äro hvita, i greniga klasar. Den mest bekanta arten är D. Draco L., drakblodsträdet. Denna växt når en höjd af ända till 22 m. och en tjocklek af 13,4 m. i omkrets samt en mycket hög ålder. Ett exemplar, som fordom växte vid Orotava på ön Tenerife, har fått en stor ryktbarhet, såsom det sannolikt äldsta af alla hittills kända träd. Man har beräknat dess ålder till minst 5,000 år. 1868 blef det omkullblåst af en häftig storm. Redan 1402, då européerna upptäckte Tenerife, var stammen lika tjock som på senaste tiden. Ur stammen hos denna art afsöndras ett slags drakblod (se d. o.). — Många arter, ofta med röda blad, odlas som prydnadsväxter i växthus och boningsrum. De i växthus och boningsrum allmänt odlade arterna af Cordyline (se d. o.) kallas ofta Dracæna. Ldt. (G. L—m.)

Dracæna Draco.

Drach, Johannes, tysk teolog. Se Draconites. Drachenburg, slott. Se Drachenfels. Drachenfels. 1. Bergskägla och borgruin vid Rhen, nära Königswinter, på en af Siebengebirges toppar, 325 m. öfver hafvet, 260 m. öfver floden. Man har därifrån en af Rhentraktens mest berömda utsikter. Det gamla feodalslottet uppfördes i 12:e årh. och förstördes under trettioåriga kriget; ett nytt slott, Drachenburg, har i senare tider byggts. Till berget knyter sig sägnen om Siegfrieds (Sigurds) strid med draken. 1883 anlades en 1,520 m. lång kuggstångsbana med en stigning af 220 m. från byn Königswinter vid Rhen till en platå omedelbart under ruinen. — 2. Bergstopp i Hardt i bajerska Rhenpfalz s. v. om Dürkheim. 571 m. hög. Äfven dit förlägger sägnen Siegfrieds strid med draken.

Drachenfels.

Drachma, lat., vikt- och myntenhet, medicinalvikt. Se Drachme. Drachmann. 1. Anders Georg D., dansk läkare, f. 1810, d. 1892, var först skeppsläkare och 1850—62 karantänsläkare. Han gjorde tidigt ortopedien till föremål för själfständigt studium och upprättade 1859 ett sjukgymnastiskt institut i Köpenhamn. Han verkade äfven för införandet af romerska bad och skolhygien samt utgaf 1886 jämte A. Hertel en Sundhedslære. 1877 blef han med. hedersdoktor i Uppsala. E. Ebg. <img l>

2. Holger Henrik Herholdt D., den föregåendes son, dansk skald, föddes 9 okt. 1846 i Köpenhamn. Han framlefde i nästan obunden frihet sina barnaår i det tidigt moderlösa hemmet och mottog under denna tid starka intryck af en äfventyrsromantik, som icke släppte sitt grepp, då gossen blef man, och som ännu återfinnes i den 60-årige diktarens verk. Han skulle först bli sjökadett, men fadern ändrade mening, och sonen utgick i stället som student 1865 från metropolitanskolan. Hans kärlek till sjölifvet upphörde dock icke, och då han tidigt visat stora anlag för teckning och målning, beslöt han att öfvergifva studierna och bli marinmålare. Hans förberedelser för den nya verksamheten afbrötos af en resa till Skottland, Spanien och Sicilien, där han stannade ett halfår, 1867. Hemkommen blef han elev vid konstakademien och utställde flera dristiga och omedelbara målerier, i hvilka han med stor illusion lyckades återgifva hafvets rörlighet. Han täflade om den Neuhausenska medaljen, men fick den ej på grund af de radikala idéer han representerade inom elevskolan. Kränkt vände han nu hemlandet ryggen, begaf sig till London för att bryta sig väg under större förhållanden, upplefde där det historiska året 1870—71 under umgänge med arbetare och franska kommunardflyktingar och förvärfvade en brandröd socialistisk indignation. Det var nu han blef poet. Redan under den första utländska resan hade han sökt ge litterär form åt sina intryck i några delvis improvisatoriskt skrifna reseskisser (senare utgifna under titeln Med kul og kridt, 1872), från London sände han "Dagbladet" korrespondenser, och ånyo hemkommen till Köpenhamn, införde han i det radikala "Nyt dansk maanedsskrift" polemiska artiklar