till ytlighet och slarf. Bland hans senare diktsamlingar böra dock framhållas Gamle guder og nye (1881; under sign. Svend Tröst) samt Sangenes bog (1889) och bland prosaskildringarna Skyggebilleder (1883;, hvari han officiellt bröt med den Brandesska klicken. Det relativt nya intresse, som spåras i D:s diktning under 1880-talet, är sagoäfventyret och den dramatiska bildsammanställningen. Inom det förstnämnda når han efter ett profförsök i slutet af 1870-talet ("Prinsessen og det halve kongerige") hastigt konstnärligt kulmen med den fantasisköna och djupsinniga berättelsen på vers Östen for sol og vesten for maane (1880) och finner med sagospelet Der var en gang (1891, 6:e uppl. 1904; "Det var en gång..."; uppf. på k. operan 1887), i diktsamlingen Fjældsange og æventyr (1885), ett populärt dramatiskt uttryck för arten. Hans första drama brister dock liksom hans romandiktning i komposition och personutveckling, men eger en fängslande lyrisk form och praktfulla dramatiska situationer. Det bästa han här åstadkom under förarbetenas period var den sensuellt glödande Tyrkisk rococo och den mystiska medeltidsfantasien Esther, en dramatisering af prosasagan "Vandenes datter" ("Böljornas dotter", 1882), bägge utgifna 1888 under titel To dramatiske digte. D:s produktion under detta årtionde utgöres för öfrigt af Peder Tordenskjold, ett svagt försök till en nationaldikt i 17 sånger (1880), diktsamlingen Dybe strenge (1884), berättelse- och skissamlingarna Vildt og tæmmet (1881), Rejsebilleder (1882, däri det för sin lyriska prosastil berömda Brevet om Jan Steen), Smaa fortællinger (1884), Danmark leve! (2 uppl. 1885), en matt pendang till "Derovre fra grænsen", novellsamlingen Kunstnere (1889), konstnärsromanen Med den brede pensel (1887) samt de dramatiska arbetena Puppe og sommerfugl (1882), Strandby folk (1883; omarb. 1897; "Strandbybor", uppf. på k. operan 1884), Lykken i Arenzano (1884), Alkibiades (1886) och Tusind og en nat (1889). 1880-talet slöts med det intressanta verket Forskrevet (1890), ett inkommensurabelt arbete, på en gång en roman, som vill ge oss Köpenhamn i poetisk belysning, och ett slags uppgörelse med det officiella samhället, ett proklamerande af en ny romantisk idealism och en skaldefantasis tumlande i genial obundenhet. Den lyriska prosaform D. här ger betecknar hans höjdpunkt inom stilen. Från 1890-talets början har skaldens produktion väsentligen varit dramatisk, och denna dramatik har, om man undantar Kitzwalde (2 uppl. 1895), en betagande "lille munter ridderroman" om mord och brand, och de upprörda lyriska improvisationerna Den hellige ild (1899), också varit det värdefullaste han frambragt under denna tid. Framför allt har han i sina "melodramer" funnit en dramatisk form, som han visserligen ej vidare utarbetat, men som i sig själf sitter inne med stora poetiska utvecklingsmöjligheter — en dekorativ och musikalisk stil i stiliserade färgspel och harmoniska stämningsackord med snabba skisser af endast det väsentliga i en handling, som belyses af en symbol. Mest typiska för arten äro den förtrollande Middelalderlig och Dansen paa Koldinghus (jämte Snefrid, Amor triumfans och Til hyrdeflöjtens toner sammanförda i Melodramer, 1895). Starkast är den monumentalt anlagda, af Wagners "Nibelungenring" påverkade Völund smed (1894; 3:e uppl. 1898). Ännu icke nämnda arbeten från samma tid äro dramerna Bonifaciusskæret och Göglere (1893), melodramen Renæessance (1894), Brav-karl (3 uppl. 1897), Kors og kaarde (1898, innefattande Mellem troesfæller och Naar klostermuren brydes), det poesirika medeltidsstycket Gurre (1898, "Gurre", i sv. öfv. af D. Fallström uppf. på Svenska teatern 1906, i D:s närvaro), den fornnordiskt kraftiga Hallfred Vandraadeskjald (1900), Det grönne haab (1902) och Hr Oluf han rider — (1906), diktsamlingarna Unge viser af Svend Tröst (1892) och Broget löv (1901), Kärntnerberättelserna Tarvis (1891), den landtliga prosaelegien Kirke og orgel (1904; "Kyrka och orgel", s. å.) samt en utmärkt tolkning af Byrons "Don Juan" 1902. D. har ofta erhållit offentliga understöd och uppbär sedan 1879 "digtergage". 1896, då han fyllde 50 år, utgåfvos hans samlade Sömandshistorier (2:a uppl. 1901) och 2:a uppl. af hans "Digte", hvarjämte en del yngre danska och norska skalder och konstnärer hyllade honom såsom sin mästare med "De unges bog". Vid hans 60-års jubileum 1906 firades han i Köpenhamn som en nationalskald, och en folkupplaga af hans Samlede poetiske skrifter började utgifvas. Vid samma tillfälle besökte han, som varmt besjungit Sverige (bl. a. i den under unionskrisen 1905 utgifna dikten Norden), för första gången Stockholm och blef där föremål för en ståtlig hyllning. Sedan 1896 är D. ledamot af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg. Till svenska öfversattes "Valda noveller" 1884. Litt.: P. Hansen, "Ill. dansk, litteraturhistorie" (2:a uppl. 1895—1901), och G. Brandes, "Samlede skrifter" (1899—1902). S. S—n. 3. Anders Björn D., den föregåendes broder, dansk språkforskare, f. 27 febr. 1860 i Köpenhamn, blef student 1877, tog 1884 skolämbetsexamen, sökte 1887 professuren i latin vid universitetet i Kristiania, men förbigicks vid utnämningen, ehuru han af de sakkunnige satts i första rummet, hvilket framkallade en skarp protest af danska vetenskapsmän. 1892 blef han docent och utnämndes 1905 till e. o. professor i klassisk filologi i Köpenhamn. Bland hans arbeten märkas Catuls digtning i forhold til den tidligere græske og latinske litteratur (1887), Guderne hos Vergil (s. å.) och Moderne Pindarfortolkning (1891) samt tidskriftsuppsatser.

Fig. 1. Tetradrachmon från Aten (omkr. 490 f. Kr.).

Drachme (grek. drachme, lat. drachma), Drakme l. Drakma (eg. "nypa", så mycket som man kan gripa med tre fingrar). 1. I det forntida Grekland namn på ett mynt och en vikt. Den gammalattiska drachmen såsom mynt präglades i silfver och utgjorde 1/6000 talent = 1/100 mina (mna) = 6 oboler = omkr. 70 öre i nuv. svenskt mynt. Man präglade äfven mynt om 2, 3, 4 och 10 drachmer