doktor, 1859 docent i juridik i Berlin, 1863 professor i kyrkorätt och tysk rätt i Tübingen samt 1865 professor i samma ämnen i Kiel och 1868 i Göttingen. 1871 valdes han till medlem af tyska riksdagen, och 1875 fick han plats i Preussens "herrenhaus". Hans egentliga fack är kyrkorätten, och i den af honom 1860 grundlagda "Zeitschrift für kirchenrecht" har han bl. a. häfdat statens rätt gentemot kyrkan. D. har ombesörjt de nya bearbetningarna af Richters "Lehrbuch des evangelischen und katholischen kirchenrechts" (7:e uppl. 1871—74). 3. Alfred Wilhelm D., den förres broder, historiker, f. 1844 i Berlin, blef 1874 e. o. och 1879 ord. professor i historia i Breslau samt 1884 i Bonn, lämnade denna befattning 1891 för att redigera den vetenskapliga bilagan till "Münchener allgemeine zeitung" och är sedan 1897 professor i Freiburg. D. har skrifvit bl. a. Deutsche geschichte im zeitalter Friedrichs des grossen und Josephs II. (1883; i Heeren-Ukerts samling). 1887—90 utgaf han slutet af Rankes "Weltgeschichte" och 1891 de sista banden af furst Bismarcks parlamentariska tal. Dove [da'v], Patrick Edward, engelsk samhällsfilosof, f. 1815, d. 1873, är minnesvärd egentligen såsom den förste vetenskapsman, som i 19:e årh. fordrade jordens nationalisering och upphäfvande af den enskilda eganderätten till jord — den ståndpunkt, som vanligen är förknippad med Henry Georges namn. I motsats till senare författare förenade D. med denna uppfattning en i det hela starkt individualistisk och anti-socialistisk åskådning, hvilket möjligen kan förklara, att han ej kommit att utöfva något större inflytande. Han framlade sitt samhällsfilosofiska system hufvudsakligen i The theory of human progression, and natural probability of a reign of justice (1850) och Elements of political science (1854). E. Hkr.

Dovers östra höjdbefästningar med kustens kalkklippor.

Dover [då͡u'və]. 1. Sjöstad i sydengelska grefsk. Kent, 122 km. från London, vid Engelska kanalens smalaste del (Strait of D.), vid mynningen af den af höga kalkklippor omgifna dal, som genomflytes af floden Dour. 41,794 inv. (1901). D. är den viktigaste öfverfartsorten från England till kontinenten. Tre gånger dagligen gå ångbåtar till Calais och två gånger till Ostende. Hamnen är konstgjord, omgifven af väldiga stendammar, och omfattar en yta af 36 har. Den fullkomligt skyddade yttre hamnen är tillgänglig äfven under ebb. En ny handelshamn (30 har) anlades 1893—1901, och 1897 började arbetena på en hamn af omkr. 280 har, afsedd att blifva en rikshamn af första klass för engelska flottan och station för linjeångare mellan Europa och Amerika. Kostnaderna anslås till omkr. 60 mill. kr., och hamnen beräknas blifva färdig 1908. På höjderna å ömse sidor om dalen finnas gamla befästningar, i ö. slottet D. castle (med ett af romarna byggdt torn och en kyrka från den romersk-brittiska tiden) samt det nyare Castle hill och flera batterier, i v. ett slags små förskansade läger; framför båda höjdbefästningarna ligga lägre batterier: Guilford och Fort Archcliff. Sedan 1898 hafva 3 nya fort byggts uppe på klipporna. Staden är tämligen oansenlig, utan några mera anmärkningsvärda byggnader. Ett gammalt härbärge för pilgrimer till Canterbury (Maison Dieu) är nu rådhus. Staden har ett college, ett museum och ett sjömanshem. D:s handel är tämligen obetydlig (1903: 8,2 mill. pd st. i införsel och 2 mill. pd i utförsel), men det är en ganska besökt badort. En nybyggd präktig hamnpromenad, 870 m. lång, 30—100 m. bred, fullbordades 1893. — D., som af romarna kallades Portus Dubris, var sedan normannernas tid en af de "fem hamnarna" (Cinque ports). Slottet har utstått flera belägringar och intogs på Karl I:s tid af parlamentets soldater (1642). I D. afslöts hemligen, vid ett möte mellan konung Karl II och hans syster Henriette, hertiginna af Orléans, såsom Ludvig XIV:s underhandlerska, den ryktbara Dovertraktaten, 1 juni 1670, genom hvilken den engelske konungen trädde i förbund med Ludvig XIV. Sydväst om D. befinner sig den från "Konung Lear" bekanta Shakspere cliff, en brant, 106 m. hög klippa. J. F. N. 2. Stad i nordamerikanska staten New Hampshire, vid Cocheco, 19 km. från Portsmouth. 13,207 inv. (1900). Ylle-, bomulls- och skofabriker. D. är statens äldsta stad, anlagd 1623. 3. Hufvudstad i nordamerikanska staten Delaware, 8 km. från Delaware bay. 3,329 inv. (1900). Handel med frukt. Dover [då͡u'və], lord, engelsk historieskrifvare. Se Ellis (G. J. W. Agar-). Dovers pulver [då͡u'vəṡ], Pulvis Doveri, med. farm., en pulverblandning af kräkrot, opium och kaliumsulfat (svafvelsyradt kali). Den i Svenska farmakopén upptagna magistralformeln pulvis Ipecacuanhæ opiatus innehåller kräkrot och opium, en del af hvardera, blandade med 8 delar kaliumsulfat. Dovers pulver användes med fördel såsom ett medel att hämma alltför ymniga uttömningar från tarmkanalen, således i diarréer och rödsot. Opiet har därvid till uppgift att lugna de sjukligt stegrade peristaltiska rörelserna hos tarmen och att lindra koliksmärtorna. Kräkrotens (Ipecacuanhans) roll är dunkel. Den hade redan vid sitt första framträdande som läkemedel rykte om sig att bota svåra tarmåkommor, särskildt rödsot. Denna verkan har, ehuru utan bindande bevisning, tillskrifvits en i kräkroten förekommande organisk syra, den s. k. ipecacuanhasyran, som till sina egenskaper något närmar sig garfsyrorna. Kräkrotens alkaloider bidraga ej till drogens fördelaktiga verkan vid rödsot, vid hvilken sjukdom t. o. m. försökts en från alkaloider möjligast befriad drog (radix Ipecac. deemetinisata), som knappt ger några kräkningar. (Den vanliga kräkrotens verkan på tarmen i större