Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 803-804 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drag ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

form. En nyare sorts "skeddrag" ("Kajanadrag")
består af en fast stång eller grof, styf metalltråd,
på hvilken ett rörligt, liksom från sitt skaft
afhugget metallskedblad är fäst. Detta blad svingar
i vattnet rundt kring den nämnda stammen eller
skaftet, vid hvars yttersta spets en af tre eller
fyra större krokar bestående krona med fjädrar eller
en röd ylletofs är fäst. Vanligast äro nu plattade,
eljest fiskliknande drag med rörliga, tre- eller
fyragrenade krokar (krokkronor), en vid dragets
stjärt samt två eller flera fördelade utefter dess
båda kanter. Dessa drag få en kringsvängande rörelse
därigenom, att antingen deras båda stjärtflikar eller
bröstfenor äro propellerlikt böjda (fig. 1). Redskapet
drages efter båten medelst en 30 à 45 m. lång lina,
bäst s. k. slungad linnelina, försedd med ett eller
flera goda "lekanden". Föremål för detta fiskesätt
äro gädda (oftast), abborre, lax, laxöring, röding och
gös. Samma användningssätt som drag har s. k. svivel
(fig. 2), som vanligast består af en i främre ändan
med två propellerlika blad försedd, rund metallstång,
som trädes in genom en död, naturlig betesfisk (mört,
löja m. fl.). Vid sidan af denna stång hänga två
eller tre rörliga, i rad efter hvarandra sammanfästa
krokkronor, hvilka hakas fast i betesfisken.
F. T—m.

Drag l. Ed, ställe, där farkoster måste dragas öfver
land, förbi ett vattenfall, eller öfver en landtunga
mellan tvenne vikar eller vattendrag.

Draga l. Stå fullt, sjöv., säges om segel,
som äro så ställda, att vinden på det
fördelaktigaste sättet verkar till framfart.
R. N.*

Draga, drottning af Serbien. Se Alexander I, konung
af Serbien, sp. 534.

Draga litet vatten, sjöv. Se Grundgående.

Dragande koppel, mus., det koppel i
orgelverk, medelst hvilket en nedre
manuals tangenter draga med sig en öfres.
A. L.

Dragant l. Gummi-dragant, Tragacantha, farm., en
gummiliknande utsippring (exsudation) ur stammen af
åtskilliga växtarter, som höra till underafdelningen
Tragacantha af släktet Astragalus L. Ifrågavarande
växter äro låga, mångåriga, mycket greniga buskar,
hvilkas blad äro enkelt parbladiga med tornspetsade
bladskaft, som kvarsitta flera år och gifva åt
buskarna ett i hög grad risigt utseende. Det mesta
af handelsvaran dragant erhålles från Mindre Asien,
Syrien och Persien, af Astragalus gummifer Labil.,
Astragalus microcephalus Willd., Astragalus
adscendens Boiss. et Haussk. och Astragalus
pycnocladus Boiss. et Haussk. m. fl. arter. Denna
drog dels utsipprar frivilligt, dels framkväller
genom instick eller längsgående inskärningar,
som under juli och augusti af insamlarna göras
i buskarnas stammar. Den frivilligt utsipprande
draganten har vanligen form af små vårtor eller
knölar, den genom längdinskärningar framkvällande
har form af buktiga, krökta skifvor, bildande
stundom ganska långa och breda, platta, krökta,
fint längdstrimmiga band (tragacantha in foliis),
och den genom instick utträngande draganten har
form af masklika, böjda och vridna trådar eller
bitar (tragacantha vermicularis). Draganten är en af
växtslem, s. k. bassorin (enligt en senare uppgift af
pektinämne, 50—60 proc.), och gummi m. m. bestående
blandning, som uppkommer genom ombildning af märg-
och märgstrålecellernas väggar. Då dragantslemmet kommer i beröring med
luften, stelnar det snart till en hård, nästan hornlik
massa, hvars färg är olika hos olika slag — växlande
från gulbrunt till hvitt. Den bästa draganten
(tragacantha electa) utgöres af matt hvita
skifvor eller trådar, som äro torra, hårda, utan
lukt och med slemmig smak. Dragant sväller i kallt
vatten, utan att lösas, och bildar efter kokning
med vatten ett tjockt, vid afsvalning gelatinerande
slem. Draganten nyttjas mest såsom bindemedel i en del
medicinkakor (trochisker, pastiller) samt användes
äfven ofta af sockerbagare för liknande ändamål.
O. T. S. (C. G. S. G. L—m.)

Afsöndring af tragacantha från en Astragalusstam.

Dragare. I Sverige användas som dragare mest hästar,
men äfven nötkreatur och renar. Oxar hafva som dragare
vid jordbruket i vissa hänseenden företräde framför
hästar. De draga mer jämt och passa därför bäst vid
ihållande tungt arbete, såsom vid plöjning af tung
jord; de nedsjunka ej så mycket i lös jord och brukas
därför på lös mossjord; de nöja sig med billigare
utfodring och kunna utan skada stå längre tid utan
motion och kräfva då mycket ringa underhåll och vård;
deras anspann (ok eller sele) är billigare än hästens,
och genom att i tid göda dem till slakt kan man vid
försäljning återfå hela eller större delen af deras
anskaffningskostnad (se vidare Arbetsboskap). Hästarna
kunna däremot bättre reda sig på hårda eller hala
vägar och i oländig mark, såsom i skog och i djup snö,
hvarjämte deras större snabbhet, som gör dem lämpliga
vid körning i rask takt, medför, att mer arbete
medhinnes för hvarje körkarl, och detta gifver dem,
i den mån arbetslönerna stiga, ett alltmer afgjordt
företräde, hvarför ock de som dragare mer och mer
undantränga oxarna. Tjurar köras hufvudsakligen för
motionering. Hos småbrukare brukas äfven något att som
dragare använda korna, för hvilka ett måttligt arbete
är nyttigt och icke nedsätter mjölkalstringen. Hästar
anspännas med sele, nötkreatur med ok eller sele.

Vid dragarbete öfvervinna dragarna motståndet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>