Draginrättning, järnv. tekn., en anordning, med hvilken olika järnvägsfordon kunna sammankopplas med hvarandra, utgöres af en under fordonet gående dragstång, i ändan utanför hvardera buffertbalken försedd med en dragkrok och ett i dragkroken fäst skrufkoppel. För att förmildra de ryckningar och stötar, som uppstå i ett tåg, skall draginrättningen vara fjädrande. Se de af Väg- och vatt.-byggn.styr. och Järnvägsstyr, utfärdade cirkulären ang. enskilda järnvägars rullande materiel (i "Svensk författningssamling", 1905, n:r 40). E. Hjr. Dragjord, landtbr. Se Frysjord. Dragkamp (fr. lutte à la corde, eng. tug of war, ty. tau-ziehen, grek. dielkystinda), idrottsöfning, som består däri, att två motståndare eller oftast två lag af motståndare fatta vid hvardera ändan af ett rep och pröfva sina krafter mot hvarandra genom att hvar i sin mån försöka draga motståndaren öfver på sin sida. Då två enskilda motståndare kämpa, beror utgången hufvudsakligen af den kraft hvar och en kan genom kroppstyngd, muskelstyrka och uthållighet applicera i den rätta riktningen. Vid kamp mellan två lag tillkommer som viktig faktor för afgörandet äfven samarbetet och taktiken, som ledes af en bland lagets medlemmar utsedd "kapten". Den efterste mannen i hvarje lag benämnes "ankare" och bör vara en tung person. Det har förekommit dragkampstäflingar, hvarvid båda lagen varit så jämnstarka och uthålliga, att man hållit på att draga i en à två timmar, innan ettdera laget måste gifva vika. Dragkamp är en alltifrån antiken känd, särskildt bland sjömän populär idrottsöfning, och svenskar ha ofta utmärkt sig däri. Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbunds täflingsregler bestämma, att dragkamp må utföras af åttamannalag. Deltagarna få ej hafva spikar eller broddar under skodonen och få ej sitta på marken under kampen. Sedan täflingen börjat, får utbyte af någon deltagare ej ske. Den använda linan skall vara 30 à 40 mm. i diameter och omkr. 30 m. lång. Afståndet mellan främste männen i lagen skall vara minst 3,5 m., midten af linan utmärkes med ett väl fastgjordt band, och på 1,75 m. afstånd från detta åt hvartdera hållet fästes äfvenledes ett bandmärke. På marken uppdragas tre linjer vinkelrätt mot draglinans riktning samt på samma afstånd från hvarandra som i afseende på bandmärkena är bestämdt. Yid kampens början skola bandmärkena befinna sig midt öfver motsvarande linjer på marken. Start-kommandot är: "fatta - sträck - drag". När ena lagets sidomärke går öfver det andra lagets sidogränslinje, är det sistnämnda laget segrare. Därest någon af deltagarna träder öfver midtlinjen, har det lag han tillhör förlorat. B. R. Dragkraft. 1. Järnv. tekn. Med ett lokomotivs dragkraft menas den kraft, med hvilken det förmår framföra ett tåg, d. v. s. öfvervinna det motstånd (vindtryck, stigningar, kurvor, friktion m. m.), som finnes för tågets rörelse. Dragkraften är beroende af hufvudsakligen tre faktorer: adhesionen mellan lokomotivets drifhjul och skenorna, maskinkraften och pannans ångbildningsförmåga. a) Dragkraften på grund af adhesionen. Då den i cylindrarna utvecklade kraften vrider hjulen rundt, fordras, för att lokomotivet skall förflytta sig framåt, att hjulen rulla på skenorna och ej glida eller "slira". Det är friktionen mellan hjulen och skenorna (vanligen kallad adhesionen), som skall förhindra denna slirning. Friktionsmotståndet är beroende på hjulens tryck mot skenorna, och ju större detta är, desto större är motståndet. Här afses trycket af drifhjulen, d. v. s. de kopplade hjulens tryck mot skenorna. Summan af dessa tryck kallas lokomotivets adhesionsvikt. Till denna måste den af lokomotivets maskineri utvecklade kraften stå i ett visst förhållande. Å andra sidan är friktionsmotståndet mellan hjul och skena beroende af en del faktorer. Därvid spelar i synnerhet skenornas tillstånd en stor roll. Friktionskoefficienten för torra och för slippriga skenor är ej densamma, och den sätter för ett gifvet lokomotiv en gräns för dragkraften. Är A lokomotivets adhesionsvikt och f friktionskoefficienten, så är den genom adhesionsvikten erhållna dragkraften P_a = f. A. Vid torra eller rena skenor är f >= 1/5, i medeltal är f = 1/6 och under ogynnsamma förhållanden, såsom vid fuktiga skenor, fallande löf, dimma och frost o. s. v., är f <= 1/7. De varierande villkoren för adhesionen uppställa således för dragkraften en i lika hög grad variabel gräns. Så länge den maskinella dragkraften är mindre än denna gräns, rulla hjulen utan att slira; men så snart maskinkraften öfverskrider gränsen, antingen genom att kraften är för stor eller gränsen sänkes, slira hjulen. b) Dragkraften på grund af maskinkraften. Den i cylindrarna erhållna kraften öfverföres genom vefstakarna till drifhjulen. Frånsedt alla förluster, äro således de arbeten, som under ett hjulhvarf utvecklas i cylindrarna och af den å drifhjulens omkrets verkande kraften, lika. Är <tab>p = effektiva ångtrycket i kg. pr kvcm. <tab>d = cylinderdiametern i cm. <tab>l - slagets längd i m. <tab>D = drifhjulsdiametern i m. P_m = den å drifhjulens omkrets verkande kraften i kg., så är för ett tvåcylindriskt tvillinglokomotiv 2. p.~ .21 = Pm.« D och = Pd*. l D I verkligheten erhålles dock ej en så stor dragkraft, emedan ångan ej verkar med samma tryck under hela kolfslaget samt friktionen ej kan undvikas. Man antager därför, att af det beräknade värdet å dragkraften erhållas endast omkring två tredjedelar eller 0,65, hvarför den vanliga formeln för dragkraften är /> - n P J- m - U,60 _ Denna reduktion är tillräckligt stort tilltagen, och det inträffar ofta, att lokomotiven kunna utveckla en vida större dragkraft. För beräkning af dragkraften hos kompoundlokomotiv användes formeln P - p P . ^ * .*m-U,5 2Z> och där är d = lågtryckscylinderns diameter. c) Dragkraften på grund af pannans ångproduktionsförmåga.