Den under b) beräknade dragkraften kan af lokomotivet ej utvecklas under någon längre tid, med mindre hastigheten är mycket ringa, ty pannans ångproduktionsförmåga är ej tillräcklig för att vid större hastighet alstra all den erforderliga mängden ånga. Och ofta är det så, att ångproduktionsförmågan hos ett lokomotiv sätter en gräns för tågbelastningens storlek, d. v. s. är bestämmande för, huru mycket lokomotivet förmår draga. Betecknas den härpå grundade dragkraften hos lokomotivet med P_å, och V = hastigheten i km. pr timme, H = den reducerade eldytan = H₁ + H₂/3, där H₁ = direkta eldytan (i eldstaden) och H₂ = indirekta eldytan (i tuberna), så är enligt Swoboda P_å = 3. V + 40 / 100 V.H. Denna formel gifver emellertid för de flesta svenska lokomotiv med deras starka drag för små värden, hvarför, enligt Pegelow, utförda försök visat, att formeln P A V + 4° på = 4,i bättre öfverensstämmer med nuvarande svenska förhållanden. Ett lokomotivs nyttiga dragkraft är för en viss hastighet bestämd genom det minsta af värdena P_a, P_m och P_å. Vid ett tågs igångsättning utvecklar lokomotivet sin största dragkraft; därvid är det det minsta af de båda värdena P_a och P_m, som är det bestämmande. Men ju mera hastigheten ökar, desto större inflytande röjer dragkraften af ångproduktionsförmågan, tills slutligen värdet P_å blir det minsta, då dragkraften uteslutande är beroende af pannans förmåga att alstra ånga. E. Hjr. 2. Se Dragare. Dragmedel, med. farm., sådana läkemedel (plåster eller salfvor), som användas för att reta huden och göra den röd samt framkalla en utgjutning af väfnadssaft under öfverhuden (epidermis), hvarigenom denna upplyftes såsom en större eller mindre blåsa och kan aflossas. Flera s. k. skarpa läkemedel kunna hafva en sådan verkan. Det mest bekanta dragmedlet är den s. k. spanska flugan, d. v. s. ett plåster, som är beströdt med pulver af skalbaggen med samma namn (se Spanska flugor). Man har med dylika medels användning afsett att leda en ymnigare saftströmning till huden och därigenom minska eller bortleda utgjutningar eller vattensamlingar i närgränsande organ. Äfven har man förr åsyftat att efter aflägsnandet af den upplyfta öfverhuden anbringa läkemedel i såret för att dessa skulle uppsugas — en efter införande af de subkutana insprutningarna öfvergifven metod — samt att underhålla en ytlig känselretning för att afleda uppmärksamheten från och därigenom lindra smärtor i djupare liggande delar o. s. v. Den Svenska farmakopéns enda för människor afsedda, kraftigare verkande dragmedel är numera det utbredda spanskflugplåstret (tela vesicatoria), hvarjämte kunna nämnas Janins plåster (emplastrum Cantharidis cum euphorbio) och spanskflugsalfva (unguentum Cantharidis). För djur äro afsedda de mycket starkt verkande preparaten stark spanskflugsalfva (unguentum Cantharidis fortius) samt spanskflugsalfva med sublimat (unguentum chloreti hydrargyrici cantharidatum). — Dragmedel i människomedicinen ordineras numera sällan af läkare. O. T. S. (C. G. S.) Dragmätare, tekn. Se Drag. Dragning, krigsv. Se Dragningsmarsch. Dragningskraft, fys. Se Attraktion. Dragningsmarsch l. Dragning, krigsv., den förflyttning snedt framåt af en trupp, som utföres därigenom, att hvarje man, ryttare eller fordon för sig vänder 45 grader eller mindre och därefter förflyttar sig eller fortsätter i gång varande rörelse. C. O. N. Dragnot.. Se Not. Dragoman l. Drogman, it.-sp. (en förvridning af arab. terdjuman, tolk), tolk vid de österländska hofven, i synnerhet hos Porten. Äfven vid de europeiska beskickningarna och större konsulaten i Turkiet och Persien bära tolkar titeln dragoman. Jfr Terdjuman. Dragomanov, Michail Petrovitj, rysk politisk skriftställare och folklorist, f. 1841 i guvern. Poltava, d. i Sofia 1895, tog tidigt del i den lillryska nationalitetsrörelsen, särskildt i Galizien. Han främjade kännedomen om lillryska etnografien, historien och litteraturen och medarbetade i E. Reclus' "Géographie universelle". D. utnämndes till professor i historia vid Kievs universitet 1874, men afsattes 1876 på grund af sin kritik öfver ryska undervisningsväsendet och begaf sig då till Genève 1878, där han i flera broschyrer förfäktade nödvändigheten af en frisinnad omgestaltning i federativ riktning af Rysslands politiska och sociala förhållanden. 1888 erhöll D. en professur i allmän historia vid högskolan i Sofia, Bulgarien. Bland hans skrifter rörande lillrysk folkpoesi må nämnas: Istoritjeskija pjesni malorusskago naroda i samverkan med Antonovitj (2 dlr, 1874—75), Otgoloski rytsarskoj poezij v ukrainskich narodnych pjesnach (Genljud af riddarpoesi i ukrajnska folkvisor), Maloruss. narodnyja razskazy i predanija (1876) och Politytjni pjesni ukrainskiego naroda (1881—83). A—d J. <img l>

Dragomirov, Michail Ivanovitj, rysk general och militärförfattare, f. 21 nov. 1830, d. 28 okt. 1905, officer 1849, genomgick generalstabsakademien 1854—56 och förflyttades 1857 såsom stabskapten till generalstaben. Efter att 1860—64 hafva beklädt lärarplats vid nämnda akademi användes D. 1864—73 i olika generalstabsbefattningar och blef sistnämnda år, efter att redan 1868 hafva befordrats till generalmajor, chef för 14:e infanteridivisionen, i spetsen för hvilken han främst af alla öfvergick Donau 1877. Under senare delen af kriget var D. anställd hos storfursten Nikolaus, arméns högste befälhafvare, och stod 1878—89 i spetsen för generalstabsakademien, hvarefter han 1889 blef chef för kievska militärdistriktet och 1891 general af infanteriet. 1903 tog han afsked. D. utgaf en mängd