalanden, hvilka omöjliggjorde hans accepterande af sydstatsdemokraterna som kandidat vid nästa presidentval. På partikonventet i Charleston 1860 fick han visserligen flertalet röster, men mötet sprängdes, och ytterlighetsmännen korade Breckinridge till kandidat, medan återstoden af de delegerade på ett nytt möte i Baltimore uppsatte D. Denna splittring afgjorde valet: D. fick visserligen 1,375,157 röster mot Lincolns 1,866,352, men kom likväl ej upp till mer än 12 elektorsröster mot Lincolns 180. Trots tidigare stora eftergifter för sydstatsmännens fordringar motsatte sig D. ståndaktigt alla angrepp mot själfva Unionens bestånd och gaf därför äfven efter krigsutbrottet sin forne medtäflare Lincoln sitt fulla stöd. D. var en bland Förenta staternas mest begåfvade statsmän under 1800-talet; hans obestridliga patriotism, fyndighet och kraft som talare jämte en äfven i de mest upprörda församlingar orubblig själsnärvaro utgjorde hemligheten i hans stora och för Unionens inre fred indirekt ödesdigra inflytande. Öfver hans graf vid Michigansjön invid Chicago har rests ett ståtligt monument med staty. Jfr W. G. Brown, "Stephen A. Douglas" (1902), samt äfven Rhodes, "History of the United states from the compromise of 1850" (del 1—2; ny uppl. 1900), och Morse, "Abraham Lincoln" (del I, 1893). V. S—g. Douglas [da'gləs], Robert Kennaway, engelsk sinolog, f. 1838 i grefsk. Devon, tjänstgjorde 1858 såsom tolk, ambassadtjänsteman och vice konsul i Kina, anställdes 1865 i British museum vid afdelningen för kinesiska och japanska skrifter, befordrades 1880 till biträdande kustos med tillsyn äfven öfver kartafdelningen och vardt 1892 kustos för den orientaliska bok- och manuskriptafdelningen. Sedan 1873 är D. professor i kinesiska vid King's college i London. Han har utgifvit en katalog öfver de kinesiska böckerna och manuskripten i British museum (1876) och en katalog öfver kartorna därstädes (1885) samt arbetena Life of Jenghiz khan (efter kinesiska källor, 1877), Confucianism and taouism (1879), China, (1882), A chinese manual (1889) m. fl. samt lämnat artiklar om östasiatiska ämnen till "Encyclopædia britannica" (9:e uppl.). Douglasgran [da'gləs-], Tsuga Douglasii Carr. Se Tsuga. <img l>

Douglass [da'gləs], Frederick, nordamerikansk talare och skriftställare, f. 1817 i Maryland, d. 1895 i Washington, var son af en negerslafvinna och en hvit man. Af sin moders egare såldes han 1827 till en skeppsbyggare i Baltimore, där han i hemlighet lärde sig läsa och skrifva. 1838 undandrog han sig slafveriet genom att fly till New York. Sedermera slog han sig ned i New Bedford (Massachusetts), där han fick arbete som skeppsbyggare. På ett möte i Nantucket 1841 talade D. mot slafveriet och utvecklade vid detta tillfälle en så stor vältalighet, att han blef utsedd till kringresande ombud för Massachusetts' "Antislavery society". Sedan han i några år med stor framgång skött denna befattning, begaf han sig 1846 till England, där hans föredrag om slafveriet väckte mycken uppmärksamhet och en bland hans beundrare föranstaltad subskription satte honom i tillfälle att formligen köpa sig fri. Vid sin återkomst till Amerika, 1847, uppsatte han i Rochester en tidning och verkade som journalist och föreläsare ifrigt för negrernas frigörelse till slafemancipationen 1863. Efter inbördeskriget var han regeringen till god hjälp vid ordnandet af de nya förhållanden, som inträdde genom slafemancipationen. Han utgaf från 1870 i Washington tidningen "New national era", innehade 1876—86 flera offentliga befattningar i distriktet Columbia, höll 1886 föreläsningar i England öfver de befriade negrernas framsteg och var 1889—91 Förenta staternas minister på Haïti. D. utgaf flera själfbiografiska skrifter: Narration of my experience in slavery (1844), My bondage and my freedom (1855) och Life and times of Frederick D. (1881, ny uppl. 1893). Jfr Holland, "Frederick D., the colored orator" (1891). Doumer [domä'r], Paul, fransk politiker, f. 1857 i Aurillac (dep. Cantal) af fattiga föräldrar, kom i lära hos en medaljgravör och skaffade sig på egen hand kunskaper, som satte honom i stånd att bli "licencié ès sciences". Han blef därefter gymnasielärare och redaktör för en radikal tidning i Laon, invaldes i deputeradekammaren 1888, men föll igenom 1889 och blef då kabinettschef hos ministerpresidenten Floquet, på hvilken post han ådagalade sällspord energi och smidighet. 1890 valdes han ånyo till deputerad, i Yonne, slöt sig till radikalerna och vann genom outtröttlig arbetsförmåga, intelligens och oratoriska talanger så stort anseende, att han blef finansminister i Bourgeois' radikala kabinett (1895—96), hvarunder han förgäfves sökte införa progressiv inkomstskatt i Frankrike. Af den konservative ministerpresidenten Méline mottog han 1897 posten som generalguvernör i Indokina, Frankrikes mest lukrativa befattning, och där hade han tillfälle att fritt lägga i dagen sin imponerande kraft och sin organisatoriska förmåga; 1902 återvände han till Frankrike och deputeradekammaren, där hans forne partivänner mottogo honom som "förrädare" mot partiet. Hans under lifvet i kolonien luttrade åsikter hade gjort honom till en varm förfäktare af en imperialistisk politik samt af stärkandet af landets försvarskrafter och därpå hvilande stormaktsställning. Han blef flera gånger president i kammarens budgetkommission och valdes 1905 och 1906 till kammarens president. Vid valet till republikens president 7 jan. 1906 var han de konservatives och högerns kandidat, men besegrades af senatens president Fallières. Sina hågkomster från Indokina har han skildrat i ett stort arbete, L'Indo-Chine française (1903). Dessutom har han skrifvit Le livre de mes fils, l'homme, la famille, le citoyen, la patrie (1905). E. A—t. Doumergue [domä'rg], Gaston, fransk politiker f. 1 aug. 1863 i Aiguesvives (dep. Gard), var först advokat, fick därpå anställning vid förvaltningen i Kochinkina och Algeriet samt valdes 1893 till deputerad i Nîmes. I kammaren, dit han ständigt återvalts, tillhör han de socialistiske radikalerna