form. En nyare sorts "skeddrag" ("Kajanadrag") består af en fast stång eller grof, styf metalltråd, på hvilken ett rörligt, liksom från sitt skaft afhugget metallskedblad är fäst. Detta blad svingar i vattnet rundt kring den nämnda stammen eller skaftet, vid hvars yttersta spets en af tre eller fyra större krokar bestående krona med fjädrar eller en röd ylletofs är fäst. Vanligast äro nu plattade, eljest fiskliknande drag med rörliga, tre- eller fyragrenade krokar (krokkronor), en vid dragets stjärt samt två eller flera fördelade utefter dess båda kanter. Dessa drag få en kringsvängande rörelse därigenom, att antingen deras båda stjärtflikar eller bröstfenor äro propellerlikt böjda (fig. 1). Redskapet drages efter båten medelst en 30 à 45 m. lång lina, bäst s. k. slungad linnelina, försedd med ett eller flera goda "lekanden". Föremål för detta fiskesätt äro gädda (oftast), abborre, lax, laxöring, röding och gös. Samma användningssätt som drag har s. k. svivel (fig. 2), som vanligast består af en i främre ändan med två propellerlika blad försedd, rund metallstång, som trädes in genom en död, naturlig betesfisk (mört, löja m. fl.). Vid sidan af denna stång hänga två eller tre rörliga, i rad efter hvarandra sammanfästa krokkronor, hvilka hakas fast i betesfisken. F. T—m. Drag l. Ed, ställe, där farkoster måste dragas öfver land, förbi ett vattenfall, eller öfver en landtunga mellan tvenne vikar eller vattendrag. Draga l. Stå fullt, sjöv., säges om segel, som äro så ställda, att vinden på det fördelaktigaste sättet verkar till framfart. R. N.* Draga, drottning af Serbien. Se Alexander I, konung af Serbien, sp. 534. Draga litet vatten, sjöv. Se Grundgående. Dragande koppel, mus., det koppel i orgelverk, medelst hvilket en nedre manuals tangenter draga med sig en öfres. A. L. Dragant l. Gummi-dragant, Tragacantha, farm., en gummiliknande utsippring (exsudation) ur stammen af åtskilliga växtarter, som höra till underafdelningen Tragacantha af släktet Astragalus L. Ifrågavarande växter äro låga, mångåriga, mycket greniga buskar, hvilkas blad äro enkelt parbladiga med tornspetsade bladskaft, som kvarsitta flera år och gifva åt buskarna ett i hög grad risigt utseende. Det mesta af handelsvaran dragant erhålles från Mindre Asien, Syrien och Persien, af Astragalus gummifer Labil., Astragalus microcephalus Willd., Astragalus adscendens Boiss. et Haussk. och Astragalus pycnocladus Boiss. et Haussk. m. fl. arter. Denna drog dels utsipprar frivilligt, dels framkväller genom instick eller längsgående inskärningar, som under juli och augusti af insamlarna göras i buskarnas stammar. Den frivilligt utsipprande draganten har vanligen form af små vårtor eller knölar, den genom längdinskärningar framkvällande har form af buktiga, krökta skifvor, bildande stundom ganska långa och breda, platta, krökta, fint längdstrimmiga band (tragacantha in foliis), och den genom instick utträngande draganten har form af masklika, böjda och vridna trådar eller bitar (tragacantha vermicularis). Draganten är en af växtslem, s. k. bassorin (enligt en senare uppgift af pektinämne, 50—60 proc.), och gummi m. m. bestående blandning, som uppkommer genom ombildning af märg- och märgstrålecellernas väggar. Då dragantslemmet kommer i beröring med luften, stelnar det snart till en hård, nästan hornlik massa, hvars färg är olika hos olika slag — växlande från gulbrunt till hvitt. Den bästa draganten (tragacantha electa) utgöres af matt hvita skifvor eller trådar, som äro torra, hårda, utan lukt och med slemmig smak. Dragant sväller i kallt vatten, utan att lösas, och bildar efter kokning med vatten ett tjockt, vid afsvalning gelatinerande slem. Draganten nyttjas mest såsom bindemedel i en del medicinkakor (trochisker, pastiller) samt användes äfven ofta af sockerbagare för liknande ändamål. O. T. S. (C. G. S. G. L—m.)

Afsöndring af tragacantha från en Astragalusstam.

Dragare. I Sverige användas som dragare mest hästar, men äfven nötkreatur och renar. Oxar hafva som dragare vid jordbruket i vissa hänseenden företräde framför hästar. De draga mer jämt och passa därför bäst vid ihållande tungt arbete, såsom vid plöjning af tung jord; de nedsjunka ej så mycket i lös jord och brukas därför på lös mossjord; de nöja sig med billigare utfodring och kunna utan skada stå längre tid utan motion och kräfva då mycket ringa underhåll och vård; deras anspann (ok eller sele) är billigare än hästens, och genom att i tid göda dem till slakt kan man vid försäljning återfå hela eller större delen af deras anskaffningskostnad (se vidare Arbetsboskap). Hästarna kunna däremot bättre reda sig på hårda eller hala vägar och i oländig mark, såsom i skog och i djup snö, hvarjämte deras större snabbhet, som gör dem lämpliga vid körning i rask takt, medför, att mer arbete medhinnes för hvarje körkarl, och detta gifver dem, i den mån arbetslönerna stiga, ett alltmer afgjordt företräde, hvarför ock de som dragare mer och mer undantränga oxarna. Tjurar köras hufvudsakligen för motionering. Hos småbrukare brukas äfven något att som dragare använda korna, för hvilka ett måttligt arbete är nyttigt och icke nedsätter mjölkalstringen. Hästar anspännas med sele, nötkreatur med ok eller sele. Vid dragarbete öfvervinna dragarna motståndet