om Danmarks akademiska målarskola samt några dikter, bland dem Engelske socialister, under signaturen Marc Cole. Det var dessa poem, som riktade G. Brandes' uppmärksamhet på skalden ("Men De er jo digter!"), och under starkt inflytande af denne, som då börjat sitt arbete för den danska kulturens frigörelse från nationalliberalt program och akademiskt formtvång, kom D:s första samling Digte till (1872). Det uppseendeväckande i denna sedan så ryktbara bok var indignationspoesien. Förf. ville partout göra revolt, och i några socialt polemiska dikter rycker han fram som talman för de af samhället misshandlade. Den glödande harmen och människokärleken föras fram af en patetisk övertalningsförmåga, som hänför. Vid sidan af denna poetiska protest förekomma i samlingen också de första utkasten till den i D:s produktion genomgående idealiseringen af den rättframma naturmänniskan (skepparen, landsknekten o. a.), de första anslagen till hans stämningslyrik samt den första antydan om hans rytmiska originalitet ("Landsknægtens vise"). Efter detta poetiska prof stod hans diktarverksamhet stilla ett par år, men så bröt en produktion fram, som i rikedom, mångfald och oförminskad ungdomsfriskhet hör till de mest imposanta inom skandinavisk litteratur. Endast under senare hälften af 1870-talet utgaf han följande verk: romanen En overkomplet (1876), berättelserna Tannhäuser (1877), Poul og Virginie (1879; "Paul och Virginie", s. å.) och Lars Kruse (s. å.), novellsamlingarna Ungt blod (1877) och Paa sömands tro og love (2 uppl. 1878), skildringarna I storm og stille (1875) och Derovre fra grænsen (1877), sagodikten Prinsessen og det halve kongerige (1878; "Prinsessan och det halfva kungariket", 1880) samt diktsamlingarna Dæmpede melodier (1875), Sange ved havet. — Venezia (1877), Ranker og roser (1879) och Ungdom i digt og sang (s. å.). D:s första prosa öfverraskade med sin omedelbarhet. Han kunde i hast fästa det första intrycket på papperet och finna det språkliga uttryck, som frapperar genom sin sanning. Äfven med pennan i hand var han friluftsmålare, och hans landskapsbilder och skildringar kunde ega en öfverväldigande friskhet och målerisk kraft. Men hans logiska förmåga var icke lika utvecklad. Han mindes hvad han sett och känt, och det förnumna satte hans starka fantasi i rörelse. Men den lyriska stämningen och ögonblicksintrycket togo från honom eftertänkandets förmåga — han var alltför subjektiv för att kunna arbeta ut en romankomposition och genomföra en karaktärsutveckling. Därför äro också hans längre berättelser från denna tid, framför allt "En overkomplet" och "Tannhäuser", till arten misslyckade, men deras namn bäras till eftervärlden af den i dem inströdda lyriken, som hör till skaldens yppersta. Där D. når längst i sin första berättarkonst är i den kortare novellen, t. ex. i samlingen "Ungt blod" och i berättelserna om fiskare och sjöfolk i "Paa sömands tro og love". Här är han i stånd till duktiga lifsbilder och träffande iakttagelser af menige man, och den folkliga tonen är trovärdig. Här är berättelsen också mer formstöpt. En särskild art af hans prosastil representerar den lilla skissamlingen "Derovre fra grænsen", hvilken innehåller observationer och stämningar från en resa bland valplatserna i Slesvig och hvari han till sina radikala vänners förargelse — det var tiden närmast efter den provisoriska finanslagens utfärdande — eldade upp sig till ett nationalliberalt patos, som med ens gjorde honom populär öfver hela landet och gaf boken en känslovalör, något erinrande om "Fänrik Ståls sägner". Det var första gången D. tog afstånd från sina meningsfränder — det var icke den sista. Han tillhör dem, som icke kunna gå i flock, som icke kunna försvära sig åt någon riktning, utan som måste gå fria och gå allena. Därför ha kulturpolitikerna aldrig kunnat bygga på honom. Han har svängt mellan brandesianism, försvarspatriotism, romantisk radikalism samt en del andra vänster- och högerprogram. Samma brist på hållning återspeglar äfven hans privata lif, som han växelvis tillbragt i Danmark och utlandet (Venezia, München, Kärnten, Hamburg m. fl. ställen) och som har att uppvisa en ständig växling af tycken och impulser, hvilka i allmänhet haft svårt att associera sig med ordnade samhällsförhållanden. Han har varit och är alltjämt "Gotfred Springforbi", tillhörande det "farende folk" han så ofta besjungit. D:s hela första diktning, äfven prosan och den målande skildringen, tenderade mot ett enda mål: lyriken, och på förvånande kort tid gjorde den sig fri, och han förvärfvade det mästerskap, som skall bevara hans namn för framtiden. I samlingarna "Sange ved havet", "Ranker og roser" samt "Ungdom i digt og sang" är han redan den klassiske lyrikern och har spelat alla sångens arter med en rikedom af skilda toner, af nya modulationer, af ständigt växlande rytmisk rörelse, som är enastående i dansk litteratur. Intet mänskligt är honom främmande: den sinnligt blossande erotiken, det behagfulla skämtet, det trotsiga öfvermodet, vemodets klagan och den friska, muntra lifsnjutningen, harmens brösttoner och den nästan kvinnliga hängifvenheten, ridderlighet och folklighet, humor och patos, tapperhetsdyrkan och fosterlandskärlek, själfförhäfvelse och oppositionslusta, den oupplösta musikens stämningar och den medvetet fattade känslans sublima språk, de ljusa nätternas natursvärmeri och själfbespeglingen inför hafvet (hvarmed diktaren till sist identifierar sig själf), det allmänna och privat personliga o. s. v. Och för allt detta ett slående språkligt och musikaliskt uttryck, konstens alla verkningsmedel: en ordets och ordställningens expression, som endast kan aflockas förstahandsintrycket, och en beundransvärd versifikatorisk improvisation: än en melodiskt flödande melodi som folkvisans, än en utsirad och komplicerad konstdikt som trubadurernas, än de oväntade rytmernas fria lek, än deras arkitektoniska sammanställning à la symfoni. Det danska språket har väl knappt ljudit starkare, böljat skönare, dragit bredare linjer och klingat mer folkligt nationellt än från D:s lyra. Men man hör icke sällan missljud. Skalden saknar nämligen en väsentlig egenskap: tuktad smak, och den härligaste strof kan oförmodadt vanställas af en platthet. De följande 25 åren ha varit lika rika på produktion som det första decenniet. De ha gifvit mycket vackert och mångfaldigt, men icke så mycket nytt. D. har diktat vidare på redan vunna terränger, men icke öfverbjudit, hvad han förut skapat. Därtill har hans lätthet att producera stundom förledt honom