(
didrachmon, tri-, tetra-, dekadrachmon). Prägeln
visade vanligen stadens skyddsgudomlighets bild och
på frånsidan något densammas attribut, t. ex. i Aten
gudinnan Athena och ugglan (fig. 1), i Elis Zeus och
örnen (fig. 2) eller åskviggen. Den attiska vikten
drachme var = 4,36 gr., den äldre, eginetiska =
6,54 gr., liksom ock drachmens myntvärde var på Egina
i motsvarande grad högre. Jfr
Talent. — 2.
Hos forntidens romare gällde vikten drachma = 1/8
unica. — 3. I det nuvarande konungariket Grekland
är drachmen myntenheten och indelas i 100
lepta. 1833—67 höll en drachme 4,447 gr., med 9/10
bergfint silfver, och motsvarade i svenskt mynt
nära 65 öre. Efter 1867 har 1 drachme varit = 1 franc
(72 öre). Man präglar silfvermynt om 5 och 2 samt
1, 1/2 och 1/5 drachmer. Värdet af pappersmyntet
drachme (med tvångskurs) växlar alltefter guldagiot
och håller sig föga öfver 40 öre. En nygrekisk
viktenhet är den 1836 införda kungliga
drachmen, = 1 gr., men den har icke trängt igenom i allmänna
rörelsen, utan t. o. m. tullverket nyttjar alltjämt
den gamla drachmevikten
dramion, = 1/400
oka =
3,2 gr. (jfr
Dirhem). — 4. Drachmen nyttjades förr
såsom medicinalvikt (med tecknet 3) i flera länder,
intill 1863 i Sverige, där 1 drakma var = 1/8
uns = 3 skrupel (= 3,7 gr.).
Fig. 2. Didrachmon från Elis (omkr. 400 f. Kr.).
Fig. 3. Tetradrachmon, utgifven af Alexander den store.
Draco, lat.,
astron. Se
Draken.
Draco, Draködlor l.
Flygödlor,
zool. Se
Agamidæ.
Draco, atensk lagstiftare. Se
Drakon.
Dracocephalum L.,
bot., växtsläkte af
fam.
Labiatæ. I Sverige finnas två arter;
D. Ruyschiana L.,
drakblomma, med stora mörkblåa
blommor, förekommer sällsynt på ängsbackar i södra
Sverige, nordligast i Västmanland.
G. L—m.
Draco mitigatus (lat.), "den tämde draken", gammal
benämning för
kvicksilfverklorur l.
kalomel (Beguin
1608).
<img l>
Draconites (egentl.
Drach l.
Trach),
Johannes,
tysk protestantisk teolog, f. 1494 i Karlstadt,
d. 1566 i Wittenberg, studerade från 1509 vid
Erfurts universitet och tillhörde där den krets
af humanister, som samlade sig kring Eobanus
Hessus. När Luther 1521 på väg till Worms passerade
Erfurt, deltog han entusiastiskt i hyllningen för
denne och var djupt inblandad i de med anledning
häraf uppstående oroligheterna. Äfven i hans senare
lif afspeglar sig i ovanlig grad den af inre och
yttre strider fyllda brytningstidens oro.
Från nästan alla de ämbeten han beklädde (1522—23
predikant i Miltenberg, 1525—28 i Waltershausen,
1533—47 professor och predikant i Marburg,
1551—60 professor i Rostock, 1560—64 president i
Pomesaniens biskopsstift) blef han antingen afsatt
eller afgick frivilligt på grund af stridigheter,
i hvilka han, kamplysten och envis, kastat sig
in. Dock medverkade härvid hans ständiga längtan
att ostördt få egna sig åt det stora vetenskapliga
arbete, som han betraktade såsom sitt lifs uppgift:
en polyglottupplaga på fem språk af bibeln, hvaraf
han ock utgaf några delar. Det innebär ett för
sin tid högst märkligt uppslag, men är byggdt på
alldeles otillräckliga förutsättningar. Märkligt är
ock hans arbete
Gottes verheissungen von Christo Jesu
(1549—50), det första försöket till en sammanhängande
framställning af de s. k. messianska profetiorna.
E. Bg.
Dracontium L.,
bot. Se
Araceæ.
Dracunculus, zool. Se
Filaria.
Draf, kem. tekn., återstoden efter maltets urlakning
vid ölbrygd, användes till kreatursutfodring. Se
Mäsk. Jfr
Ceratonia.
Fig. 1.
Drag, tekn. 1. Ett viss slags rörelse hos luft,
dels i en eldstad eller kanal, dels, s. k. kalldrag,
i ett rum, där människor vistas. a) Tänker man sig, att uti
ett högt U-formigt rör finnes kall luft i den
ena grenen,
a, och varm luft i den andra grenen,
b, så blir luftpelaren
b lättare än
a. Luften
kommer att strömma i den riktning, som pilarna
utvisa. Förhållandet blir detsamma, vare sig den
luftpelare, som betecknas med
a, är innesluten i
ett rör eller icke: uti
b uppstår en rörelse uppåt
("drag"), så snart luften är varmare än omgifvande
luften. På detta sätt uppkommer det "naturliga"
draget i skorstenspipor och uti ventilationskanaler. Af det anförda
framgår, att sådant drag kan erhållas endast genom
uppoffrande af en viss portion värme, nämligen så
mycket, som åtgår att tillräckligt höja luftpelarens
